Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 1 juni 1935 - Den korporativa reformen i Italien, av Herman Bursie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktlinjen mot den fasta nationella enhet, som den
fascistiska diktaturen åsyftar.
Första steget mot korporativism: Arbetsfred och nya
lagar.
De förberedande manövrerna, vilka jämnade vägen
för den blivande reformen, började som bekant
strax efter tåget mot Rom (okt. 1922) med
likviderandet av de gamla socialistiska och katolska
fackförbunden. Denna aktion, som i första rummet
avsåg en politisk likriktning, ett nedbrytande av
oppositionen, som hade sin stadiga förankring bland
fackorganisationernas medlemmar, fördes av
fascistpartiet i förbund med de storindustriella
arbetsgivaresammanslutningarna och med de nybildade fascistiska
arbetarefackförbunden. De socialistiska och katolska
organisationernas medlemmar tvingades eller
lockades över i dessa sistnämnda.
Samtidigt inleddes ett samarbete mellan de
fascistiska arbetsgivare- och arbetareorganisationerna inte
bara i politiskt avseende utan även på
arbetsmarknaden, och den viktigaste följden härav blev att antalet
öppna arbetskonflikter snabbt avtog. Den italienska
industrien till exempel beräknas under revolutionsåret
1922 genom strejk ha förlorat omkring 6 500 000
arbetsdagar. Redan 1923, år I i den fascistiska aeran,
sjönk siffran till omkring 300 000; och efter den
fascistiska diktaturens totala genomförande 1925 blev den
lika med noll. Lagen av den 3 april 1926, paragraf
18, lyder till sitt innehåll som följer:
"Lockout och strejk äro förbjudna.
Arbetsgivare, vilka utan berättigad anledning eller
enbart i avsikt att tilltvinga sig sänkta löneanspråk
av sina underhavande, inställa verksamheten vid sina
företag, straffas med böter från 10 000 till 100 000
lire.
Befattningsinnehavare och arbetare, vilka till ett
antal av tre eller flera efter gemensam överläggning
lämna sitt arbete eller utföra det på ett för
företagets kontinuerliga drift hinderligt sätt i avsikt att
tilltvinga sig bättre lönevillkor, straffas med böter
från 100 till 1 000 lire.
Äro de skyldiga till ovanberörda brott flera,
straffas ledarna med fängelse, icke under ett och icke
över två år, förutom böter."
Och i en följande paragraf stadgas, att den som är
anställd i statens eller det allmännas tjänst och på
ovan nämnda grunder nedlägger arbetet, skall
straffas med tukthus från en till sex månader och för sex
månader därutöver förklaras ovärdig att användas i
det allmännas tjänst. Ledare för strejkrörelse mot
staten eller det allmänna straffas med tukthus från
sex månader till två år och minst tre års
ovärdigförklarande.
Lagen av den 3 april jämte dess komplement,
dekretet av den 1 juli 1926, utgör de första betydande
lagstiftningsåtgärderna för den nya ordningen i det
italienska samhället. Dessa två lagar ge en första
anvisning om diktaturens kontrollsystem över
näringslivet. Härom säger för övrigt ovan citerade
"Elementi di ordinamento corporativo":
"Den fascistiska samhällsordningen är grundad på
en företagare- och yrkesorganisation, som omsluter
alla medborgare, vilka på något sätt deltaga i
landets produktiva verksamhet, och som fördelar dessa
 |
| Fig. 2. Den monumentala entrén till nya korporationsministeriet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
