Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välkända materialet St. 52. Detta material är ännu icke
10 år gammalt och väckte vid sin framkomst ett
ganska stort uppseende. Det är en direkt följd av
önskan att lägga sträckgränsen till grund för
beräkningarna, varför man sökte få fram ett material med
högsta möjliga sträckgräns vid goda egenskaper i
övrigt. Det får väl närmast anses vara Stockholms
hamnstyrelses förtjänst, att St. 52 kommit till
användning här i Sverige, och Stockholms
hamnstyrelse begärde av detta material, att hållfastheten
skulle vara minst 52 kg/mm2, undre sträckgränsen
minst 36 kg och förlängningen minst 20 %. I
Tyskland, där materialet utexperimenterats, gäller
sträckgränsbestämmelsen om 36 kg för övre
sträckgränsvärdet. Då denna sträckgränsbestämmelse i alla fall
är ganska svår att innehålla, så innebär den här
tillämpade ändrade bestämmelsen en betydande
skärpning, och det är att beklaga, att denna
skärpning i bestämmelserna ej kunnat förhindras. Av
Stockholms hamnstyrelse användes St. 52 för två
stora byggen, dels för valvställningen till
Tranebergsbrons betongvalv och dels till Västerbrons bågspann
och tvärbalkar. Allt material härtill, sammanlagt ett
par tusen ton, var svenskt (Degerfors). I övrigt
torde inga med dessa jämförbara kvantiteter av
kvalitet St. 52 ha tillverkats inom Sverige.
För att framhäva att St. 52 är ett material med
alldeles speciella egenskaper kan jag nämna, att ett
normalt kolstål, hållande en hållfasthet av min. 52 kg,
kan antagas endast hava en sträckgräns av min.
ungefär 30 kg, medan man hos St. 52 fordrar 36 kg, alltså
en ökning av sträckgränsen med 20 %.
Dessa speciella egenskaper kan man uppnå på
flera olika sätt, och det har på detta område
förekommit mycket svindel och mycket reklam för
specialanalyser, vilka ingalunda varit enda lösningen,
fast vederbörande uppfinnare så påstått. Det första
materialet med St. 52 utgjordes av ett stål med hög
kiselhalt, men på grund av metallurgiska och
valsningstekniska svårigheter samt även det förhållandet,
att kiselstålen ha en stegrad benägenhet för korrosion
jämfört med andra stål, så gick man snart ifrån
denna analys och gick över till mangan-,
mangankoppar- och mangankromkopparstål och liknande.
Anledningen till att legeringsämnen såsom mangan,
krom och koppar bidraga till att giva högre
sträckgräns vid samma hållfasthet torde få sökas i att ett
dylikt legerat stål dels får större perlitarea, dels
hårdare ferritkristaller på grund av de upplösta
legeringsämnena och dels blir finkornigare än ett
normalt kolstål, och framför allt sträcka sig dessa goda
egenskaper ända in till materialets kärna, vilket
speciellt vid grövre dimensioner har betydelse.
Av St. 52 finnes som sagt en mångfald analyser,
och jag vill här endast nämna några av de mest
typiska, som för närvarande användas i Tyskland:
C % Si % Mn % Gu % Mo % Cr %
Cr—Cu 0,10—0,20 0,40 0,80 0,60 — 0,30
Mo— Cu 0,10-—0,20 0,65 max. 1,30 0,40 max. 0,30 —
Mn—Cu 0,10 —0,20 0,50 „ 1,50 0,70 — —
Mn—Si—Cu 0,10—0,20 0,80 0,90 0,50 — —
Men även såväl nickellegerade stål som stål med
högre kromhalter hava kommit till användning. I
regel undviker man dock om möjligt såväl nickel
som molybden på grund av dessa legeringsmetallers
höga pris, utan försöker nöja sig med mangan, kisel,
krom och koppar. Alla ovannämnda stål torde i
korrosionshänseende vara ungefär jämbördiga.
I de tyska bestämmelserna är det dessutom
föreskrivet, att all plåt av St. 52 måste glödgas.
Däremot är det givetvis icke föreskrivet, att stångjärnet
skall glödgas.
Vid utförandet av valvställningen till
Tranebergsbron användes ett stål med C ca 0,25 % och Mn ca
1,25 %, ty denna sammansättning är den billigaste,
och då ställningen i fråga skulle nitas, ställdes inga
som helst krav på svetsbarheten. Vid Västerbron,
där tvärbalkarna från början voro avsedda att helt
svetsas, beslöts efter långvariga förhandlingar, att
kolhalten icke skulle få överskrida 0,2 %, varför en
av de ovannämnda med krom, koppar och mangan
legerade stålsorterna måste tillgripas.
Det torde bemärkas, att i de ovan uppräknade 4
analyserna kolhalten överallt låg vid max. 0,20 %
Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på en detalj i bestämmelserna för
Västerbromaterialet, som har en viss praktisk betydelse.
Kolhalten var visserligen föreskriven till max. 0,29 %,
men då all kemisk analys är behäftad med felkällor,
föreskrevs, att ett prov, som visar max. 0,22 %, icke
fick giva anledning till kassation. På detta sätt skulle
egentligen alla bestämmelser vara utarbetade, ty
finnas icke dylika bestämmelser, tvingas leverantörerna
alltid att hålla sig så långt på säkra sidan som
motsvaras av felkällorna i analysbestämningen, vilket i
hög grad försvårar bestämmelsernas uppfyllande.
För St. 52 ha, som jag nämnde, en hel del
specialanalyser utexperimenterats av olika verk, och det
har sålunda lyckats Vereinigte Stahlwerke i Tyskland
att få patent på en dylik legering i Sverige,
ungefär i överensstämmelse med vad som användes vid
Västerbron. Emellertid kunna vi vara lugna, ty sedan
denna patentansökan inlämnades och sedan
Västerbron byggdes, har redan utvecklingen gått vidare,
och om vi i denna dag skulle få en ny beställning
på St. 52, skulle vi ingalunda använda samma analys
som sist, även om icke detta patent blivit beviljat.
Val av material.
Jag har nu talat om de tre byggnadsmaterialen
St. 37, St. 44 och St. 52. Man kan fråga sig, när
man skall använda St. 37 och när man skall använda
St. 44, och då det gäller att välja mellan dessa båda
material, kommer, såvitt jag förstår, endast trenne
synpunkter ifråga, nämligen den högre hållfastheten
och sträckgränsen hos St. 44, den därmed följande
något svårare bearbetningen och
verktygsförslitningen samt det överpris, som bruken i regel måste
begära härför. Det ligger i sakens natur, att St. 52,
på grund av de där tillsatta legeringsämnena samt
de starkt skärpta fordringarna, som
nödvändiggöra, att man måste räkna med större felprocent i
tillverkningen, större noggrannhet och i vissa fall
eljest obehövlig glödgning, måste vara avsevärt
dyrare än de vanliga kvaliteterna St. 37 och St. 44, och
för att giva en uppfattning om dessa överpriser, kan
jag nämna, att om St. 37 betingar grundpris, så
brukar överpriset för St. 44 röra sig mellan 1/2 och
1 öre per kg och för St. 52 om minst 3 à 4 öre per
kg. Då höjningen i sträckgräns och den därmed
betingade större belastningsmöjligheten hos St. 52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
