Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbakaträdande från utrikesministerposten och hans
ersättande med Sir Samuel Hoare innebär otvivelaktigt
en förändring till Tysklands förmån. I dagarna har
detta förhållande beseglats genom avslutandet av ett
engelsk-tyskt flottavtal, varigenom Tysklands
örlogsflotta fixerats till 35 % av den engelska (med
undantag för u-båtstonnaget, där Tyskland erhåller rätt till
100 %, en proportion, som dock tillsvidare ej
kommer att uttagas). Detta avtal, varigenom ju även
England egenmäktigt överkorsat vissa bestämmelser
i Versailles-traktaten, har blivit mycket ogynnsamt
kommenterat i Paris.
Slutligen synes även en bättring ha inträtt i
Tysklands förhållande till Italien. Sannolikt beror detta
på tysk utfästelse att ej motarbeta Italiens
abessinska förehavanden.
Allt som allt synes resultatet av de sista
månadernas snabbt skiftande aktivitet inom den europeiska
diplomatien tillsvidare ha blivit det att
Stresa-makternas front sprängts och Tyskland vunnit terräng.
Vad beträffar de inre förhållandena i de större
makterna erbjuder England — där man dagarna
kring den 6 maj under enhällig folkanslutning och i
ståtliga former firade konung George V:s 25-åriga
regeringsjubileum — för närvarande den tryggaste
anblicken. Den budget, som finansministern Neville
Chamberlain den 15 april framlade för underhuset,
gjorde ett gott intryck. Överskottet var visserligen
ej särdeles stort, och någon allmän skattesänkning
kunde ej komma i fråga, men man kunde dock
vidtaga vissa skattelättnader för mindre inkomsttagare
och återge en del lägre avlönade statstjänare deras
för ett par år sedan indragna förmåner.
De förändringar i det brittiska kabinettet, som
vidtogos den 7 juni, voro i de flesta fall länge väntade.
Utrikesministerskiftet är ovan omnämnt. Den utåt
mest synliga förändringen är den att Baldwin, de
konservativas ledare, trätt i stället för MacDonald
som premiärminister. Denne senare, vars hälsa
försvagats, och vars kapacitet numera knappast är i
nivå med ledaruppgiften, har övertagit Baldwins
gamla honnörsställning som Lord President of the
Council. Hans politiska roll torde vara utspelad.
Eden inträder i kabinettet och blir minister för
Nationernas förbund — en nytillskapad post. Efter den
skedda kabinettsförändringen återstår föga av 1931
års skylt, den "nationella regeringen". Det blir en
moderatkonservativ partiregering, som i höst, då
underhusupplösning väntas, kommer att möta
valmännen. Linjerna ha klarnat.
Frankrike har haft ett par nya regeringskriser. De
ha haft inrikespolitisk bakgrund men icke bidragit
att stabilisera den yttre ställningen. Den 30 maj
störtades Flandin, i det att kammaren med en knapp
majoritet vägrade honom de fullmakter regeringen
ansåg nödvändiga för att försvara valutan och
genomföra en budgetsanering. Första följden härav
blev ett ryck åt vänster. Kammarpresidenten,
socialisten Bouisson bildade en regering med bibehållande
av Laval som utrikesminister samt med Marin från
högern, Herriot från radikalsocialisterna och — den
enda väsentliga nyheten — Caillaux som
finansminister. Kammaren blev emellertid orolig och störtade
efter ett par dagar även Bouisson. Resultatet blev
slutligen att Laval, med bibehållande av sin post som
utrikesminister, åtog sig konseljpresidentskapet, och
denna regering har slutligen — med knapp majoritet
— erhållit de fullmakter, som tidigare vägrades
Flandin. I huvudsak är detta en regering Flandin utan
Flandin, alltså en "borgerlig koncentrationsministär".
Uppgiften för den nya regeringen är emellertid
utomordentligt svår. Budgetbristen, som ackumuleras
sedan åratal, måste övervinnas — antingen genom
skattehöjningar eller indragningar — eller eventuellt
genom valutadevalvering nedåt. Men kammaren —
som i främsta rummet representerar privata
gruppintressen — vägrar alla dessa utvägar. Efter lagen
om det minsta motståndets linje torde dock till slut
valutadevalveringen bli den sannolika lösningen.
Polen drabbades av nationalsorg genom
Pilsudskis död den 12 maj. Den gamle marskalken hade i
nio år intagit en faktisk diktators ställning. Hans
position i folkmedvetandet var ojämförlig, och Polen
har med hans bortgång förlorat en stark
statsbevarande kraft. Pilsudskis män behålla ledningen, främst
statspresidenten Mosciski och utrikesministern Beck.
Till generalinspektör för armén, Pilsudskis gamla
ställning, har utnämnts generalen Rydz Smigli. Polen
har även sedan i våras en "auktoritär" författning,
som lägger mycket stor makt i statspresidentens
händer. Det återstår emellertid att se hur det stora
tomrummet efter Pilsudski kommer att fyllas.
Östra Centraleuropas affärer i övrigt ha endast
obetydligt klarnat. I Österrike regera alltjämt
Schuschnigg och Stahremberg, men lilla ententen vägrar
hårdnackat sitt bifall till den enda åtgärd, som
synes kunna stabilisera deras regim, nämligen
Habsburgmonarkiens återupprättande. Alternativet är
nationalsocialismens framsläppande till regeringen.
Italiens motstånd mot denna lösning synes nu ej
längre lika orubbligt som tidigare. Möjligen
kommer Italiens protektorat över Österrike att offras
för Abessinien.
I Ungern har ministerpresidenten Gömbös i april
vunnit en stor valseger och befäst sin alltmer
fascistisk-nationalistiska regim.
Ett möte i Venedig den 4 maj mellan Mussolini,
Schuschnigg och Gömbös torde icke ha bringat
någon klarhet i läget. Italiens huvudintresse är för
närvarande uppenbarligen riktat mot Ostafrika.
Den italiensk-abessinska konflikten tyckes i
samband härmed mer och mer mogna för en krigisk
utlösning. I betraktande av Italiens fortsatta
uppmarschanordningar från Eritrea och Somaliland, dess
stora truppkoncentrationer samt det uppenbara
diplomatiska förberedandet av fria händer från övriga
intresserade makters sida är det svårt att komma till
en annan slutsats. Uppenbarligen är det Frankrikes
föredöme i Marocko som skall följas av Italien i
Ostafrika. Den mest osäkra punkten är tillsvidare
Englands hållning. Nationernas förbunds råd har
också den 20 maj, efter vädjan från Abessiniens
sida, tagit upp konfliktfrågan. Skiljedomsförfarande
är även i gång beträffande de tidigare
sammanstötningarna. Men sannolikt kommer ingen makt att på
allvar vilja eller kunna hindra ett italienskt
fälttåg, om Il Duce nu beslutat sig för ett dylikt.
I världshistorisk betydelse överträffas sannolikt
alla det sista halvårets händelser i Europa av
utvecklingen i Kina, framför allt Japans fortsatta
utbyggnad av sitt protektorat Manchukuo.
Expansionen fortgår närmast i inre Mongoliet och i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
