Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Konstruktionsstål för maskinindustrien, av Sven von Hofsten - Diskussionsinlägg av F. Odqvist och Sven von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röner hållfasthetssiffrorna i stigande grad
inflytande av den hastighet, varmed ett sträckprov
avdrages. Man har fördenskull infört begreppet
krypgräns eller långtidshållfasthet, varmed skulle
avses den belastning ett material tål under lång tid
vid en viss temperatur utan att ge för högt värde
på den med tiden fortskridande förlängningen av
det belastade materialet. Andra definitioner ha även
framkommit i anslutning till de olika
provningsförfaranden, som utarbetats. I Amerika anges ofta
krypgränsen med ett värde på den påkänning, som
orsakar en förlängning av 1 % på 100 000 timmar
(ca 11 1/2 år). Detta värde har då beräknats ur
resultat erhållna vid belastningsprov av 500 à 1 000
timmars varaktighet. Fig. 12 visar kurvor för ett
låglegerat konstruktionsstål (C = 0.43, Cr = 0,6.
Ni = 1,30), ett rostfritt kromstål (C = 0,09, Cr =
12.0) och ett austenitiskt stål av 18—8-typ.
En ytterligare ökning av varmhållfastheten erhålles
genom legering speciellt med molybden, ävensom
med wolfram. Austenitiska CrNiW-stål (C = ca
0,40, Mn och Si = ca 1,0, Cr = ca 12, Ni = ca 12,
W = ca 2) ha därför fått en viktig användning för
ventiler i explosionsmotorer o. d.
Som synes av kurvorna, ligga de rostfria stålen
mycket bra till ifråga om krypgräns, speciellt är
detta fallet med de austenitiska stålen. Dessa ståls
hållfasthet, bestämd genom sträckprovning med kort
varaktighet (t. e. ca 1/2 tim.) ligger vid temperaturer
på 500—900° vida högre än de låglegerade stålens.
Vid valsning och annan varmbearbetning av de
rostfria stålen har man känning av detta.
Teknologiska fordringar.
Det återstår nu att nämna några ord om några
av de s. k. teknologiska fordringarna på
konstruktionsstålen.
Stålens motståndsförmåga mot avnötning, eller
deras slitstyrka, antas i allmänhet stå i direkt
beroende av stålens hårdhet. I stort sett torde detta
vara riktigt, men även själva stålstrukturen inverkar
i hög grad. särskilt perlitens och cementitens
utbildning. Enär inga standardiserade prov ännu
införts och en stor mängd olika slag av nötning
förekomma, är det dock mycket svårt att i talvärden
värdesätta olika stål i detta avseende. Då verkligt
slitstarka stål behövas, användas antingen
hårdhärdade CrNi-stål med god genomhärdning eller, där
bearbetning ej behöver förekomma, 12 %-igt
manganstål, som efter vattenhärdning visserligen blir
rätt mjukt (ca 200 Brinell) men får den bekanta
gummiartade slitstyrkan och dessutom hårdnar
genom kallbearbetning.
Av stor ekonomisk betydelse är stålens
bearbetbarhet, särskilt vid masstillverkning. Avgörande
roll spelar härvid jämnheten hos materialet, enär
förekomsten av svårbearbetbara delar tvinga till ett
nedsättande av skärhastigheten för hela partiet för
att ej verktygen skola spolieras i förtid. Seghärdade
stål äro mer svårbearbetade än kolstål. beroende på
deras stora seghet mot spånbrytningen. Höga
förlängnings- och kontraktionsvärden, särskilt i
materialets tvärriktning, öka svårigheterna härvidlag.
Den höga svavelhalten i de lättarbetade
automatstålen verkar på motsatt sätt.
Fig. 12. Krypgränsvärden. 1 % krypning på 105 timmar.
I detta sammanhang måste också omnämnas den
i Amerika nu så moderna "grain-size"-kontrollen av
stålen, särskilt kolstålen. Utgående från att
stål av samma analys och samma
hållfasthetsegenskaper ofta visa nog så olika egenskaper i övrigt,
har man genom studium av stålets kornstorlek efter
viss värmebehandling vunnit en möjlighet att till
en viss grad klassificera de olika stålchargerna av
samma stålmärke. Ett finkornigt stål utmärker sig
i regel för högre sträckgräns och slagseghet och
något större tänjbarhet vid samma brottgräns, dvs.
bättre mekaniska egenskaper. Det grovkorniga
stålet däremot är mer lättarbetat och tar lättare och
djupare härdning, varför det är lämpligt för delar,
som skola seghärdas. För sätthärdningsstål har
liknande kontroll genom Mc Quaid-Ehns prov länge
med framgång tillämpats. Största vinsten med
"kornstorleks"-kontrollen skulle vara, att ett jämnare
material härigenom erhålles för massfabrikation,
varför särskilt bilindustrien nu söker införa
föreskrifter i detta avseende.
Till sist vill jag blott beträffande det praktiska
stålvalet framhålla, att man bör söka inskränka
antalet använda stålkvaliteter till ett fåtal
standardstål av stålverkens beprövade stålmärken, vilka, om
de på rätt sätt utväljas av stålförbrukaren och
ståltillverkaren gemensamt med hänsyn tagen till både
kvalitet och pris, böra kunna täcka mycket stora
användningsområden. Vidare böra, trots alla våra
allt mer raffinerade laboratorieprovningar av stål
under olika förhållanden, de praktiska resultaten vid
stålets användning vara avgörande för dess
värdesättande, varför man vid nykonstruktioner ofta får
pröva sig fram för att finna det mest
ändamålsenliga materialet. Ett beprövat och gott befunnet
stål bör ej överges utan tvingande skäl.
Diskussionsinlägg.
Fil. dr F. Odqvist: För maskinindustrien är det ju i
hög grad glädjande, att brukens förmåga att leverera
goda och för ändamålet lämpliga material har ökat och
vidare att man även beträffande provningsmetoderna vid
bruken hunnit så långt, som vi genom överingenjör von
Hofstens föredrag fått se. Man kan också konstatera,
hur till exempel brukskatalogernas omfattning i fråga
om härdningsföreskrifter och dylikt starkt ökat; det är
nästan hela böcker som numera sändas ut.
Vad nu provningsmetoderna beträffa erforo vi, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
