Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämfört med St. 44 rör sig om mellan 30 och 40 %,
medan prisstegringen utöver St. 44 rör sig om ca 20 %,
så förstår man, att det måste finnas en hel del fall,
där St. 52 kan visa sig ekonomiskt, men att detta å
andra sidan långt ifrån alltid inträffar, ty vikten kan
i regel icke nedbringas i proportion till den höjda
sträckgränsen. Det har då vid ett flertal
diskussioner jag haft med konstruktörer visat sig, att
ett stort intresse föreligger för ett material,
liggande mellan St. 44 och St. 52 av den typen, att
hållfastheten skulle ligga vid t. e. min. 48 kg och
sträckgränsen vid min. ca 30 kg. Ökningen i
sträckgränsen utöver St. 44 utgör ju här ca 15 %, men
ökningen i pris torde icke normalt behöva komma att
röra sig om så mycket, och min personliga tro är,
att det höga överpriset hos St. 52 och de svårigheter
man haft såväl vid bearbetningen som vid
svetsningen och nitningen, som framkommit vid
byggandet av broar av detta material, kommer att leda till,
att konstruktörerna för att kunna få sin önskan om
material med höjd sträckgräns tillfredsställd, komma
att stanna vid ett material av ovan skisserade typ,
vilket då kan få gå under namnet St. 48 eller St. 50.
Det senare för den händelse hållfastheten fastlägges
till min. 50 kg. Detta material är ingalunda nytt.
Så t. e. levererades ett dylikt material från
Degerfors till Årstabrons bygge, och leveranser av denna
materialkvalitet ha även gjorts från verket under
senaste året, men jag tror, att, för den händelse
ytterligare ett material skulle standardiseras utöver de
hittills förekommande St. 37 och St. 44, det vore
lämpligare, om ett dylikt material komme ifråga än
den sällan förekommande St. 52. Jag tror, att ett
dylikt material skulle ha förutsättningar för att bliva
ganska populärt som konstruktionsmaterial.
Diskussionsvis har även denna fråga berörts efter
byråingenjör Stilles föredrag på jernkontoret år 1933,
bl. a. av professor Ljungberg, och dessutom ha tyska
statsbanorna infört ett dylikt material i sina
bestämmelser redan för flera år sedan. Enligt meddelanden,
som jag nyligen erhållit från Tyskland, synas
emellertid tyskarna fasthålla vid St. 52 och till och med
i vissa fall eftersträva ännu hårdare
brobyggnadsmaterial.
I stort sett är det ju egentligen endast vid
brokonstruktioner, som man varierar materialkvaliteter.
Vid vanliga husbyggen använder man normalt endast
St. 37, fastän enligt vad jag erfarit i en del fall
användningen av St. 44 skulle vara ekonomiskt
berättigad. Vid fartygsbyggen användes den s. k.
fartygsplåtskvaliteten, som ju i allmänhet går efter
klassningssällskapens bestämmelser för fartygsplåt, vilka
i regel ligga i en hållfasthetsklass av 41—50 kg/mm2.
I speciella fall användes även här högvärdigare stål,
t. e. för krigsfartyg.
Svetsbart material.
Då det gäller att välja material, som skall svetsas,
så bör man i första hand tänka på kolhalten. Man
kan därvid icke draga någon bestämd gräns, men
praktiken har dock givit vissa antydningar om var
gränsen går. Jag förutsätter i det följande endast
svetsning under normala på byggnadsplatsen
förekommande förhållanden.
Vid svetsning uppvärmes materialet till mycket
hög temperatur och kyles hastigt, varför första
förutsättningen är, att materialet icke kan taga
härdning. Då gränsen härför ligger vid ca 0,35 à 0,40 %
C., så ligger det i sakens natur, att material med
högre kolhalter än 0,35 % endast kunna svetsas vid
iakttagande av speciella försiktighetsmått, men även
kolhalter upp mot 0,3 % kunna lätt giva anledning
till dåliga svetsningsresultat och svårigheter,
varför man i allmänhet söker att hålla sig vid en max.
kolhalt av 0,25 % hos byggnadsmaterial, som skola
svetsas. Detta gäller normal analys, dvs. normala
övriga legeringsbeståndsdelar. Om högre
manganhalt eller kromhalt finnes närvarande, vilka båda
ämnen öka stålets känslighet för snabb kylning, så måste
motsvarande reduktion ske i den tillåtna kolhalten
och som följd härav föreskrevs för St. 52 till
Västerbron, där svetsning skulle ske, att kolhalten icke fick
överstiga 0,2 %. Jag behöver väl efter det
föregående knappast påpeka, att varje dylik föreskrift
leder till ett fördyrande av materialet, varför den icke
får tillgripas annat än då den verkligen behövs.
Korrosion.
Jag nämnde i början, att vid en hel del
konstruktioner särskilda krav ställas på materialets
motståndsförmåga mot korrosion.
Möjligheterna att befrämja materialets
motståndsförmåga mot korrosion äro hos de vanliga
byggnadsmaterialen mycket små på grund av att varje tillsats
av krom, nickel, etc., motsvarande de rostfria stålen,
på grund av dessa metallers pris är otänkbart. Det
finnes egentligen endast två vägar att gå. Den ena
grundar sig på den erfarenheten, att ju renare ett
järn är från samtliga legeringsämnen, alltså även från
kol, desto mindre rostar det. Denna egenskap kan
man i en del speciella fall utnyttja, nämligen då inga
som helst fordringar ställas på materialets
hållfasthetsegenskaper, och man får därvid räkna med att
dylikt järn endast har en hållfasthet av mellan 30 och
35 kg och en mycket låg sträckgräns. Dylikt
material är ju enligt vad som förut sagts praktiskt taget
oanvändbart som byggnadsmaterial.
Man måste därför vid byggnadsmaterial gå den
andra vägen, nämligen att legera med koppar, och
man rör sig då i allmänhet med tillsatser om ca 0,3 %.
Att kopparn hade denna gynnsamma inverkan på
järnet har ganska länge varit känt särskilt i Amerika,
där förhållandet torde ha uppmärksammats ungefär
år 1913. Emellertid har det tagit ganska lång tid,
innan man ansåg de tidsödande
korrosionsprovningarna ha givit så klara resultat, att man kunde mera
allmänt lita härpå, och i Europa har användningen
av de kopparlegerade järnsorterna i stort sett icke
trängt igenom förrän på det sista tiotalet år. Tyvärr
äro nämligen snabbprov i form av upplösningsförsök
i syror icke tillförlitliga. Emellertid finnes nu ett
mycket stort antal försöksresultat, av vilka man kan
sluta sig till att de kopparlegerade järnslagen vid
utsättning för atmosfärilierna äro ungefär 50 %
hållbarare än de kopparfria. Denna skillnad
framkommer emellertid endast i luft eller fuktig luft. Om
korrosionsprovet utföres i vatten eller om materialet är
nedgrävt i fuktig jord, så uppträder i allmänhet ingen
som helst skillnad till det kopparlegerade materialets
fördel. Även om ingen fullt tillförlitlig teori finnes
för kopparns goda verkan, så har man mycket
allmänt accepterat den åsikten, att det vid rostningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
