Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 31 aug. 1935 - Knallgasbildning i elektriska ångpannor av elektrodtyp, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKTI D SKRI FT
HÄFT. 35 utgiven av svenska teknologföreningen 31 AUG.
ÅRG. 65 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 5
INNEHÅLL: Knallgasbildning i elektriska ångpannor av elektrodtyp, av Otto Stålhane. — Hastigheten. —
Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska facken. — Notiser. — Personalnotiser.
KNALLGASBILDNING I ELEKTRISKA ÅNGPANNOR
AV ELEKTRODTYP.
Av Otto Stålhane.
Föreliggande uppsats hör strängt taget
ej till allmänna avdelningen i Teknisk
tidskrift. Den behandlar ett specialproblem
av elektrokemisk karaktär och skulle ur
denna synpunkt rätteligen införas i ett
specialhäfte för kemi. Särskilt på senare tid
ha emellertid elektriska ångpannor fått ny
aktualitet på grund av de betydande
kraftverksutbyggnader som pågå och vilka giva
den större industrien ökat intresse för
utnyttjande av sin elektriska krafttillgång
via den elektriska ångpannan. Med denna
typ av pannor sammanhängande problem,
som tidigare huvudsakligen intresserat
specialisten, hava nu blivit en angelägenhet
som intimt angår driftsledningen inom den
industri där anskaffningen och driften av
elektriska pannor är aktuell. Det vill
därför synas som om uppsatsen skulle bringa
reda i en del omtvistade förhållanden, som
skapat en viss rädsla för ångpannor av
detta slag, och det är framförallt med
hänsyn härtill, som Red. anser uppsatsen vara
värd ett allmänt intresse.
Idet följande lämnas en redogörelse för resultaten
av en serie laboratorieundersökningar som
utförts vid Elektrovärmeinstitutet, avseende att
klargöra en del förhållanden rörande knallgasbildningen
i elektriska ångpannor av elektrodtyp. Ehuru denna
redogörelse ingalunda gör anspråk på att uttömma
detta tekniskt viktiga ämne, torde de erhållna
resultatens publicering ändock vara motiverad med
hänsyn till de mycket sparsamma och delvis oklara
uttalanden om dessa företeelser som hittills föreligga
inom den tekniska litteraturen. Därjämte har man
hittills huvudsakligen inriktat sitt intresse på den
explosionsrisk den alstrade knallgasen under
ogynnsamma omständigheter kan medföra, och som också
i ett antal fall på grund av olämpliga anordningar
givit sig tillkänna genom ödeläggande verkningar,
bl. a. i Canada och i ett par fall även i Norge.1
Däremot synes man ej ha ägnat sådana faktorer som
direkt inverka på knallgasbildningen i och för sig
något mera ingående studium, nämligen periodtalet,
strömtätheten vid elektrodytan, elektrodmaterialet,
i Jfr förf :s uppsats: Explosionsfaran på grund av
knallgasbildning i elektriska ång- eller varmvattenpannor av
elektrodtyp, Tekn. tidskr., 1927, häfte 47.
arten av elektrolyten^ i pannvattnet och deras
koncentration, vilka faktorer så som framgår av det
följande, äro av avgörande betydelse i detta
sammanhang.
Elektrolys vid växelström.
Det torde alltjämt vara en rätt allmänt utbredd
uppfattning att elektrolys ej uppträder vid
växelström, åtminstone ej i någon nämnvärd grad, utan
att detta fenomen är ett karakteristikum för
likströmmen. I själva verket förhåller det sig så, för
att nu hålla oss till elektrolys av vatten, att under
gynnsamma — eller ogynnsamma, hur man nu ser
det — omständigheter växelström av en viss
medel-strömstyrka kan alstra bortåt lika mycket knallgas
som likström av samma strömstyrka. Teoretiskt
bör ju knallgasmängden kunna bli lika stor i båda
fallen, ty under varje halvperiod framgår ju en
likström genom elektrolyten. Under förutsättning att
elektroderna äro såväl fysikaliskt som kemiskt
inaktiva gent emot de bildade gaserna, syre och väte,
och att dessa kunde restlöst avlägsnas från
elektrodytan i den mån de bildas, så skulle alltså den
alstrade knallgasmängden bli densamma vid växelström
som vid likström. Så blir emellertid i regel ej fallet,
och vi skola nu söka klarlägga orsakerna härtill.
Gäller det en kemiskt inaktiv elektrod, t. e.
platina, äger ändock en viss återförening av de genom
elektrolysen bildade gaserna till vatten rum, vilket
beror på att den gas som nybildats vid elektrodytan
under en halvperiod, på grund av platinans stora
absorptionsförmåga till stor del kvarhålles och efter
strömvändningen reagerar med gas av motsatt art
under följande halvperiod. Däremot förblir den gas
som i strömvändningsögonblicket redan frigjort sig
från elektroden i form av gasblåsor inaktiv och
omvandlas ej efter strömvändningen. Vid vissa andra
metaller och metallegeringar med mindre
absorptionsförmåga blir återföreningen mindre och sålunda
gasutvecklingen proportionsvis större.
I det fall att elektrodmaterialet kemiskt deltager i
elektrolysen, vilket icke behöver betyda förstöring
av materialet (korrosion), kunna förlopp uppträda som
äro av samma art som de som försiggå i de aktiva
skikten av en elektrolytisk ackumulator vid dess
upp- resp. urladdning. Dvs. elektroderna och
elektrolyten ge tillsammans en viss ackumulatoreffekt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
