Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Nutida krav på nonferrometaller, av H. Kristiansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och holländareknivar, där mycket stor hårdhet och
slitstyrka fordras, en legering av koppar med högst
9 % tenn. Denna lämpar sig också synnerligen väl
till fjädrande material, exempelvis för apparater
och reläer inom den elektriska industrin.
Brottgränsen uppgår till 80 kg, förlängningen 3 %.
Brinellhårdhet 200—220.
Även nysilverlegeringar hava goda fjädrande
egenskaper. Lättmetallplåt har väl knappast
tillverkats i Sverige i någon större utsträckning. Till
de jagare, som nu byggas för svenska flottan, skall
till isolation av fartygssidan i hytterna användas s. k.
magnalplåt — en legering av aluminium och
magnesium.
Plåten har följande egenskaper:
Glödgad Halvhård Hård
Brottgräns ...... 18 25 31
Förlängning ..... 21 4 3
Hårdhet B ...... 47 72 85
Till jämförelse meddelar jag motsvarande siffror
för renaluminiumplåt:
Brottgräns ...... 8,5 11 15
Förlängning ..... 30 7 4
Hårdhet B ...... 22 33 38
Magnalplåten är ungefär lika korrosionsbeständig
som renaluminium.
Vi tillverka även en annan lättmetallplåt av
kopparaluminium (ca 5 % koppar resten aluminium)
med praktiskt taget samma hållfasthetsegenskaper
som magnal men väsentligt mindre beständig än
denna. Magnesium-aluminiumlegeringarna äro i
allmänhet de mest korrosionsbeständiga lättmetallerna.
Bult och stänger.
Nästa stora grupp är bult eller stänger. Här
skulle särskilt en standardisering vara välkommen,
speciellt inom mässinggruppen, där vi för
närvarande dragas med ett tjogtal olika legeringar.
Visserligen användes mässingbulten till
mångskiftande ändamål från telefonapparater och fotogenkök
till granatkartescher, men jag upprepar och
understryker vad jag redan sagt, att man med litet god
vilja och utan alltför stor olägenhet skulle kunna
eliminera en stor del av dessa legeringar.
Tacknämligt vore även om man kunde enas om en lämplig
nomenklatur, åtminstone på de vanligast
förekommande legeringarna och kvaliteterna. Icke nog med
att olika metallverk sinsemellan ha olika beteckningar,
andra företag ha helt andra. Att detta kan
förorsaka misstag och onödig tidsförlust är uppenbart.
Jag återkommer emellertid till bult. Den vanligaste
är den s. k. svarvmässingen, huvudsakligen avsedd
för bearbetning i automater. Förutom god
hållfasthet (brottgräns ca 40—45 kg kg pr mm2) fordrar man
framför allt att den skall vara lätt bearbetad och
lämna kort spån. För detta ändamål tillsättes upp
till 3 % bly. Den benägenhet, som denna kvalitet
har för självsprickning, förhindras numera antingen
genom särskild värmebehandling efter dragningen
eller också därigenom, att stängerna i en riktmaskin
brytas så, att de spänningar, som uppstå i
materialet vid dragningen, försvinna. Med den senare
metoden erhåller man både en fullkomligt rak bult
och spänningsfritt gods. För detaljer inom
ammunitionstillverkningen, där bättre
hållfasthetsegenskaper erfordras, måste man förutom en mindre
kvantitet bly även tillsätta smärre mängder tenn,
aluminium, nickel och järn. En brottgräns av upp
till 75 kg samt en förlängning av 20 % är härigenom
möjlig att uppnå. Stor korrosions- och
värmebeständighet uppnås med mässinglegeringar,
innehållande ca 65 % koppar och 31 % zink, dessutom
aluminium, bly och mangan (brottgräns 55 kg
förlängning 18, hårdhet 140 B, lämpliga för pol-, stag- och
genomföringsbultar i elektriska industrien,
brännarmunstycken i fotogenkök m. m.). Fäster man största
vikt vid hårdheten, kan man med fördel använda
aluminiumbronserna, Dessa äro zinkfria legeringar
och bestå av förutom ca 80 % koppar och ca 10 %
aluminium mindre mängder tenn, nickel, mangan
och järn. Aluminiumbronserna kunna dock i
allmänhet icke kalldragas, och man får därför nöja
sig med relativt stora dimensionstoleranser.
Hårdheten uppgår till ca 200 B, brottgränsen till ca 80
kg/mm2 och förlängningen till 6 %. För detaljer
till flygmotorer användas aluminiumbronser med ca
80 % koppar och 9—10 % aluminium, resten järn
och nickel. Genom särskild värmebehandling
uppnår man en brottgräns av ca 60 kg och en
förlängning av ca 15 %. Hårdheten kan uppgå ända till
220 B. Vad jag här sagt om bult och stänger är i
stort sett tillämpligt för profiler.
Rör.
Vi skola nu övergå att tala något om rör. För
vattenledningar inomhus använde man till för
endast några år sedan järnrör och gör väl så än i
rätt stor utsträckning. Man har emellertid fått klart
för sig, att kopparrör här äro att föredraga. I Oslo
har man t. o. m. förbjudit järnrörledningar inomhus
både för kall- och varmvatten. Kopparrören
överdragas på mycket kort tid av en oxidhinna, som blir
mycket hård. Denna förhindrar vidare oxidering av
rören. Faran för förgiftning blir sålunda avlägsnad,
vilket, för övrigt konstaterats genom ingående
försök. Numera har man också lödfria kopplingar att
tillgå. Dessa förbilliga ledningarna högst väsentligt
icke minst därigenom, att tunnare gods i rören
tillåtes. Om dylika kopplingar användas, tillåtes för
rördiametrar av 3/8" t. o. m. 3/4" 1 mm gods i stället
för förut 1,5 mm. För 1" t, o. m. 1 3/4" rör tillåtes
1,4 mm gods och för 2" t. o. m. 2 1/2" rör 1,65 mm
gods, i stället för förut 2 och 2,5 mm.
Korrosionsbeständigheten hos kopparn växer med
renhetsgraden; därför brukar man huvudsakligen
elektrolytisk koppar vid rörtillverkningar. Ämnena,
billets, äro massiva och valsas i specialvalsverk samt
dragas på vanligt sätt.
Kondensortubproblemet har vållat mycket
bekymmer. Av tuberna fordrar man
korrosionsbeständighet mot allt slags saltvatten. Olika legeringar
ha lancerats; ännu torde mest användas en med
70 % koppar, 29 % zink och 1 % tenn. Så länge
man använde kärngjutna ämnen var det mycket
svårt för att icke säga omöjligt att erhålla en hel
och sårfri inneryta. Sedan rörpressarna införts kan
man nu gjuta ämnena massiva, urborra dem samt
svarva dem utvändigt, och härigenom får man ett
fullt sårfritt ämne. Rörytorna bliva genom
dragningen fullständigt blanka och släta och lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
