Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1935 - Industriellt rättsskydd i Norden. Londonkonferensens facit, av Åke v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år tvångslicens enda tillåtna påföljd av underlåten
utövning. Anslutning till den nya lydelsen torde
erforda lagändring i Danmark och Finland. Glädjande
vore, om man ansåge sig härvid kunna avstå från
den alltjämt medgivna möjligheten att stadga
förverkande såsom påföljd. Den är ju nu omgärdad
med så många förbehåll, att den knappt kan vara av
praktiskt värde.
I fråga om mönsterskyddsrätten —
bestämmelserna om nyttighetsmodeller (Gebrauchsmuster) lämnas
helt åsido — må nämnas, att enligt art. 4 avd. A st.
2 en ansökan hos Bernbyrån enligt den särskilda
överenskommelsen om Internationell
mönsterregistrering skall vara prioritetsgrundande i likhet med
nationell ansökning. Av formella skäl har den nya
bestämmelsen fått en mer generell innebörd, men det
sagda torde dock vara dess enda praktiska
betydelse. — I art. 5 avd. B har bestämts, att mönsterskydd
ej får förklaras förverkat på grund av underlåten
utövning. Detta synes vara en följdriktig utveckling
av det redan i Haagtexten intagna stadgandet, att
införsel av mönsterskyddade föremål icke får
föranleda förverkande. Ett utövningstvång på
mönsterrättens område har väl nämligen för ett land blott
värde som ett beslöjat importförbud. Den nämnda
Haagregeln har i Norge väckt betänkligheter. Det
är att hoppas, att dessa ej skola förstärkas genom
den i Londontexten införda skärpningen; som förut
framhållits, rör det sig endast om en utveckling av
den tanke, som ligger till grund för den äldre
bestämmelsen.
Av varumärkesrättsliga frågor var det fr. a. två,
som vid konferensen stodo under debatt, nämligen
oberoendet av hemlandsregistrering och den fria
varumärkesöverlåtelsen. De principiella synpunkterna
på dessa spörsmål, som vid flera tillfällen
diskuterats även inom de nordiska länderna, skola ej här
alls uppdragas.
Konferensprogrammet uttalade sig för att såväl
tillkomsten som fortbeståndet av ett utländskt
varumärkes registrering skulle vara oberoende av
märkets registrering i hemlandet, det s. k. fullständiga
oberoendet. Särskilt från engelskt håll hävdade man
kraftigt, att det nu i flertalet länder, bl. a. de
nordiska, föreskrivna beroendet av
hemlandsregistrering i själva verket stode i strid med den i art. 2 av
konventionen stadgade likställigheten mellan in- och
utländska sökande. Förslaget mötte emellertid ett
oryggligt motstånd från vissa länder, fr. a.
Frankrike. Även Finland hörde till motståndarna, medan
övriga nordiska länder voro anhängare av reformen.
Det fullständiga oberoendet föll alltså, men i stället
genomfördes i art. 6 avd. D det s. k. relativa
oberoendet, dvs. sedan ett märke en gång registrerats
i hemlandet och därefter i annat land, skall
sistnämnda registrerings fortbestånd vara helt
oberoende av registreringen i hemlandet. På svenskt
initiativ har dock tillagts, att detta ej gäller ett märke,
som — ehuru ej i överensstämmelse med
registreringslandets lagstiftning — dock på grund av
hemlandsregistreringen registrerats såsom s. k.
telle-quelle-märke. Det relativa oberoendet innebär viss
lättnad för varumärkeshavarna. Så behöver t. e.
vid förnyelse ej visas, att hemlandsregistreringen
alltjämt är gällande. Ett par andra lättnader ha
också tillkommit. Enligt det nya st. 2 i avd. B av
art. 6 får för registrering, även där det gäller
åtnjutande av telle-quelle-förmånen, ej fordras, att
märket är i alla detaljer överensstämmande med det
i hemlandet skyddade. Underordnade avvikelser
skola vara tillåtna; man torde ha tänkt på t. e.
översättning av en mindre framträdande text, som
ingår i figurmärket. Och vidare har avd. A i art. 6
erhållit en lydelse, som torde innebära — ehuru det
tyvärr ej framgår fullt klart — att en registrering
ej får vägras eller förklaras ogiltig därför att bevis
om hemlandsregistrering icke kunnat förebringas
redan vid ansökningen, såframt nämligen
hemlandsregistrering är sökt och senare meddelas.
I fråga om varumärkesöverlåtelsen antogs en ny
art. 6 quater, men denna har en ganska begränsad
innebörd. Flertalet länder med Frankrike, England
och U. S. A. i spetsen ville visserligen få igenom ett
principiellt uttalande för tillåtligheten av
varumärkesöverlåtelse utan samtidig överlåtelse av den
rörelse, där märket använts. Till dessa länder hörde
även Danmark och Finland, medan Norge intog den
motsatta ståndpunkten och Sverige, där meningarna
i denna fråga starkt bryta sig, sökte hålla en
förmedlande linje. Det större reformförslaget föll
emellertid, fr. a. på Tysklands motstånd. Vad som
antogs överensstämmer i huvudsak med
konferensprogrammet och innebär, att det för giltig
överlåtelse av ett märke i visst land skall vara tillräckligt,
att till förvärvaren övergår den del av företaget eller
rörelsen, som är belägen i detta land, med
uteslutanderätt att där tillverka eller försälja varor, varå
märket anbragts. Samtidig överlåtelse av den ev. i
andra länder belägna delen av rörelsen skall alltså
icke kunna fordras. Undantag göres för fall, där
vilseledande av allmänheten kan befaras. Frågan
om fri varumärkesöverlåtelse är alltså blott till en
ringa del löst genom den nya bestämmelsen, vars
biträdande dock torde nödvändiggöra lagändring t. e.
i Sverige. Det må framhållas, att gällande rätt i alla
de nordiska länderna i huvudsak icke godkänner fri
varumärkesöverlåtelse; både i Danmark, Finland och
Sverige ha dock framlagts officiella förslag till
ändring härutinnan.
Om Pariskonventionens nya lydelse må slutligen
nämnas, att vissa tillägg gjorts till art. 10 bis, som
handlar om skyddet mot illojal konkurrens. I
Haag-texten stadgas bl. a. förbud mot framkallande av
förväxling med samt oriktiga misskrediterande
påståenden om en konkurrents varor. Förbudet har nu
utvidgats till att gälla ej blott konkurrentens varor
utan även hans företag och industriella eller
kommersiella verksamhet. Bland de nordiska länderna
torde ändringen närmast ha betydelse för Sverige,
som för anslutning till den nya bestämmelsen synes
bli nödsakat att utöka den nuvarande knapphändiga
lagstiftningen mot den illojala konkurrensen.
Av de lämnade antydningarna torde framgå, att
det dock är icke så få framsteg, som förts i hamn
genom den i London antagna nya texten. Åtminstone
den, som iakttagit de stora motsättningarna under
förhandlingarna och nödgats befara, att resultatet av
konferensen skulle bli ett rent fiasko, känner sig
rätt belåten med det vunna. Man får nog inte ställa
anspråken så högt under nuvarande för
internationellt samarbete rätt mörka tider. Vad de nordiska
länderna beträffar, torde en anslutning till den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
