Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander - Diskussionsinlägg av K. Ljungberg och Ernst Nilsson - Konstruktionsstål för maskinindustrien, av Sven von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utföra, egna vikten minskas, bitarna bli
lätthanterligare, och belastningen på fundamenten minskas. Alla
dessa faktorer sammanlagda innebära icke oväsentliga
besparingar i avseende på material och arbete. Sett
mot bakgrunden av dessa förhållanden måste självfallet
den frågan ställas, huruvida stål St. 37 kan anses hava
något berättigande som konstruktionsstål vid sidan av
St. 44 för sådana byggnadsverk, som avses i statens
normalbestämmelser och därmed jämförliga
konstruktioner. Ingen konstruktör med kännedom om dessa
förhållanden torde föreslå St. 37, när han kan åstadkomma
en mera ekonomisk och rationell konstruktion genom
att använda stål St. 44. Samma resonemang kan också
tillämpas ifråga om St. 48 gentemot St. 44, om det
skulle visa sig, att framställningen av det förstnämnda,
som nyss framhållits, icke heller skulle medföra någon
nämnvärd kostnadsökning i jämförelse med St. 37 och
44. En nyorientering i avseende på valsstålen för
byggnadskonstruktioner synes därför under alla förhållanden
vara motiverad.
Därmed är emellertid ingalunda sagt, att stål St. 37
skulle sakna existensberättigande i serien av
klassificerade valsstål. För många andra ändamål, där ett
mjukare stål är önskvärt och behövligt, kommer St. 37
givetvis alltjämt att hava ett stort användningsområde,
men ur konstruktörens, tillverkarens och beställarens
synpunkt innebär användningen av St. 37 inga fördelar,
när det gäller byggnadskonstruktioner av det slag,
varom här är fråga.
Man har sagt, att allt lagermaterial tillverkas av
St. 37 och att detta skulle vara ett viktigt skäl för
bibehållande av St. 37 som byggnadsstål för här sagda
ändamål. Må vara, men om icke prisfrågan lägger
något allvarligt hinder i vägen, så borde det icke vara
något som hindrar att höja standarden jämväl för
lagermaterialet till St. 44.
Återstår sedan frågan om stål St. 52, som, enligt vad
jag försport, på en del håll icke ansetts böra upptagas
i klassificeringsserien för byggnadsstål, så som väg- och
brosakkunniga föreslagit. I 1931 års
normalbestämmelser förekommer icke St. 52. Däri säges endast, att
ifråga om material med annan kemisk sammansättning
och andra hållfasthetsegenskaper bestämmelserna skola
kompletteras genom särskilda föreskrifter för varje fall.
Sedan dessa normalbestämmelser tillkommo, hava även
i vårt land —- i utlandet hade det då redan länge varit
fallet — kopparmanganlegerat stål i stor utsträckning
kommit till användning för större brobyggnader. Man
må därvid tänka på Västerbron, Pålsundsbron samt
Tranebergsbrons valvställning, i vilka ingått
sammanlagt ej mindre än 5 000 ton legerat valsstål St. 52. med
3 600 kg/cm2 undre sträckgräns, 5 200 kg/cm2
minimibrotthållfasthet och 20 % minsta förlängning på
normal mätlängd. Därav hava 2 300 ton framställts av
svenska järnbruk.
Det kan icke bestridas, att ett högvärdigt stålmaterial
som St. 52 trots det högre priset innebär stora fördelar,
när det gäller brokonstruktioner av stora mått eller för
speciella ändamål på grund av de klenare dimensioner
och mindre vikter, som härigenom ernås. Vad som i
detta hänseende förut framhållits vid jämförelsen mellan
St. 44 och St. 37 gäller i ännu högre grad beträffande
St. 52, som normalt kan utnyttjas till 1 800 à 1 900
kg/cm2. Ifråga om Västerbrons bågar, liksom även
beträffande Pålsundsbrons tvärbalkar skulle uppstått hart
när oöverstigliga svårigheter, icke minst från
järnverkens sida ifråga om framställningen av valsmaterial
med erforderliga dimensioner, därest stål St. 44 i stället
för St. 52 skulle kommit till användning. Under sådana
förhållanden vill det synas, som om St. 52 hädanefter
lämpligen borde inrymmas bland de klassificerade
valsstålsmaterialen.
Nu är det naturligtvis icke härmed sagt, att det
högvärdiga stålmaterial, som klassificerats som St. 52, med
nödvändighet skall vara bundet av den kemiska analys
och de hållfasthetsfordringar, som uppställts för
materialet till ovannämnda broar och som närmast motsvaras
av det tyska Baustahl St. 52. Med hänsyn till
materialets svetsbarhet måste emellertid tillses, att
stålmaterial i allmänhet, som äro avsedda för tillverkning av
svetsade stålbyggnader, hava en för svetsning lämplig
kemisk analys. Kanske skorrar detta i öronen på dem,
som anse, att allt stålmaterial är svetsbart, men så långt
hava vi tyvärr ännu icke kommit. Vi göra säkerligen
klokt i att åtminstone tillsvidare upprätthålla
distinktionerna "svetsbara" och "för svetsning mindre
lämpliga" stålmaterial.
Väg- och brosakkunniga hava icke ansett sig kunna
eller böra taga definitiv ställning vare sig till denna
eller en del andra närbesläktade frågor, då inom
kommittén icke varit representerad den speciella
sakkunskap ifråga om material, framställning m. m., som varit
en nödvändig förutsättning härför. De sakkunniga
hava därför inskränkt sig till att framlägga vissa
preliminära förslag, vilka böra bliva föremål för prövning
inför ett forum, där nämnda sakkunskap är företrädd.
Från de utgångspunkter, som jag här utvecklat, torde
man sålunda våga påstå, att 1931 års väg- och
brosakkunniga haft goda skäl för sin framstöt på denna punkt,
och att de förslag och synpunkter, som framlagts i deras
betänkande om broarna, äro värda att beaktas vid en
blivande omarbetning av 1931 års normalbestämmelser
för järnkonstruktioner för byggnadsverk.
KONSTRUKTIONSSTÅL FÖR MASKININDUSTRIEN.
Av chefsingenjör Sven von Hofsten.
Det är naturligen omöjligt att i den korta exposé,
som här avses, kunna lämna en ens närmelsevis
fullständig och uttömmande redogörelse för den stora
materialfråga, som innefattas i begreppet
"konstruktionsstål för maskinindustrien". Jag måste därför
inskränka mig till allmänna synpunkter på frågan
jämte enstaka belysande exempel för det nutida
läget och senare tidens utveckling och
åsiktsbildning på detta område, varvid det torde vara av
särskilt intresse att vi något uppehålla oss vid de
toppresultat, som nu kunna nås med olika ståltyper.
Som motto för framställningen har jag därför
tänkt mig ungefär detta: vilka fordringar ställer
den moderna stålförbrukaren på sina
konstruktionsstål, och hur kan ståltillverkaren numera fylla dessa
krav?
I äldre tider låg denna fråga mycket enkelt till,
enär materialfrågan då inskränkte sig till en
föreskrift angående stålets brottgräns för att ange dess
styrka, kompletterad med fordran på en viss
minimiförlängning på s. k. normal mätlängd för att
få ett tillräckligt "segt" material.
Numera ligger, som vi alla veta, frågan på ett
helt annat plan, enär maskinkonstruktören tvingats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
