Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 5 okt. 1935 - Vad är betryggande försäkring inom industriföretag? av Einar Lindbohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 sept. 1935
TEKNISK TIDSKRIFT
387
är givetvis omöjligt att inom ramen för denna
uppsats tillnärmelsevis kunna uttömma det förråd av
synpunkter, som härvid kan och bör komma i
betraktande. Flertalet av dessa äro nog dessutom för
den med sitt företag förtrogne ledaren så självklara,
att de icke behöva diskuteras. I efterföljande
framställning lämnas därför endast några stickprov på
omständigheter, som inom de olika
huvudförsäkringsbranscherna kunna vara värda beaktande. Den
inbördes ordning, vari de berörda försäkringsgrenarna
behandlas, är — kanske med undantag för
brandförsäkringsgruppen — godtyckligt väld och avser
sålunda ej att antyda någon rangordning beträffande
deras större eller mindre behövlighet.
Brandförsäkringsgruppen. Behovet av "vanlig"
brandförsäkring är så pass allmänt insett att därpå
ej här skall spillas ord. Den i inledningen till denna
artikel citerade frasen från en revisionsberättelse
torde i många fall hänföra sig allenast till en
verkställd granskning av brandförsäkringsbeståndet.
Veterligen finnes här i landet intet industriföretag av
betydenhet, som helt ansett sig kunna undvara
brandförsäkring. Exempel finnas däremot på att man
undantagit enskilda byggnader eller upplag från den
i övrigt över hela etablissementet gällande
brandförsäkringen. Detta förfarande har i allmänhet
till-lämpats av något nedan angivet skäl:
1) objektet har varit synnerligen brandsäkert, så
att endast mindre partialskador varit tänkbara (t. e.
hyttor helt i betong);
2) objektet har bestått av ett mycket stort antal
— flera hundra — sinsemellan likartade och
fribelägna byggnader (t. e. mindre bostadslägenheter),
var och en av obetydligt värde;
3) objektet har förlorat sin ursprungliga
användbarhet och skulle i händelse av brand ej återuppföras
(nedlagda kristidsanläggningar o. d.).
Ifråga om den sistnämnda kategorien torde behovet
av brandförsäkring med rätta kunna anses minimalt,
och i varje fall det försäkringsbelopp, som kommer
i fråga, starkt reduceras i förhållande till
anläggningskostnaden.
Beträffande objekt av den art som ovan under 1)
nämnts är nog frågan om brandförsäkringsbehovet
mera delikat. Att rätt bedöma riskfaktorn för det
till synes mest förstklassigt uppförda verk kan vara
mycket vanskligt. Brandförsäkringsannalerna tala
därvidlag ett varnande språk. Brandpremierna
anpassas emellertid noggrant efter den sannolika risken,
och den absoluta kostnaden för försäkring av
exempelvis ett l:sta klass elektrostålverk är så obetydlig,
att den saknar varje betydelse för driftsekonomien.
Det händer å andra sidan så lätt under årens lopp,
att små förändringar vidtagas i etablissementet. Där
kanske tillkommer en del träinredning, emballage,
oljor m. m., som ingen tänkt sig den gången beslutet
om slopandet av försäkring fattades. Betong och
järnkonstruktioner liksom dyrbara maskiner tåla
dock ej så värst mycket värme och släckningsvatten
utan att påverkas, och en vacker dag kanske en
skada på 100 000 kr. har inträffat, utan att försäkring
finnes. Sådant är förargligt, och det är ej så säkert
att minnet av de inbesparade premierna kan utplåna
förargelsen.
Då måste man nog anse det mindre obefogat att
slopa försäkringen, om de ovan under 2) nämnda
förhållandena äro rådande. Ägaren har här
anledning förvänta, att "de stora talens lag" skall göra
sig gällande för honom lika väl som för en event.
försäkringsgivare, och att sålunda önskvärd
riskutjämning skall kunna ernås. Förutsättningen är
givetvis, att ingen konflagrationsfara föreligger, dvs.
att icke en brand kan sprida sig från ett objekt till
flera andra oförsäkrade dylika, ävensom att antalet
likartade objekt är ganska betydande. I avseende
på konflagrationsrisken är det klokt att införskaffa
sakkunnigt utlåtande, ty lekmannens uppfattning om
möjligheterna till brands spridning överensstämmer
ej alltid med fackmannens erfarenheter.
Att rätt avpassa försäkringsbeloppen å olika
objekt — byggnader, maskiner, varor etc. — är då
det gäller brandförsäkring ofta ganska svårt. Så
länge en anläggning är ny, erbjuder
värdesättnings-frågan inga svårigheter. Anskaffningskostnad och
försäkringsvärde äro då sammanfallande. För de
flesta industriella anläggningar föreligger dock en
blandning av nytt och gammalt såväl vad gäller
byggnader som inventarier.
Nyanskaffningskostnaden kan då icke okritiskt få bestämma
försäkringsbeloppet, som så nära som möjligt bör sammanfalla
med dagsvärdet å de ifrågavarande föremålen i det
skick vari de för tillfället befinna sig. Genom ålder
och bruk nedsattes som regel värdet mer eller
mindre hastigt. De flesta företag låta väl detta komma
till synes genom avskrivningars vidtagande. Den
bokföringsmässiga avskrivningen är emellertid ofta
större än vad ur brandförsäkringssynpunkt kan
anses skäligt. Penningvärdets fall och andra
förändringar i allmänna prisläget tendera ju stundom
snarare till en höjning av värdet å fastigheter, maskiner
och andra realtillgångar, åtminstone om desamma
underhållas på ett ändamålsenligt sätt. Då det gäller
sådana föremål, som i händelse av skada måste
återskaffas genom import, få även växlingar i
valuta-förhållandena tagas i betraktande vid bestämmande
av försäkringsbeloppen. Det är således en mängd
faktorer att taga hänsyn till, om brandförsäkringen
verkligen skall bereda det skydd som eftersträvas.
Tid efter annan bör i sådant syfte en genomgripande
värdering av realtillgångarna utföras. Om icke egen
sakkunnig personal för ändamålet står till förfogande,
böra experter anlitas. De kostnader detta medför,
torde i allmänhet vara väl motiverade. Stundom
förekommer, att försäkringstagaren begär att
försäkringsgivaren skall godkänna en dylik
"förvärdering" samt att densamma skall åberopas i
försäkrings-brevet, dvs. göras till en del av försäkringsavtalet.
Man förmenar sig därigenom erhålla garanti för
beräknad ersättning i händelse av brand, men detta är
icke alltid fallet. Försäkringsavtalslagen
tillerkänner nämligen försäkringsgivarna rätt att vid
skadetillfälle pröva skäligheten av det för varje särskilt
föremål angivna försäkringsbeloppet, även om detta
tidigare blivit överenskommet. Därtill kommer, att
alla försäkringsbelopp vid en "åberopad
förvärdering" äro bundna till det specificerade
värderingsinstrumentet. För ett föremål, som ej kommit att
bliva upptaget i instrumentet, finnes sålunda ingen
täckning, och om något föremål skulle befinnas för
lågt försäkrat, medför detta också förlust. Det kan
givetvis tänkas, att något annat föremål samtidigt
är för högt försäkrat, men en överflyttning av för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
