Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 1 juni 1935 - Den korporativa reformen i Italien, av Herman Bursie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Summan av dessa två lagar är med andra ord, att
all verksamhet i landet underordnas organisationer,
vilka äro godkända (och kontrollerade) av staten,
och vilka, i det de representera samtliga företagare,
arbetare och fria yrkesmän, i givna fall genom
överenskommelse mellan olika parter kunna ingå
kollektiva arbetsavtal.
Nästa steg: Fullständig kontroll av den mänskliga
faktorn i näringslivet genom individernas gruppering i
konfederationer.
Det ovan antydda syndikala systemet är uppbyggt
efter centraliseringsprincipen. Lokala eller
provinsiella sammanslutningar, ordnade antingen efter
yrken eller efter landets administrativa indelning,
förenas till högre sammanslutningar, vilka i sin tur
sammanföras och där så behövs omgallras efter yrken
till för hela landet gällande yrkesgruppfederationer
— till vilka då också föras sådana sammanslutningar,
skapade inom yrken med spridda fåtaliga
medlemmar, vilka redan från början omfatta hela landet —
och dessa yrkesfederationer inom de olika
grupperingarna, såsom industri, lantbruk, handel osv.,
centraliseras till sist i en nationell fascistisk
konfederation med säte i Rom.
Småningom särskildes 13 stora grupper och
uppstodo 13 syndikala organisationskomplex, uppbyggda
på angivet sätt, med 13 nationella konfederationer
som mäktiga byråkratiska centralorgan. Tolv av
dessa hänförde sig parvis som respektive
arbetsgivare- och arbetarekonfederationer till sex olika
verksamhets- och yrkesområden, nämligen: 1) Industri,
2) Lantbruk, 3) Handel, 4) Sjö- och lufttrafik, 5)
Inrikeskommunikationer och 6) Bank- och
försäkringsväsen. Den 13:e konfederationen var de fria yrkenas,
inom vilken icke särskiljas arbetsgivare och arbetare.
Till denna yrkesgrupp föras de mest skilda
verksamhetsgrenar: Ingenjörer, arkitekter, advokater,
lantmätare, kemister, journalister, författare (men
tidningsutgivare och förläggare tillhöra numera
industriens arbetsgivareorganisation), konstnärer,
musiker (men operasångare, skådespelare m. fl. räknas
till industriarbetare), läkare, apotekare, veterinärer,
barnmorskor osv.
Av intresse i detta sammanhang kan vara, att
dekretet av 1 juli 1926 bestämmer, att
sammanslutningar inom det syndikala systemet, bestående av
vissa högre befattningsinnehavare, såsom tekniska
och administrativa direktörer, kontorschefer och
likställda, ombudsmän och dylika, skola föras till
arbetsgivaresidan och centraliseras i arbetsgivarnas
konfederationer.
Undantagna från den nu i stora drag skildrade
syndikala ordningen, dvs. förbjudna att bilda
sammanslutningar i syfte att diskutera och förhandla om
anställningsvillkor och dithörande ting (samt
naturligtvis politik) äro alla de som ha staten till
arbetsgivare eller tjäna det allmänna. Vissa av dem få
bilda organisationer, men endast efter en plan, som
särskilt godkännes av regeringen. Dessa
befattningsinnehavare, tjänstemän och arbetare, äro direkt
kontrollerade av sin egen arbetsgivare och stå, som ovan
citerade straffparagrafer visa, utan särskilda
disciplinlagar. De falla följaktligen utom ramen för denna
framställning.
Det slutliga steget: Det syndikala systemet av
arbetsgivare, arbetare och fria yrkesmän länkas ihop med
statens administrativa apparat genom korporationernas
tillkomst, och kontrollen av landets produktion och
näringar preciseras definitivt ur helhetens synpunkt.
I de två ovan angivna lagarna förebådas också de
centrala och avslutande organen, de som foga in det
syndikala systemet i det korporativa,
förbindelselänkarna mellan olika näringsgrenar och mellan
regimen och näringslivet, mellan administrationen och
den producerande nationen. I dekretet av den 1 juli
benämnas de för första gången med sitt blivande
namn, korporationer. Om deras befogenhet och
allmänna funktion kan i detta sammanhang sägas
följande:
Korporationerna äro inom sina områden för hela
landet gällande centralorgan. De bestå bl. a. av
representanter för olika grenar av näringslivet,
arbetsgivare, handens och hjärnans arbetare inom ett visst
avsnitt eller såsom företrädare för en eller flera
företagare- och yrkesgrupper. Samtidigt ingå i
korporationerna en sådan representation för regeringen och
regimen, att de skola betraktas som statliga
administrativa organ.
De skola uppdraga och övervaka allmänna
riktlinjer för arbets- och anställningsavtal, gynna,
uppmuntra och understödja ändamålsenliga initiativ och
egga produktionen till en förbättrad organisation. De
skola vara ett slags balansorgan mellan olika
produktionsområden och främja utvecklingen ur den
samfällda produktionens synpunkter. De skola där så
behövs föranstalta om upprättandet av
arbetsförmedlingskontor (varvid enligt senare
tilläggsbestämmelser är att märka, att företräde till anställning skall
ges åt fascistiskt organiserade arbetare), ha
överinseendet över lärlingsskolor och utbildningskurser
osv.
Den 21 april 1927 höll Fascismens Stora Råd i
Palazzo Chigi i Rom under Il Duces ordförandeskap
ett sammanträde, till vilket kallats även
presidenterna för de då bildade fascistiska konfederationerna.
Vid detta sammanträde antogs och godkändes den
korporativa lagstiftningens dittills viktigaste urkund
Carta del Lavoro (Arbetets Grundlag), som i 30
paragrafer sammanfattar principerna för regimens
åtgärder och drar upp riktlinjerna för en italienares plikt
att med arbete tjäna sitt land.
Carta del Lavoro är icke egentligen en lag, men
dess olika punkter ha i enlighet med Stora Rådets
vid samma tillfälle uttalade bemyndigande sedermera
undan för undan även formellt blivit lagfästa i den
mån de icke förut voro det. Paragraf I har följande
innehåll:
"Den italienska nationen är en organism, vars
ändamål, tillvaro och uttrycksformer i avseende på
makt och varaktighet stå över de enskilda eller de
grupper, av vilka den består. Den är en moralisk,
politisk och ekonomisk enhet, söm i alla avseenden
förverkligas i den fascistiska staten."
Paragraf IV säger bl. a.: "I kollektivavtalet finner
samhörigheten mellan olika faktorer inom
produktionen sitt konkreta uttryck förmedelst
sammanjämkningen av arbetsgivarnas och arbetarnas motsatta
intressen och dessas underordnande under
produktionens högre syften."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
