Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 28 sept. 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abessinien efter vintermånadernas slut börjat klarna åt
ena eller andra hållet.
Skulle åter verkligen hela sanktionsapparaten
sättas i gång, är det föga troligt att kriget därmed
skulle förhindras. Tyskland står utanför förbundet
och har deklarerat sin neutralitet. Suez-kanalens
stängning saknar folkrättslig hemul. Effekten av
sanktionerna vore tvivelaktig men risken mycket
stor för att deras tillämpning skulle tända alla
brännbara ämnen i den närmare Östern och i
Sydösteuropa samt sätta världsfreden i största fara.
Ifråga om konfliktens bakgrund måste man komma
ihåg att England, förutom sitt allmänna och stora
intresse av världsfredens upprätthållande, självfallet
endast ytterst ogärna skulle se att en betydande
militär- och kolonialmakt sätter sig fast i det
ostafrikanska centralland, varifrån både Nilens källor, land-
och flygförbindelsen Kap-Kairo samt sjövägen till
Indien kunna avbrytas. Men i trots härav synes det
mer än tvivelaktigt, om England verkligen skulle
vilja riskera ett krig med dess oberäkneliga risker
för att hindra denna eventualitet. Det brittiska
världsriket har tidigare funnit sig i dylika situationer,
och den engelska politiken har vetat att
neutralisera deras risker.
Dessutom får man ej bedöma Italiens aktion
uteslutande som "krigsgalenskap". Den står i full
överensstämmelse med den bästa fransk-engelska
kolonial-politiska tradition — senast Frankrikes
erövrande av Marocko och (som N. F.-mandat) av Syrien.
Ej heller äro de anförda motiven för ett italienskt
expansionsbehov uteslutande förevändningar för
blind maktlystnad. Dessa behov äro tvärtom ytterst
reella och hittills på ett kanske ödesdigert sätt
åsidosatta av de dominerande kolonialmakterna
Frankrike och England.
Frankrikes inrikespolitiska läge är icke
avundsvärt. Efter tidigare centraleuropeiska mönster delas
folket och opinionen allt skarpare i två fientliga
läger, vars motpoler äro å ena sidan överste De la
Rocque’s "eldkors" och å den andra den
socialistisk-kommunistiska "front commun". Klyftan mellan
dessa går mitt upp i regeringen, där Laval har att
dragas med sex vacklande radikal-socialistiska
ministrar, vilka när som helst kunna undandraga
honom sitt stöd och därmed äventyra den
budgetsanering, som är hans regerings raison d’être. Den 14
juli, nationaldagen, mönstrade de båda lägrens
anhängare under regeringens neutrala vakthållning sina
anhängare i Paris i imponerande manifestationer. De
fullmakter till besparingar, som Laval med möda
avpressade deputeradekammaren före sommarferiernas
begynnelse, har hans regering begagnat till
utfärdande av nödvändiga men drastiska besparingsdekret.
Dessa ha utlöst ett våldsamt missnöje, och i Toulon
kom det för några veckor sedan till allvarliga
kravaller med truppingripande och dödsoffer. Om det
opålitliga parlamentet åter under de privilegierade
väljarnas tryck undandrager Laval sitt förtroende,
stundar ett kaos, som kanske ej enbart blir
parlamentariskt. I bakgrunden bida de "fascistiska"
organisationerna, eldkorsen m. fl., med tillförsikt sin
väntade chans.
Tysklands utrikespolitiska läge ter sig synnerligen
förmånligt. Flottuppgörelsen med England var en
stor framgång. Den italiensk-abessinska konflikten
med dess åtföljande italiensk-engelska spänning, har
vidare kommit Tyskland att för bägge parterna
framstå som en åtråvärd bundsförvant. Detta läge
öppnar stora möjligheter för Tysklands diplomati,
både i fråga om Österrike och Afrika. Ett
återlämnande av f. d. tyska Ostafrika kan när som helst bli
aktuellt. I denna situation har Hitler funnit sig stark
nog att vid den senaste partidagen i Nürnberg i
denna månad adressera en hotfull varning till Litauen
för dess onekligen både fördragsstridiga och
utmanande behandling av tyskheten i Memel.
Det inre läget är icke egentligen oroande men dock
ej lika molnfritt. Finanserna äro ansträngda, och det
senast upplagda inre statslånet blev ej den framgång
varpå man hoppats. Ingripandet mot Stahlhelm och
den skärpta antisemitiska lagstiftningen, som skadar
Tyskland i den utländska opinionen, tyda på en viss
oro. Schacht bibehåller emellertid med Hitlers och
riksvärnets stöd den avgörande kontrollen över
finanser och näringsliv, vilket betyder att varken inflation
eller osedvanliga ingrepp i äganderätten äro att
vänta.
Sovjetunionen framträder i Genève med sin
gemytliga småborgerlige representant Litvinov som ett stöd
för den internationella rätten och de bestående
maktförhållandena. I Moskva visar den emellertid ett
annat ansikte. Den 25 juli till 20 augusti avhöll här
Komintern sin sjunde världskongress under ledning
av sin generalsekreterare, den från
riksdagsbrandprocessen i Tyskland kände bulgaren Dimitrov. Här
antogs en rad resolutioner, som på det närmaste beröra
de inre-politiska förhållandena bl. a. hos
bundsförvanten Frankrike. Den franska regeringen höll dock god
min, men Förenta staternas ambassadör, vars land
utsatts för högst närgångna propagandastötar, fick av
sin regering order att avlämna en skarp protestnot
under framhållande av att den högtidliga förbindelse
till icke-inblandning i amerikanska inre förhållanden,
som avgivits vid Förenta staternas erkännande av
Sovjetunionen i november 1933, nu ånyo brutits.
Sovjetregeringen svarade med den lika utslitna som
falska satsen, att den ryska regeringen och
Komintern ej ha det minsta med varandra att skaffa.
Förenta staternas regering nöjde sig emellertid ej med
detta svar utan har hemkallat sin ambassadör och
ersatt honom med en chargé d’affaires. Förhållandet
måste betecknas som mindre vänskapligt.
I Förenta staterna har Roosevelts regering, sedan
N. R. A. sattes ur spelet genom högsta domstolens
kända utslag av den 27 maj, icke utan framgång
ansträngt sig att bevara vinsterna från den blå örnens
kampanj genom en effektiv sociallagstiftning på
längre sikt. Presidentvalet 1936 börjar redan kasta
sin skugga framför sig. Innan kongressen åtskildes
antogs bl. a. en betydelsefull lag med nya
kontrollbestämmelser över Holding Companies. Detta är ett
nytt steg mot den regeringskontroll över Wall
Street och storfinansen, som varit en av Roosevelts
ledande principer. Ännu är emellertid storfinansens
makt tungt vägande, och tecknen tyda på att
reformvågen lagt sig, och att ett nytt jämviktsläge håller
på att inträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
