Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1935 - Industriellt rättsskydd i Norden. Londonkonferensens facit, av Åke v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konventionen för dem medföra åtskilliga fördelar, i
betydelse väsentligt överstigande ev. olägenheter.
Det synes därför ligga i dessa länders intresse att
biträda Londontexten före ratifikationstidens utgång
den 1 juli 1938. Det kanske bör understrykas, att
den nya texten, om den över huvud taget skall
biträdas, måste godkännas i sin helhet. Ingen
möjlighet finnes att reservera sig på de punkter,
beträffande vilka en anslutning kan medföra olägenhet.
Men naturligtvis är den nu antagna konventionen
långt ifrån idealisk. Vad som genomfördes i London
var endast en mindre del av de föreliggande
förslagen. Här skall givas en flyktig översikt över de
viktigaste av de ej antagna reformförslagen
beträffande Pariskonventionen. Det framtida
internationella arbetet på det industriella rättsskyddets
område torde nämligen i stor utsträckning komma att
gälla dessa förslag. — Till en början må nämnas,
hurusom redan av den föregående redogörelsen
framgår, att de radikalare förslagen i fråga om det
patenträttsliga utövningstvånget, oberoendet av
hemlandsregistrering och den fria
varumärkesöverlåtelsen icke godkändes i London. De komma säkerligen
att bli aktuella även i fortsättningen, och det vore
glädjande, om en nordisk enhetlighet på dessa tre
viktiga punkter kunde komma till stånd.
Vad gäller patenträtten, diskuterades
utförligt förslag om inskränkning i den vid
Haagkonferensen införda regeln i art. 4 avd. C st. 2, enligt
vilken endast den första ansökningen i unionsland kan
vara prioritetsgrundande. Särskilt England och
Tyskland föreslogo, att i ett fall, där den första
ansökningen avslagits eller återtagits, innan den
använts som grund för prioritetsbegäran, eller där
denna ansökning omdaterats, såsom kan ske i
England, en senare ansökning, resp. ett senare
ansökningsdatum skulle kunna tjäna som utgångspunkt för
prioritetsfristen. Otvivelaktigt tala vissa skäl för den
bl. a. av den nordiska samarbetskommittén i dess
uttalande till 1932 års Londonkongress förordade
reformen. Den skulle i vissa lägen vara till lättnad
för de patentsökande. Men den nu gällande regeln
infördes just för att få ordning och reda beträffande
prioritetstidens utgångspunkt, varom förut skilda
meningar gjort sig gällande i olika länder, och ett
uppgivande av enhetligheten skulle nog föranleda
viss osäkerhet för industrien. Vid behandlingen å
Londonkonferensen visade sig avvikande
uppfattningar inom de nordiska delegationerna föreligga.
Förut har nämnts, att uppfinnarens intressen
något tillgodosetts genom den nya art. 4 ter.
Betydligt längre gående förslag i denna riktning
förelågo. Så föreslog t. e. Holland, att anställd
uppfinnare, vars uppfinning patenteras för
arbetsgivaren, skulle ha en oförytterlig rätt till skälig
ersättning. Förslaget understöddes från några håll men
väckte starkt motstånd. Det gäller här en ytterst
ömtålig fråga, och utsikterna att komma till
enighet äro väl ganska ringa. — Vidare avsågs att
tillgodose uppfinnaren genom stadgande, att från honom
själv härrörande meddelanden om och utövning av
uppfinningen icke skulle kunna åberopas mot honom,
om hans första ansökning i unionsland skett inom
viss tid därefter. I samband härmed kan anföras
ett amerikanskt förslag, enligt vilket uppfinningens
utövning utom ansökningslandet under viss tid före
ansökningen icke skulle få stå i vägen för meddelande
av giltigt patent, såsom nu är fallet t. e. i Sverige. —
Förslagen väckte rätt stora sympatier, och en
resolution antogs, rekommenderande dem i åtanke vid
framtida lagstiftning i unionsländerna.
Beträffande sedan varumärkesrätten, må
nämnas ett förslag av U. S. A., att det skydd för
inarbetade märken, som infördes i konventionen 1925
genom art 6 bis, skulle gälla icke blott som nu mot
registrering av likartade märken utan även mot
sådanas användande utan registrering. Förslaget vann
rätt stort flertal. Skulle det så småningom
genomföras, komme de länder, t. e. Sverige, vilka bygga
varumärkesskyddet förnämligast på registrering, att
ställas inför en ganska omfattande modifiering av
varumärkesrätten.
Nära antagande var en bestämmelse om de s. k.
agenturmärkena, åsyftande att giva företagare medel
i händerna att hindra missbruk i sådana fall, där
företagarens utländska agent — ursprungligen
kanske med dennes medgivande — fått företagsmärke i
eget namn inregistrerat. I slutomgången var det
endast Japan, som röstade mot förslaget. Tidigare
hade dock t. e. från Sverige framförts vissa
anmärkningar, bl. a. mot att en sådan specialfråga upptogs
till särskild behandling i konventionen.
Å konferensen meddelades, att det sedan länge
pågående arbetet på en internationell
varumärkesklassificering nu nått ett visst resultat. En
internationell kommitté har framlagt förslag till sådan
klassificering, åtföljt av förteckning på engelska,
franska och tyska över ungefär 20 000 varuslag med
angivande av den klass, till vilken de höra. I en
resolution rekommenderade konferensen
unionsländerna att undersöka möjligheterna att antaga denna
klassificering.
Flera förslag, bl. a. från de nordiska länderna,
förelågo, att bland de i art. 10 bis stadgade
särbestämmelserna mot vissa former av illojal
konkurrens även måtte upptagas en sådan mot illojal
reklam. Enhällighet kunde dock ej vinnas. En annan
komplettering till art. 10 bis föreslogs också,
nämligen ett förbud mot utspridande utan vederbörligt
tillstånd av pressmeddelanden under den tid, de ha
ekonomiskt värde, samt mot deras utspridande utan
angivande av källan. På sina håll framhöll man
starkt önskvärdheten av ett skydd mot gratis
utnyttjande av tidningarnas ofta med stora kostnader
åstadkomna nyhetsstoff. Vid sidan av frågan, om
ett sådant förbud är lämpligt, har det dock varit
ett spörsmål, huruvida ämnet borde upptagas i
Paris-konventionen eller i den författarrättsliga
Bernkonventionen av 1886. Konferensen antog nu en
resolution, vari önskemål om ytterligare studium av
frågan framställes.
Liksom vid tidigare konferenser misslyckades
även nu försöken att i Pariskonventionen få ett
bättre skydd mot oriktiga
ursprungsbeteckningar. De gällande bestämmelserna i art.
10 äro nästan alldeles värdelösa. Långa och
vältaliga debatter fördes, men de gåvo i sak intet nytt.
Frankrike intog som förut den ståndpunkten, att
ingen ändring alls kunde godtagas, om man ej
accepterade dess önskan, att ursprungslandet skulle få
med bindande verkan för övriga unionsländer
avgöra frågan, om en ursprungsbeteckning skall skyddas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
