Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 27 juli 1935 - Insänt: Kontroll av gasbehållare, av S. Aug. Eskilson - Insänt: Lagarna för maskinkostnadernas ökning med aggregatstorleken vid hydroelektriska anläggningar, av Elov Englesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållit, såsom bucklor, tillplattningar, större repor av
vassa föremål etc. Är behållaren invändigt angripen
av rost, måste denna bortskrapas och avlägsnas.
Efter provtryckningen bör behållaren befrias från
invändig fuktighet. Kan det befaras, att olja
inkommit i behållaren under provtryckning från pumpar eller
dylikt, måste denna avlägsnas genom sköljning och
efterföljande torkning.
Den av en yrkesinspektör påpekade förekomsten av
mindervärdiga, rent av farliga behållare är ett faktum,
som sedan länge varit känt inom berörda industrier,
vilka även gjort hänvändelser till myndigheterna om
bestämmelser för att få rättelse häruti.
För åtta år sedan, närmare bestämt den 27 april
1927, avlät Avesta jernverk en skrivelse till
kommerskollegium angående nödvändigheten av skärpta
bestämmelser för tillverkning och provning av gasbehållare.
Statens provningsanstalt erhöll i uppdrag att
utarbeta förslag till dylika bestämmelser. Redan tidigare
samma år hade provningsanstalten överenskommit med
Aga angående utförande av vissa sprängningsprov av
behållare med olika hårdhet för bedömande av
splittringsrisken vid söndersprängning.
Provningsanstalten föreslog nu Avesta jernverk och
Aga att få för deras räkning dessutom utföra en
teknisk-vetenskaplig undersökning angående den med vissa
tidsintervaller upprepade provtryckningens inverkan på
behållarematerialets hållfasthetsegenskaper.
För utförandet av dessa prov tillverkades av Avesta
ett antal 40 liters behållare av material med olika
hårdhet och de föreslagna proven utfördes av
provningsanstalten dels vid Agas verkstäder, dels vid
provningsanstaltens egna laboratorier, och efter resultatens
sammanförande uppgjordes förslag till bestämmelser, som
tillställdes de intresserade industrierna för yttrande.
Efter ett flertal sammanträden, där gas- och
behållarefabrikanter fingo framföra sina åsikter,
uppgjordes av provningsanstalten det slutliga förslaget till
bestämmelser, som avlämnades till kommerskollegium
i mars 1931.
Kostnaderna för dessa undersökningar bestredos till
hälften av staten genom järnvägsstyrelsen och
kommerskollegium, till hälften av en del berörda industrier,
nämligen: Avesta jernverk, Gasaccumulator, Nordiska
syrgasverken och De förenade kolsyrefabrikerna.
I slutet av juli 1931 utskickade kommerskollegium
sitt förslag till "kungl. förordning angående provning
och märkning av heldragna stålbehållare för forsling
av vissa komprimerade gaser" för kännedom till bl. a.
Jernkontoret, Mellersta och norra Sveriges
ångpanneförening samt Aga. I skrivelse av den 23 dec. 1931
begärde kommerskollegium Agas yttrande och detta
inlämnades den 9 februari 1932. Ungefär samtidigt
inlämnade ovan nämnda institutioner sina yttranden.
Huru saken vidare avancerat, hava vi ingen
kännedom om, men vi instämma med ovannämnde
yrkesinspektör, att man ur säkerhetssynpunkt med fog torde
kunna fordra, att betryggande bestämmelser utan
onödig tidsutdräkt utfärdades.
Svenska aktiebolaget gasaccumulator.
S. Aug. Eskilson.
Lagarna för maskinkostnadernas ökning med
aggregatstorleken vid hydroelektriska
anläggningar.
Genmäle nr 2.
Att döma av professor Dahls andra inlägg (i häfte 21
av denna tidskrift), tyckes jag ha varit för kortfattad
i min artikel i häfte 14 angående rubricerade fråga.
Jag vill därför lämna några kompletterande
upplysningar.
Professor Dahl gör några oriktiga antaganden om
huru vi behandlat statistiken för att komma till den
formel, som jag angivit för turbinkostnaden. Vid våra
utförliga undersökningar ha vi utgått ifrån de verkliga
tillverkningskostnaderna för utförda Kaplanturbiner
enligt den efterkalkyl, som göres för arbeten i våra
verkstäder. Vidare ha vi utgått ifrån samma procentuella
omkostnadstillägg och vinstmarginal för alla
turbinerna. Dessa beräkningsunderlag giva ett säkrare
resultat än om man utgår ifrån vikterna såsom professor
Dahl föreslår eller från erhållna eller offererade priser.
Vi ha även något avvikit från professor Dahls förslag
att i diagrammen jämföra turbinernas pris per
hästkraft. Hästkraftantalet är beroende av löphjulets läge
över nedre vattenytan, och detta kan för olika
anläggningar vara mycket olika. Vi ha därför uträknat
turbinkostnaden
–––––––––––––––––
(löphjulsdiametern)2
och inprickat dessa värden som funktion av
löphjulsdiametern. I det härigenom uppkomna diagrammet ha
värdena för turbiner, konstruerade för samma fallhöjd
och med exakt samma utförande och samma skoveltyp
(specifika varvtal), jämförts. Resultatet framgår av
mitt inlägg i häfte 14. Om sedan professor Dahl ej vill
godtaga dessa våra erfarenhetsrön, så kan jag tyvärr
icke göra något åt den saken. Det gläder mig
emellertid, att han har frångått de missvisande relativtalen i
sin första artikel och att han nu förklarar sig i
princip ense med mig i åsikten att turbinkostnaden per
hästkraft för turbiner för samma fallhöjd och med samma
utförande etc. sjunker med tilltagande storlek upp till
en viss gräns, över vilken kostnaden sedan åter börjar
stiga. Professor Dahl förklarar sig emellertid ej vara
ense med mig i avseende på var denna storleksgräns
ligger. Enligt vad han muntligen meddelat mig, skulle
gränsen ligga vid omkring 3 1/2 m löphjulsdiameter, dock
något varierande med fallhöjden. Enligt min erfarenhet
börjar turbinpriset att stiga först vid sådana
löphjulsdimensioner, som ligga vid gränsen för verkstädernas
förmåga, och "för våra verkstäder ligger denna gräns
så högt, att den mycket sällan överskrides för svenska
anläggningar och aldrig för en-aggregat-anläggningar".
Jag kan icke förklara professor Dahls låga
diametergräns på annat sätt än att professor Dahls åsikter
grundats på erfarenheter från en verkstad, vars
tillverkningsmöjligheter äro mera begränsade än KMW:s
verkstäders.
Beträffande generatorpriset, har jag i min artikel
underlåtit att nämna något om svängmassan i
generatorerna. Asea meddelar emellertid, att för det
statistiska material som gav till resultat en generatorkostnad
proportionell mot N3/4 * n-1/2 är den specifika levande
kraften icke konstant utan varierar genomsnittligt som
N1/3 En dubbelt så stor generator bör alltså ha
ungefär 26 % större levande kraft per effektenhet, om
prisfunktionen skall gälla. Denna levande kraft är
tillräcklig för att giva ungefär samma hastighetsvariationer
vid från- eller tillslag av samma effektbelopp som i
anläggningen med 2 aggregat, så länge som endast ett
aggregat där är i drift. För att få samma
regleringsresultat som då båda aggregaten äro i drift måste, som
professor Dahl riktigt angiver, den större generatorn ha
ungefär 40 % större levande kraft per effektenhet än
den mindre generatorn.
Jag hoppas härmed ha tillräckligt belyst möjligen
dunkla punkter i min tidigare artikel.
Karlstad och Kristinehamn i juni 1935.
Elov Englesson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
