Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 2 nov. 1935 - Röntgenstrålarnas upptäckt — ett 40-årsminne, av I. Tandberg och R. Thoræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 44 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 2 NOV.
ÅRG. 65 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 5
INNEHÅLL: Röntgenstrålarnas upptäckt — ett 40-årsminne. — Fysikaliska storheters benämningar ur
språklig synpunkt. — Vägen och trafiksäkerheten. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Litteratur. —
Personalnotiser. — Sammanträden.
RÖNTGENSTRÅLARNAS UPPTÄCKT — ETT 40-ÅRSMINNE.
Fredagen den 8 november
1895 är en historisk
märkesdag. Någonting som den
dagen hände i Würzburg är till
sina konsekvenser mera
betydelsefullt för den mänskliga
kulturen än vad som t. e.
hände den 2 december 1805 vid
Austerlitz. En 50-årig man,
visserligen sedan 7 år
välbeställd professor i Würzburg,
men tämligen obekant
därutanför, är sysselsatt med att
upprepa några då aktuella,
ganska enkla försök med
elektriska urladdningar i starkt
förtunnad luft. Experimenten ha
tidigare utförts och beskrivits
av bl. a. P. Lenard, teoretiska
beräkningar och förutsägelser
ha varit publicerade av
Helmholtz. Den vetenskapliga
världen känner till försöken och
även på många andra håll har
man upprepat dem. Likväl
finnes det något stort och nytt
att upptäcka — för den, som
har uppmärksamheten med sig.
Wilhelm Conrad Röntgen är en
av de många, som upprepa
dessa Lenards försök med katodstrålar i ett
-evakuerat glasrör. Röret är täckt med svart papper,
rummet är mörkt, och Röntgen, som arbetar ensam på
kvällen, iakttager, att ett med bariumplatinacyanur
preparerat papper, som ligger på arbetsbordet, lyser
till, när elektriska urladdningar passera röret. Den
närmaste följden blir, att professorn kommer för sent
hem till middagen flera dagar å rad, han blir
odräglig för omgivningen, inbunden och fåmäld, och han
har ständigt brått med att återvända till sitt
laboratorium, där han tillbringar större delen av dygnet.
Han arbetar, hängivet, intensivt och systematiskt.
Först övertygar han sig om, att han ej varit offer för
en hallucination och att ljuseffekten från preparatet
är ett reellt, reproducibelt fenomen. Han förstår, att
här är något nytt och gåtfullt, som måste utredas:
En helt ny art av strålar, hårda och genomträngande,
som utstråla från den region av urladdningsröret, där
katodstrålarna hejdas. Han
lyckas nu på en tid av mindre
än 6 veckor utreda fenomenet
så grundligt, att den lilla
publikation "Ueber eine neue Art
von Strahlen", som förelåg
färdig i slutet av december, redan
innehåller allt väsentligt om
X-strålarna, som han själv
benämnde fenomenet.
Ytterligare två koncentrerade
meddelanden följde inom kort. Han
fann samband mellan
strålarnas genomträngningsförmåga
och beskaffenheten hos det
ämne, som hejdade
katodstrålarna. Större
genomträngningsförmåga (hårdhet) när detta
ämne var platina än när det var
glas. Strålarnas förmåga att
uppväcka fluorescens, svärta
den fotografiska plåten,
frånvaro av magnetisk böjning osv.
beskrevs. Även omöjligheten
att på vanligt sätt uppdela
strålarna med hjälp av ett
prisma bestämdes, dvs. han
visade riktigt nog att
brytningsindex måste ligga mycket nära
1. Dessa hans första
iakttagelser voro så fullständiga och systematiskt utförda,
att det skulle komma att dröja hela 17 år, innan
något väsentligt nytt kunde upptäckas och läggas
till det, som redan fanns beskrivet i hans tre första
meddelanden. Under tiden hade hela världen haft
sitt intresse riktat mot denna nya gren av fysiken.
Röntgen erhöll det första Nobelpris, som utdelades i
fysik (1901). Redan då hade den medicinska
betydelsen av hans upptäckt blivit uppmärksammad.
Antalet avhandlingar och publikationer från alla håll
rörande röntgenstrålarna växte lavinartat. Röntgen
själv skrev icke; han hade intet principiellt nytt av
fysikaliskt intresse att meddela rörande strålarna
utöver vad som redan fanns i de tre små ursprungliga
uppsatserna. Och ingen annan hade egentligen något
epokgörande nytt att komma med intill år 1912. Då
upptäckte Max von Laue, att man får
interferensbil-der, när man släpper röntgenstrålar genom en natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
