Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Konstruktionsstål för maskinindustrien, av Sven von Hofsten - Diskussionsinlägg av F. Odqvist och Sven von Hofsten - Verktygsstål och hårdmetall, av Hans Kjerrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmattningsprovningen har ökat i betydelse, och icke
endast provningen under mycket starkt idealiserade
förhållanden utan även då inflytanden göra sig gällande,
som härröra ifrån ytbehandling och angripande
korrosionsmedel.
Men det är ännu en sak, som måhända icke kom
tillräckligt tydligt fram i föredraget men som vi måste
ihågkomma, nämligen att när det gäller att överföra
dessa siffror till maskindelarna, är det icke endast
dylika omständigheter som inverka utan framför allt
kanske inflytelser från sammansatta påkänningar. Det
är ju känt att man till exempel vid de i praktiken ofta
förekommande påkänningsfallen har att göra med ett
konstant vridande moment och samtidigt med ett
roterande böjningsmoment. I de flesta kraftmaskiner
förekommer ett dylikt tillnärmelsevis konstant vridande
moment. Detta har inom vida gränser ingen inverkan på
utmattningsgränsen utan det är huvudsakligen den
roterande böjningen, som är avgörande. De i de flesta
ingenjörshandböcker angiva beräkningarna angående
sammansatta påkänningar är således någonting, som har mycket
litet med verkligheten att skaffa. Det finns
naturligtvis en hel mängd sådana fall.
I övrigt skulle man kanske här framföra några av
de önskemål, som från maskinindustriens sida f. n.
skulle kunna resas beträffande materialet från bruken.
Först och främst ville man därvidlag understryka
betydelsen och önskemålet utav enhetliga normer för
konstruktionsmaterialen. Det nu vilande förslaget till
järn- och stålnormer har ju varit föremål för diskussion inom
teknologföreningen, där man diskuterade saken icke
bara ifråga om kolstålen utan även med hänsyn till de
legerade stålen. Samtidigt betonades dock helt
naturligt den svårighet som uppstår i fråga om skapandet
av en träffande nomenklatur, i synnerhet som man
måste lämna ståltillverkarna rätt vida toleranser i fråga
om legeringstillsatser. Den tyska industrien tillämpar
dock f. n. i allt större utsträckning de tyska normerna
och beteckningarna även för legerade stål. Man får
väl hoppas, att motsvarande standardisering kommer till
stånd för den svenska industriens del.
övriga önskemål ligga delvis på ett annat område
och gälla således icke själva materialet utan kunna
kanske mera hänföras till vad man skulle kunna
beteckna som vissa service-frågor beträffande leveranserna.
Det är ju så att man ofta får ett lågt kilopris, men
för det minsta som sedan skall tillkomma i fråga om
värmebehandling eller vad det nu kan vara springa
priserna gärna i höjden. Det är naturligtvis
vederbörande tillverkares ensak att avgöra hur han vill
beräkna sina självkostnader därvidlag, men i åtskilliga
fall förefaller det dock som om priserna, exempelvis vid
normalisering och dylikt, beräknades ofantligt högt.
I samband härmed förefinnes också för
maskinindustriens vidkommande ett känt önskemål beträffande
kvantitetsrestriktionerna, såsom när det gäller
varmvalsade rör. Ofta är man tvungen att ta betydande
mängder av samma dimension för att kunna utnyttja
möjligheterna. Det totala partiet blir kanske mycket
större än man önskar, enär man av
tillverkningshänsyn är tvungen att välja en hel serie av olika
dimensioner.
Frågan om dimensionstoleranser var också uppe inom
teknologföreningens kommitté. De flesta tillämpa nu
dylika toleranser, fastän man ju måste säga, att de i
visst avseende äro föråldrade. I regel läggas de som
+-toleranser, till exempel beträffande komprimerade
axlar. Toleransområdets storlek stämmer emellertid i
huvudsak med SMS:s standard, men där räknar man
toleranser från 0 till —.
Chefsingenjör Sven von Hofsten: Standardiseringen
av legerat stål är ju en mycket komplicerad fråga. Jag
ställer mig emellertid tveksam till huruvida tyskarna
slagit in på en lycklig väg genom att standardisera
endast kromnickelstålen. Detta kommer lätt att inbilla
många konstruktörer, att det ej finns andra seghärdade
konstruktionsstål att välja på inom detta stora område.
I många fall torde härigenom användningen av seghärdat
specialstål fördyras, enär ju f. n. nickel är praktiskt
taget det dyraste legeringsämnet. Ett dylikt förfarande
kan alltså befaras hindra utvecklingen.
Amerikanarna ha nog härvidlag beträtt en lyckligare
väg genom att i sina SAE-normer standardisera
praktiskt taget alla legerade konstruktionsstål och ha således
fått med även de billigare stålen.
VERKTYGSSTÅL OCH HÅRDMETALL.
Av bergsingenjör Hans Kjerrman.
Vid indelningen av de olika stålkvaliteterna efter
användningsområden brukar man särskilja tvenne
huvudgrupper, nämligen verktygsstål och
konstruktionsstål. Någon skarp indelningsgrund är
emellertid denna icke, då det finnes stålkvaliteter, som
kunna hänföras såväl till den ena som till den andra
gruppen. i vanliga fall menar man med
verktygsstål sådana, som användas för formgivning och
sönderdelning av olika ämnen. Med hänsyn till den
kemiska sammansättningen kan sålunda ett och
samma stål användas både till ett verktyg och till
ett rent konstruktionsändamål. Exempelvis kan man
använda det krom-molymbden-legerade kullagerstålet
även till bergborrstål, ett sätthärdningsstål även till
pressverktyg för bakelit, osv.
Då det gäller de vanliga konstruktionsstålen kan
man genom laboratoriemässiga provningar fastställa
en hel del fysikaliska egenskaper, som gör det
möjligt, åtminstone i många fall, att avgöra, om stålet
ifråga lämpar sig för ett visst ändamål eller ej. Man
kan sålunda fastställa storleken av sträckgränsen,
brottgränsen, kontraktionen, förlängningen,
utmattningsgränsen, slaghållfastheten, etc., varigenom man
rent siffermässigt har möjlighet att bedöma hur
stålet bör förhålla sig i praktiken. Tyvärr äro dessa
bestämningar i en hel del fall icke tillräckliga för
att fastställa det ifrågavarande stålets eventuella
lämplighet, men man har dock genom dem vissa för
praktiken direkt användbara siffervärden. Då det
gäller verktygsstålen, där påkänningarna i praktiken
äro av väsentligt olika slag än för
konstruktionsstålen, har man avsevärt mindre möjligheter att genom
motsvarande prov på förhand avgöra ett ståls
lämplighet för visst ändamål. Detta sammanhänger med
att påkänningarna på verktygsstålen aldrig äro
enkla, exempelvis en ren dragpåkänning, som vid
vissa konstruktionsstål, utan alltid äro sammansatta
av ett flertal olika, ofta av mycket skilda slag.
Dessutom hava vi för närvarande mycket små
möjligheter att över huvud taget beräkna de påkänningar,
som ett verktygsstål underkastas i praktisk drift.
Man måste således fastställa, att vi ännu så länge i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
