Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen / 226 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 1 juni 1935 - Den korporativa reformen i Italien, av Herman Bursie

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Mittelpartiet av den nya byggnaden för korporationsministeriet i Rom. Arkitekter Piaeentini och Vaccaro.

företagare- och fackorganisationer. Första
skedet i en omfattande och djupt ingripande reform
avslutades, ett nytt inleddes.

Under det senaste decenniet har det talats och
skrivits om "den italienska korporativismen" på ett
sådant sätt, att litet var fått den föreställningen, att
den stora förändringen för länge sedan var
genomförd. Samtidigt med att i denna artikel fastställes,
på vilken punkt av sin utveckling denna väldiga
reform nu befinner sig efter bortåt tio års experiment,
lagstiftning och överläggningar inom diktaturens
ledning, skall göras en kort allmän översikt av
densamma samt lämnas några antydningar om dess
eventuella innebörd särskilt för industrien.

Härvidlag torde ett visst aktuellt intresse bli
tillmötesgånget. I åtskilliga länder utom Italien sker för
närvarande en av statsmakterna dirigerad och
övervakad mer eller mindre radikal omsystematisering
av produktionen i förhållande till konsumtion och
avsättning utomlands, med andra ord en reglering
av nationalekonomiska faktorer på statsauktoritetens
bud, antingen statsauktoriteten upprätthålles genom
diktatur, såsom i Tyskland, på grund av
parlamentariska fullmakter, såsom i England, eller, såsom
tendensen i Förenta staterna visar, genom en
omröstning inom folket för en viss auktoritativ regim.
Eftersom Italien är det land i det egentliga Europa,
där omläggningen av näringslivet först sattes i
verket och där det synes ha hunnit längst, torde alltså
en beskrivning av den italienska korporativa
reformen vara berättigad, utan att någonting behöver
sägas för eller emot densamma, och utan att
paralleller med andra länders reformförsök påtvingas
läsaren.

Skulle man söka en allmän definition på
korporativismen, sådan den hittills ter sig på nära håll för
i Italien boende utlänningar, skulle den kunna
formuleras så, att den är den fascistiska diktaturens
strävan att under ett ständigt aktgivande på undan
för undan vunna
erfarenheter av undan för undan
gjorda försök och under
ständig anpassning efter
inom statsledningen
undan för undan godtagna
synpunkter på problemet,
genom lagstiftning
organisera landets närings- och
produktionsliv med
regimens inrepolitiska
program till en kontinuerligt
arbetande helhet, som i sin
fullbordan beräknas ge
uttryck för en harmoniserad
nations livsvilja och
konkurrenskraft. Det
nationella är särskilt
understruket, den gamla
"klasskampen" skall elimineras.
En av de fundamentala
punkterna avser frihet för
det privata initiativet.
Men samtidigt höjes en
och annan röst för ett
hämmande av "den privata
kapitalismen". Denna del
av problemet synes ännu föga uppklarad. Men
i "Critica Fascista", en fjortondagarstidskrift med
förre korporationsministern Giuseppe Bottai i
redaktörsstolen, har den sedan någon tid varit uppe till
diskussion. Vissa teoretici förfäkta här, att såväl
kommunism (statssocialism) som kapitalism (det
ohämmade privata utnyttjandet av möjligheterna) äro
passerade utvecklingsstadier. Korporativismen är
en syntes av dessa båda. Ifall den pågående
diskussionen och vissa antydningar i officiella uttalanden i
sinom tid verkligen ge positivt resultat och tendensen
utmynnar i lagstiftning, skulle man i närvarande
stund kunna gissa sig till något slags graderad
fördelning av exempelvis företagarvinst.

Den korporativa reformens politiska innebörd ses
enklast av det faktum, att den sattes igång som
uttryck för ett i en omvälvning segrande politiskt
partis vilja till makt genom omdaning av samhällets
struktur. Det räcker sålunda inte med näringslivets
reglering. De på en viss linje avslutande
korporativa organens tillblivelse innebär icke att systemet
är färdigt. "Korporationerna äro ingenting annat",
förklarade Mussolini i sitt ovan berörda anförande,
"än instrument för vissa ändamål". "Den fascistiska
staten", heter det i den under
korporationsministeriets beskydd utgivna boken "Elementi di
ordinamento corporativo", som användes som lärobok i
gymnasierna och likställda undervisningsanstalter, —
"den fascistiska staten tillåter icke, att någon enda
fas, någon enda sida av det nationella livet får
utvecklas utan att Staten har möjlighet att utöva en
motsvarande kontroll."

Den korporativa reformen fortsätter med sikte på
skapandet av "den korporativa staten". När den
blir färdig, kan ännu ingen säga. Men man torde
åtminstone kunna i stora drag antyda, hur den för
närvarande är tänkt. En sammansmältning av
nationalekonomiska, administrativa och politiska
problemlösningar torde kunna sägas vara den allmänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>