- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
258

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Neurath fingo Simon och Eden här klart för sig
bl. a., att Tyskland ej gick med på en östpakt med
Ryssland men däremot gärna var med på ett rent
europeiskt trygghets- och rustningsavtal. Härefter
återvände Simon hem, under det Eden fortsatte,
närmast till Moskva. Här blev han mycket firad, och all
proletärmentalitet avlades för dagen, men han synes
icke ha lyssnat med alltför stort intresse till Stalins
och Litvinovs förslag om en engelsk-rysk allians mot
Tyskland. Vid sitt nästa besök, i Warszawa, torde
Eden av Pilsudski och Beck dessutom fått mycket
klara besked om varför Polen ej vill sluta en östpakt
med bl. a. rätt till genommarsch för ryska trupper
mot Tyskland vid vissa eventualiteter. Endast i
Prag, dit Mr Eden nästa gång reste, står han helt
på den nya fransk-ryska inringningspolitikens
grundval.

Nästa akt blev mötet den 10—14 april i Stresa vid
Lago Maggiore med Mussolini som värd och
Simon och MacDonald samt Flandin och Laval
företrädande respektive den brittiska och den franska
regeringen. "Stresa-makterna" lyckades här samla sig
om en gemensam plattform, som dock dolde starka
inre motsättningar och för övrigt inom kort skulle
brista sönder. Den provisoriska enigheten gällde
fördömande av Tysklands "traktatsbrott" genom den
nya upprustningens genomförande samt försvar av
den österrikiska självständigheten, vilken som
bekant alltid behöver stöttas utifrån. Sannolikt fick
Mussolini även en viss handlingsfrihet för sig
tillförsäkrad för Italien gentemot Abessinien. Frankrike
var emellertid ej tillfredsställt, och dess regerings
avsikt att ytterligare utbygga samförståndet
Paris-Prag-Moskva framlyste tydligt.

Närmast därefter exekverades "domen" över
Tyskland i Genève
, där Nationernas förbunds råd i ett
uttalande av den 17 april — sedan Danmarks
representant nedlagt sin röst — skarpt fördömde det ensidiga
traktatsbrott, som ägt rum genom Tysklands öppna
och obegränsade rustningar. Det är att observera,
att flertalet av de rådsmakter, som här uttalade sig,
voro fördragsparter i Versaillesfreden.
Rådsuttalandet var kategoriskt formulerat, mera juridiskt än
historiskt eller politiskt, men det var egentligen ej
avsett annat än som en gest. Sedan det lagts till
handlingarna torde det ej vidare komma att avhöras.
Tysklands faktiska rustningsfrihet beröres i varje fall
ej av detta i luften hängande uttalande.

Nästa steg blev desto betydelsefullare: den 2 maj
avslöts i Moskva vid franske utrikesministern Lavals
besök därstädes det fransk-ryska "avtalet om
ömsesidig hjälp"
. Detta avtal, som angives endast gälla
Europa, inordnas, heter det, helt i Nationernas
förbunds allmänna trygghetssystem. De sanktioner,
som skola tillgripas mot en anhängare, kräva
emellertid enligt det nya fördraget för Frankrikes och
Rysslands del icke den eljest stipulerade
enhälligheten, utan endast majoritet i rådet. Och denna
majoritet är praktiskt taget alltid fransk. I detta
N. F.-språk har sålunda här maskerats en verklig
allians. "Angripar"-terminologien är av
underordnad betydelse. Den saken kan alltid manövreras.
Faktiskt är därför detta nya fransk-ryska avtal ett
återupplivande av den gamla fransk-ryska alliansen
med spets mot Tyskland. Det har kompletterats med
motsvarande avtal med Tjeckoslovakien, även direkt
Moskva-Prag, vilka nu kommit varandra nära.
Härmed blir ringen i det närmaste sluten.

Den engelska opinionen reagerade knappast
välvilligt mot detta nya läge. I flera stora
parlamentsdebatter framträdde tydligt opinionens tveksamhet.
Engelskt deltagande i en fransk-rysk
inringningspolitik mot Tyskland avvisades härvid från så gott
som alla håll. Ej ens Tysklands öppet
notificerade byggande av nya stora u-båtar åstadkom
ändring i detta. Å andra sidan vill man i England ej
uppge hoppet om Tysklands slutliga inträde i ett av
N. F. garanterat allmänt kollektivt trygghetssystem.
Tillsvidare följer man emellertid av allt att döma de
gamla reglerna "wait and see" och "in dubiis non est
agendum" ("i tvivelsmål bör ej handlas").

Med stor spänning motsågs särskilt i England
Hitlers bebådade stora utrikespolitiska tal inför tyska
riksdagen
, vilket slutligen ägde rum den 21 maj.
Talet gjorde intryck genom sin öppenhet och klarhet.
Såsom många gånger förut underströk Hitler
Tysklands fredsvilja och gav denna ett påtagligt uttryck
genom sin otvetydiga förklaring om Tysklands
beredskap att avsluta non-agressipnsavtal med alla
sina omedelbara grannar, undantagandes tillsvidare
Litauen (detta på grund av den litauiska regeringens
uppträdande mot tyskarna i Memel).
Återupprättandet av den tyska armén vore emellertid ett bestående
faktum, och på något kollektivt säkerhetssystem med
Ryssland ville Tyskland ej inlåta sig: bolsjevismen
vore alltjämt en fara för Europa i dess helhet.
Däremot vore Tyskland fullt berett att på
likställighetens grund förhandla om allmänna
rustningsbegränsningsavtal både för land-, sjö- och luftbeväpningen.
I fråga om Österrike utlät sig Hitler försiktigt:
Tyskland respekterade dess oberoende men vad som här
krävdes vore en folkligare regim i överensstämmelse
med det österrikiska folkets verkliga önskningar.
Talet avslutades med en sammanfattning i 13
punkter av dess väsentliga innehåll, varigenom
diskussionen av dess teser underlättas och missförstånd
försvåras.

Hitlers tal blev en otvivelaktig diplomatisk
framgång, särskilt i England. Den tyska regimens
allmänna ställning har även moraliskt sett stärkts
genom valframgångar för den nationalsocialistiska
åskådningen utanför Tysklands gränser, nämligen vid
val i Danzig den 7 april och i Tjeckoslovakien den
20 maj. Det förra valet har visserligen framställts
som ett nazistiskt nederlag, därför att detta parti
trots 6 mandatvinster mot 1933 dock ej nådde (det
felas ännu 4 mandat av 72) de 2/3 majoritet som
krävas för författningsändring. Partiet gick
emellertid kraftigt framåt och erövrade en stor absolut
majoritet. I det tjeckoslovakiska valet var det
anmärkningsvärda den stora framgången för det med
Hitler sympatiserande s. k. sudettyska partiet som nu
blev parlamentets näst största. Bland den dryga
fjärdedel, som den tyska befolkningen i
Tjeckoslovakien utgör av denna stats totalbefolkning, är nu
den nationalsocialistiska åskådningen förhärskande.
Sannolikt är förhållandet detsamma i Österrike.

Det tredje riket står sålunda diplomatiskt sett
betydligt bättre i juni 1935 än tre eller sex månader
tidigare. Regeringsförändringen i England i
månadens början var visserligen ej i främsta rummet
utrikespolitiskt motiverad, men Sir John Simons

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:31:12 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935a/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free