Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 28 sept. 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
freden", vilken på grund av imperiets
världsomfattande vidd och dess känslighet för störningar även
vore ett speciellt brittiskt intresse? Eller var detta
motstånd enbart motiverat av engelska bekymmer för
tryggandet av dess sjöväg till Indien och dess
kontroll över Nilens källor, vars viktigaste källvatten.
Blå Nilen med Tanasjön, rinna upp på abessinskt
område? Huru som helst tycktes brittiska regeringen
icke tveka i fråga om taktiken: man ämnade ej
stödja sitt ingripande i konflikten på den gamla
engelsk-fransk-italienska traktaten av 1906 rörande
Abessinien utan på Nationernas förbunds akt, dess
garanti för medlemmarnas — och Abessinien är
medlem sedan 1923 — territoriella integritet samt dess
föreskrifter om samfällda åtgärder mot fredsstörare.
Härmed kom hela frågan i viss mån i ett nytt läge.
Man kunde tänka sig både möjligheten av att
samfällda sanktionsåtgärder, eller endast hotet om dylika,
kunde hindra ett fredsbrott, och att det tvärtom
kunde leda till ett stort europeiskt krig, i stället för
ett lokalt kolonialkrig. I betraktande av Italiens
kategoriska avvisande av all inblandning syntes för
övrigt det senare alternativet vara det sannolikare.
Ty på möjligheten att — om sanktioner på allvar
sättas igång — länge hålla "fredliga ekonomiska"
sanktioner skilda från militära dylika, tror ingen
välinformerad person.
Innan ridån gick upp för den akt i dramat, som
för närvarande utspelas i Genève, ägde emellertid ett
förspel rum under dagarna från den 14 augusti i
Paris. Här möttes då ännu en gång Stresamakternas
företrädare: Eden för England, Laval för Frankrike
samt den erfarne och skicklige diplomaten baron
Aloisi för Italien. Alla möjliga uppslag synas ha
prövats, men resultatet blev även denna gång
negativt: den enda eftergift, som skulle kunnat tänkas
tillfredsställa Mussolini, nämligen Abessiniens
utlämnande — som mandat eller annorledes — till
italienskt besittningstagande, kunde icke från engelsk
sida medgivas. Även en dylik eftergift skulle
sannolikt icke ha hindrat ett krigsutbrott, då Abessiniens
kejsare, regering och folk helt visst icke velat utan
kamp uppgiva sitt oberoende.
Efter Paris-förhandlingarnas misslyckande föreföll
konflikten olöslig. Den brittiska regeringen avhöll
flera kabinettssammanträden under kontakt även
med dominions’ representanter samt förklarade sig
skola upprätthålla förbundsakten som grundvalen för
Englands politik. Mussolini å sin sida lät genom sin
press förklara, att sanktioner mot Italien skulle
betyda krig, och att han ämnade fullfölja det abessinska
företaget "med Genève, utan Genève eller mot
Genève". Samtidigt fullföljdes krigsförberedelserna
med största energi och fälttågets begynnelse
annonserades till den abessinska regntidens upphörande i
slutet av september.
Under orolig stämning öppnades Nationernas
förbunds rådssammanträde den 4 september och
förbundsförsamlingens session den 7 september i
Genève. Den italienska representanten baron Aloisi
framlade inför rådet en vidlyftig dokumenterad
anklagelsedossier mot Abessinien, vars representant
åter avvisade alla dessa anklagelser och förklarade
sig sätta sin lit till förbundet som rättens vårdare.
Läget förbättrades ej genom att abessinske kejsaren
ett par dagar förut lämnade en vidlyftig
oljekoncession till en Mr. Rickett, en engelsk medborgare, men
representerande Standard Oil Co. Såväl den
brittiska som den amerikanska regeringen förklarade sig
dock ointresserade av denna koncessionsaffär.
Rådet tillsatte emellertid mot italiensk obstruktion en
undersökningskommission, i vilken inträdde
representanter för England, Frankrike, Polen, Spanien, och
Turkiet med spanjoren Madariaga som ordförande.
Inför församlingen höll sedan sir Samuel Hoare ett
mycket kategoriskt tal, där han ånyo underströk
Englands orubbliga beslut att upprätthålla förbundsakten.
Även Laval uttalade sig något senare i samma
riktning, men i allmänna och något svävande ordalag
samt med många vänskapsbetygelser till Italien.
Undersökningskommissionen har sedan avgivit sitt
utlåtande, vilket torde medgiva Italien åtskilliga
rättigheter i Abessinien och även vissa territoriella
modifikationer men ingalunda motsvara de anspråk
Italien hävdat. Från Abessiniens sida har förslaget
godtagits men av Italien förklarats oantagligt. Dock
har det ännu ej formligt avvisats, och förhandlingar
äro alltjämt igång, varunder särskilt Laval ivrigt
anstränger sig att göra förslaget så acceptabelt som
möjligt för Italien.
Detta är det ögonblickliga läget på
Genève-fronten. Men avgörandet faller dock icke där. Om
Italien, mot förmodan, skulle godtaga en uppgörelse, lär
detta ej komma att ske på grund av besluten i
Genève utan under trycket av den imponerande
flottstyrka, som England sammandragit i Medelhavet.
Men även Italien har vidtagit motåtgärder, bl. a.
trupptransporter till Libyen, och sammandragningar
av stridskrafter vid den egyptisk-libyska gränsen.
Läget är ovisst, spänt och hotande.
Skulle kriget bryta löst i Abessinien, vilket synes
sannolikt, uppstår först frågan om det rostiga
maskineri som N. F.-aktens sanktionsbestämmelser
utgöra, verkligen skulle komma att sättas i gång mot
Italien. Detta synes ganska ovisst. Man kan
visserligen väl tänka sig att råd och församling — som
i fråga om Japan 1932 — uttala en förkastelsedom
över Italiens handlingssätt. Detta skulle omedelbart
följas av Italiens utträde. Det kan även tänkas att
N. F.-instanserna i princip besluta sanktioner, utan
att dessa likväl i verkligheten komma i gång. De
skola nämligen sedan effektueras av varje särskild
regering på dess eget ansvar. Det är mycket svårt
att tänka sig, att Frankrike skulle våga taga risken
av italienskt fiendskap med påföljd av ett
italienskt-tyskt närmande, vartill redan förebud visa sig. Å
andra sidan vill Frankrike ej gärna låta hela
N. F.-apparaten rosta sönder — även om man i Paris aldrig
tänkt sig att denna apparat skulle användas mot
någon annan än Tyskland. Frankrikes dilemma är
därför uppenbart. Det har även en inrikespolitisk
bakgrund. Kravet på sanktioner mot Italien är nämligen
också ett led i en allmän världsoffensiv mot
"fascismen" och alltså även ett stridsäpple mellan de båda
hemmapolitiska fronterna i Frankrike.
Skulle sanktionerna ej bli verkligt allmänna, är det
även föga troligt att England på egen hand tillgriper
dem. Sannolikare är i så fall att den brittiska
regeringen inför förbundets fiasko skulle anse sig ha fått
fria händer att efter gamla metoder bevaka sina
intressen. I så fall skulle antagligen ett engelskt
ingripande vara att vänta, sedan det militära läget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
