- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
312

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1935 - Ventilation vid sprutmålning, av Ernst v. Post - Den stora organisationskongressen i London, av Tarras Sällfors

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sprutboxar, men så stora torde riskerna
knappast kunna bliva vid sprutning i öppen lokal, att
inrättandet av skåp eller box bör påfordras, därest ej
andra skäl göra sig gällande. Ju mindre skåpet eller
boxen är, desto större är faran för explosion om
ventilationen är dålig.

De ovan angivna beräkningarna fixera endast ett
minimibehov av ventilation, men för övrigt får
hänsyn till lokala faktorer, temperatur vid sprutningen
o. dyl. bestämma vad därutöver kan behövas.
Beräkningarna angiva endast att i farezonen viss
effektiv luftkvantitet bör tillföras och bortföras pr minut.
Farezonen ligger huvudsakligen vid golvet (upp till
ungefär en meter från golv i box eller öppen lokal
och intill bottnen i sprutskåp), varför ventilationen
bör ordnas därefter.

Av ovan framförda synpunkter framgår att
ventilationsbehovet i regel icke är beroende av,
huruvida en vätska är mer eller mindre eldfarlig.

Anordnandet av ventilationen bör alltid anförtros
åt en kunnig fackman, som i varje särskilt fall kan
bedöma sannolikheten för att genomluftningen skall
bliva effektiv. Utsugningen av luften brukar i
allmänhet icke erbjuda så stora svårigheter. Däremot
brukar ej tillräckligt beaktas att ersättningsluft
behöver tillföras för att anläggningen skall fungera väl,
samt att ersättningsluften under kall årstid bör vara
förvärmd.

I den verkstad, som visas i fig. 2, anordnades
till en början endast utsugning med två
propellerfläktar. Man ansåg att tillräckligt med
ersättningsluft skulle inkomma från angränsande mycket
stora lokaler. Det visade sig emellertid att
fläktarna mycket snart efter igångsättning drogo
vakuum i lokalen. Kalluft utifrån trängde in genom
alla springor. Vid ett visst vakuum i lokalen drog
den kraftigare fläkten luft bakvägen genom den
svagare.

Verkstaden ordnade därför lufttillförsel medelst
fläkt. På vintern förvärmes luften i ett batteri.
Den blåses in genom trumman i taket och fördelas
genom den springa, som synes i trummans nedre
kant. Springan placerades till en början in åt
lokalen. Luftströmmen kom emellertid då att passera
rakt genom lokalen till utsugningsfläktarna. Luften
i arbetszonen blev därför stillastående och i hög grad
bemängd med färgångor. Genom att placera springan
som bilden visar och först blåsa ersättningsluften
mot väggen erhöll man den effektiva genomluftning
man avsåg.

DEN STORA ORGANISATIONSKONGRESSEN I LONDON.

Av överingenjör Tarras Sällfors.

Under tiden 15—20 juli avhölls i London "The
sixth international congress for Scientific
Management". De fem tidigare kongresserna höllos i Prag
(1924), Bryssel (1925), Rom (1927). Paris (1929) och
Amsterdam (1932).

Londonkongressen hade samlat mellan 1 700 och
1 800 deltagare från ett 30-tal länder. Sverige
representerades officiellt vid kongressen av delegater,
utsedda av ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges
industriförbund och Svenska teknologföreningens
avdelning för industriell ekonomi och organisation.
Ledare för dessa var undervisningsrådet Nils
Fredriksson, och övriga delegater voro överingenjörerna Alex
Engblom, Patrik Rydbeck, Olof Kärnekull och Tarras
Sällfors. Sammanlagt deltogo emellertid i
kongressen 28 svenskar, inberäknat damer. En del av dessa
hade deltagit i en gruppresa till London, som
anordnats av tidskriften Affärsekonomi.

Förarbetet till kongressen var av imponerande
dimensioner. Över 200 uppsatser hade insänts till
kongressen från olika länder, vilka förelågo i tryck i 6
stora volymer, motsvarande de sex sektioner, på vilka
diskussionerna under kongressdagarna voro fördelade,
nämligen för organisationsprinciper,
tillverkningsekonomi, distributionsekonomi, utbildnings- och
personalproblem, jordbruksekonomi och huslig ekonomi.

Sverige gjorde sin insats i kongressen ej endast
genom det relativt stora antalet deltagare från landet
utan även genom de nio uppsatser, som insänts. Inom
sektionen för tillverkningsekonomi hade bidrag
lämnats av överingenjör E. A. Forsberg "De ekonomiska
gränserna för mekaniseringen",[1] överingenjör Alex
Engblom "Ång- och kraftcentralens betydelse för
produktionskontrollen i en textilfabrik" och direktör
Ragnar Liljeblad "Principerna för industriell
självkostnadsberäkning".[2] Forsbergs uppsats blev särskilt
uppmärksammad och ansågs vara ett av de
värdefullaste bidragen till kongressen.

Även inom sektionen för utbildning och
personalproblem hade Sverige tvenne bidrag, som väckte
särskilt intresse, nämligen av undervisningsrådet Nils
Fredriksson "Nya utvecklingstendenser inom
yrkesskoleväsendet" och fil. dr Gösta Ekelöf
"Arbetsledarekurser i Sverige för förmän och ingenjörer".

Inom sektionen för huslig ekonomi förelågo 4
svenska uppsatser: arkitekt Osvald Almqvist
"Rationaliseringsprinciper i standardiseringsarbetet för
svenska hem", fröken Gunhild Drake "Rationell
födoämnesplanering för hemmet", fru Alice Jeansson
"Budgetens betydelse för ett hem" samt slutligen ett
bidrag från Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, beskrivande dess verksamhet.

Inom varje sektion hade de insända uppsatserna
klassificerats i grupper av en särskild rapportör,
vilken på grundval härav uppgjort diskussionsprogram
för kongressdagarna. Inom sektionen för
organisationsprinciper diskuterades första dagen sådana
frågor som: 1. Är det troligt, att ett företags framgång i
främsta rummet är beroende av att en förstklassig
person finnes att tillgå, hos vilken den verkställande
myndigheten centraliseras? 2. När företaget växer,
blir det nödvändigt för denne person att på
medhjälpare avlasta en del av denna bestämmanderätt?
På vilket stadium i företagets utveckling blir detta
nödvändigt? 3. Betecknar detta stadium företagets


[1] Publ. i Teknisk tidskrift, häfte 45, 1931.

[2] Jmfr. Teknisk tidskrift häfte 35 o. 36, 1933.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:31:12 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935a/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free