Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander - Diskussionsinlägg av K. Ljungberg och Ernst Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara fullt riktigt. I äldre såväl utländska som svenska
normer har frågan om utmattning ända sedan 1880-talet
kommit till uttryck. Det är först i nyare såväl tyska
som svenska normer för gatu- och vägbroar som de
varierande spänningarna borttagits såsom obehövliga.
Beträffande kvalitetsstål, såsom nickelstål och s. k.
rostfritt stål, framhölls, att dessa vid
korrosionsutmattning i en del fall icke visat sig nämnvärt bättre än
vanliga kolstål.
Major Ernst Nilsson, överingenjör Wijkander har
haft vänligheten meddela, att han i sitt föredrag ärnade
anmäla avvikande mening beträffande vissa punkter i
1931 års väg- och brosakkunnigas betänkande
beträffande broarna och då jag som brosakkunnig i kommittén
i första rummet torde få påtaga mig ansvaret för
formuleringen av dessa uttalanden, anhåller jag herr
ordförande, att vid detta tillfälle få något närmare
redogöra för min inställning till dessa frågor, såsom den
kommit till uttryck i de sakkunnigas förenämnda
utlåtande.
I 1931 års normalbestämmelser för järnkonstruktioner
till byggnadsverk klassificeras tvenne byggnadsstål,
St. 37 och St. 44 med 2 200, resp. 3 700 kg/cm2 lägsta
sträck- resp. brottgräns och 20 % minsta förlängning
på normal mätlängd ifråga om det förstnämnda samt
2 600, resp. 4 400 kg/cm2 jämte 20 % minsta
förlängning för det sistnämnda materialet. I konstruktioner
tillhörande järnvägs- och gatubroar tillåtes normalt en
påkänning av 1 100, resp. 1 300 kg/cm2 och i
konstruktioner tillhörande vägbroar jämte husbyggnader 1 200
och 1 400 kg/cm2 i resp. material. För visst slags
balkar, som ingår i vägbroar, få sistnämnda påkänningar
t. o. m. ökas med 50 kg/cm2. Detta innebär, att
tillåtna påkänningen ifråga om den förstnämnda
kategorien byggnadsverk får uppgå till 50 % av
sträckgränsen och för den sistnämnda till 54,5, i vissa fall
till 57 % av sträckgränsen, motsvarande en
säkerhetsgrad i sistnämnda fallet av ca 1,75. I stort sett torde
denna inställning av valsstålsmaterialen få anses vara
lämpligt avvägd, bortsett från spörsmålet beträffande
en ifrågasatt differentiering av tillåtna påkänningarna
med hänsyn till faran för materialets utmattning, en
fråga, som kräver sitt särskilda kapitel, och som jag
icke ärnat ingå på i detta sammanhang, därest jag icke
känt mig uppfordrad därtill av professor Ljungbergs
yttrande i anledning av överingenjör Wijkanders
föredrag, att man i nyare beräkningsnormer för broar
ej längre tar hänsyn till spänningsväxlingar vid
bestämmande av tillåtna påkänningen m. m. och att
differentieringsprincipen såsom föråldrad numera skulle
frångåtts jämväl i Tyskland. I stället sattes tillåtna
påkänningen så mycket lägre.
Varken överingenjör Wijkander, därom är jag
övertygad, eller 1931 års väg- och brosakkunniga hava
svävat i okunnighet om den historiska utvecklingen på
detta område, allt sedan de Wöhlerska försöken
utfördes på 1850-talet och det inflytande, som resultaten av
dessa haft på bestämmandet vid olika tidpunkter och i
olika länder av tillåtna påkänningen i konstruktioner,
som äro utsatta för växlande spänningar. Det är
emellertid icke riktigt som professor Ljungberg velat göra
gällande, att man numera allmänt frångått
differentieringsprincipen ifråga om de tillåtna påkänningarna och
allra minst är detta fallet i Tyskland, där i de senaste
normerna av 1933—34 hänsyn tages till växlande
spänningar icke blott ifråga om järnvägsbroar, för vilka
differentieringsprincipen är konsekvent genomförd och
tillämpad, utan även beträffande gatu- och vägbroar, när
det gäller skarvförband och infästningar. Mig
veterligt är det endast i Sverige och Holland — åtminstone
bland de länder, vilkas beräkningsnormer jag haft
anledning att något närmare sysselsätta mig med — där
man icke numera tar hänsyn till spänningsväxlingarna
genom påkänningarnas differentiering på ett eller annat
sätt. Huru långt differentieringsprincipen skall drivas
ur praktisk synpunkt däremot, det är en fråga, som kan
diskuteras, men härpå skall jag icke ingå i detta
sammanhang. Så enkel är dock icke frågan, att en
tillfredsställande lösning ur principiell synpunkt vinnes
endast därigenom, att den konstanta tillåtna påkänningen
sättes till ett av spänningsväxlingarna betingat lägre
värde, såsom professor Ljungberg vill göra gällande.
Det är huvudsakligen ur tre synpunkter, som det
enligt min uppfattning finnes anledning till erinringar mot
ovan relaterade klassificeringsbestämmelser. För det
första kan ifrågasättas om icke den garanterade lägsta
sträckgränsen, som föreskrives för dessa material, satts
något för lågt i förhållande till
minimisträckhållfastheten.
Den ojämförligt övervägande delen av materialproven
uppvisar nämligen avsevärt högre värden, och i
Tyskland t. e. angives sträckgränsen för St. 37 till 2 400
kg/cm2; för St. 44 finnes ingen uppgift på sträckgräns,
då detta material icke förekommer bland de
klassificerade valsstålen i Tyskland. Vid sådant förhållande har
det synts önskvärt att kunna höja sträckgränsen på våra
för övrigt i alla avseenden utmärkta valsstål, St. 37 och
44, till 2 400 resp. 2 800 kg/cm2, varigenom materialens
utnyttningsgrad skulle kunna icke obetydligt stegras.
Till betydelsen härav skall jag återkomma i det
följande.
I denna argumentering förklarar sig överingenjör
Wijkander icke kunna instämma. Järnverken måste
nämligen, säger han, hava en betydande tolerans till
sitt förfogande dels med hänsyn till egna kassationer,
innan beställarens provning äger rum, dels på grund av
de olika hållfasthetsvärden, som kunna erhållas ur olika
charger eller vid olika dimensioner på materialet t. o. m.
ur samma charge. Detta förhållande vill jag ingalunda
bestrida, men man frågar sig, om icke sådana
förbättrade metoder vid framställningen av valsstålen äro
möjliga, att den relativt obetydliga ökningen av
sträckgränsen med mindre än 10 %, som ifrågasattes, skulle
kunna äga rum utan att bliva alltför betungande för
järnverken. Kanske det blir nödvändigt att i så fall
övergå till ett stål, som riktigare bör betecknas med St.
46 eller 48 i stället för St. 44, men då, enligt vad som
upplysts från initierat håll, icke heller ett sådant stål
skulle ställa sig nämnvärt dyrare i framställning än
St. 44, synes en utveckling i denna riktning vara
eftersträvansvärd. I detta sammanhang må framhållas, att
för den nya stålöverbyggnaden till S:t Eriksbrons
ombyggnad i Stockholm ifrågasättes ett stål St. 48 med
2 800 kg/cm2 undre sträckgräns och 20 % förlängning
på normal mätlängd komma till användning.
Den andra frågan gäller de bägge valsstålens inbördes
värdesättande ur ekonomisk synpunkt som
konstruktionsmaterial med gällande klassificeringsbestämmelser
och i allmänhet förekommande prisläge på materialen.
Det är ju en känd sak, att prisskillnaden mellan St. 37
och St. 44 under vanliga förhållanden är mycket
obetydlig, om ens någon. Då särskilda förhållanden
föreligga, kan skillnaden uppgå till 0,5 högst 1,0 öre pr kg.
Antages emellertid, att prisskillnaden som regel är 0,3
öre pr kg, så uppgår materialfördyringen vid
användning av St. 44 i stället för St. 37, om dagspriset på det
senare sättes till 18,5 öre pr kg, till ca 3 %. Å andra
sidan får St. 44 enligt gällande bestämmelser ansträngas
17—19 % högre än St. 37, dvs. att
materialutnyttningsgraden i medeltal är 6 ggr så stor som prisförhöjningen.
Detta innebär naturligtvis icke, att materialbesparingen
i genomsnitt uppgår till 18 %. Den stannar självfallet
vid ett betydligt lägre procenttal. Men det är icke blott
material, som sparas genom den högre
utnyttningsgraden. Antalet nitar blir mindre, skarv- och
infästningsförband bli mindre omfångsrika och lättare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
