Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 2 nov. 1935 - Röntgenstrålarnas upptäckt — ett 40-årsminne, av I. Tandberg och R. Thoræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
TEKNISK TIDSKRIFT
"27 april 1935
lig kristall, t. e. en kaliumklorid-kristall. Lane
utgick från det riktiga antagandet, att strålningen var
identisk med ljus, och hade en våglängd av samma
storleksordning som atomernas inbördes avstånd i en
kristall. Här ligga atomerna ordnade i regelbundna
rader, varför det borde lyckas att få reflexion och
interferens under vissa betingelser. Och det lyckades.
Laue fick Nobelpriset (1914) för sin upptäckt, vars
experimentella del emellertid utvecklades av andra
forskare, Friedrich och Knipping. En verklig
rönt-genspektroskopi utvecklades genom arbeten av de
båda engelsmännen Bragg, far och son
(nobelpristagare 1915). Att röntgenstrålar kunna polariseras och
att varje kemiskt element vid bestrålning med
katodstrålar utsänder för detsamma karakteristisk
röntgenstrålning upptäcktes av engelsmannen Barkla
(no-belpris 1917). Systematisk genomforskning av
röntgenstrålarnas egenskaper och noggranna mätningar
av våglängder hava utförts av Siegbahn (nobelpris
1924) och hans många lärjungar, varvid de använt
spektrografer och andra instrument av egen
konstruktion. Siegbahn lyckades 1924 åstadkomma små
röntgenspektra genom brytning av strålarna i ett slipat
prisma. Deviationen var visserligen mycket liten,
den räknades i sekunder, men det var dock en
verklig brytning i prisma, något som Röntgen själv sökt,
men icke funnit. Röntgen fick aldrig uppleva denna
händelse, han avled 1923.
Redan vid röntgenstrålarnas första framträdande
hade deras betydelse för medicinsk diagnostik
uppmärksammats. Att diagnosen sedan utsträckts att
även gälla kristaller och allehanda material (även
svetsgods med sprickor i godset kan med fördel
undersökas) är en följd av att alltmera tekniskt
förbättrade röntgenrör och spänningskällor framkommit.
Röntgenterapi är en gren av medicinen, som sedan
länge varit av mycket stor betydelse.
Den största vetenskapliga betydelsen av Röntgens
upptäckt torde vara, att vi fått vår uppfattning om
materien, elektriciteten och energien, och därmed
hela vår världsbild, fullkomligt reviderad. Blicka vi
tillbaka över de 40 år, som förflutit sedan Röntgens
första upptäckt, finna vi, att revideringarna varit
både många och grundliga. Det är icke mycket av
fysikens stora byggnad, som står kvar oförändrad, allra
helst som grundvalarna flera gånger måst läggas om.
Strax efter röntgenstrålarnas upptäckt, och i
direkt anknytning till Röntgens iakttagelse av
strålarnas fluorescensverkan, skedde upptäckten av den
radioaktiva strålningen genom H. Becquerel (nobelpris
1903). Sedan har studiet av radioaktiviteten och
röntgenstrålarna tillsammans blivit ett mäktigt redskap
för människan att tränga in i atomernas värld. Den
nya vetenskap, atomfysiken, som framgått härur, har
anknytningspunkter till skilda grenar av andra, förut
skarpt åtskilda vetenskaper, såsom astronomi,
biologi, kemi, geologi. Från vissa säregna relationer ha
även filosoferna hämtat material till att begrunda.
Man kan säga, att nydaningen av världsbilden
sträcker sig från det inre av atomens kärna — bort
över alla vintergator. 1. Tandberg.
De egenskaper hos röntgenstrålarna, som betingat
deras mångsidiga användning, äro i huvudsak
följande:
1. Rätlinig fortplantning på samma sätt som det
vanliga ljuset, vilket möjliggör uppkomsten av
skuggbilder.
2. Röntgenstrålarna äro själva osynliga men
kunna göras synliga dels genom att de förmå svärta
en fotografisk plåt och dels genom att de bringa
vissa ämnen att lysa med för ögat synligt ljus, s. k.
fluorescens, exempelvis zinksulfit (grönlysande) oeh
calciumwolframat (blålysande).
3. Röntgenstrålarna jonisera gaser, dvs. göra dem
elektriskt ledande, vilket för strålarnas kvantitativa
mätning har en mycket stor betydelse.
4. Röntgenstrålarna hava även vissa kemiska
verkningar. Under bestrålning ändrar exempelvis
kalium-platinacyanur sin färg, likaså vissa glassorter
och ädelstenar. Dylik på konstgjord väg framkallad
färgning av ädelstenar är dock icke bestående. I
många fall försvinner den redan vid en måttlig
uppvärmning. Selen ändrar vid bestrålning sitt
elektriska ledningsmotstånd.
5. Röntgenstrålarna hava betydande biologiska
verkningar av olika slag.
6. Den kanske allra viktigaste och mest kända
egenskapen är förmågan att genomtränga kroppar,
som äro ogenomskinliga för vanligt ljus.
Sedan det blivit klarlagt, att röntgenstrålarna voro
av samma fysikaliska natur som ljuset, och man i den
av Bragg funna metoden för kristallreflexion
erhållit ett sätt att spektralt sönderdela strålningen,
inträdde en period av intensiva undersökningar inom
röntgenstrålarnas spektralområde. Den senare och
ojämförligast största delen av detta skede domineras
av namnet Siegbahn. Genom sina genialiska
arbeten har prof. Siegbahn bl. a. fört fram de
röntgen-spektroskopiska våglängdsbestämningarna till en
otrolig precision. Dessa precisionsmätningar av olika
grundämnens röntgenspektra hava som tidigare
nämnts fått en mycket stor betydelse inom
atomfysiken såsom ett medel att bestämma atomernas
energe-tiska förhållanden. Spektral uppdelning av
röntgenstrålarna medelst ritsade gitter har även med stor
framgång genomförts av prof. Siegbahn. Den av
honom konstruerade och byggda, automatiska
maskinen för ritsning av gitter har i oerhört hög grad
bidragit till att fullkomna denna metod och står i
prestationsavseende avsevärt över allt vad som tidigare
åstadkommits på detta område. Det annars
svåråtkomliga spektralområdet mellan de mjuka
röntgenstrålarna och de osynliga ultravioletta strålarna har
genom denna gittermetodens fullkomning blivit fullt
tillgängligt, varigenom även de lättare grundämnenas
röntgenspektra kunnat studeras.
De äldre röntgenrören voro s. k. gasfyllda rör,
innehållande luft eller annan gas av omkring 0.001 mm
tryck. Yissa svårigheter voro emellertid förknippade
med att hålla dessa funktionsdugliga under en längre
tid och att med deras hjälp frambringa
röntgenstrålar av konstant intensitet och hårdhet. En ny typ av
rör infördes omkring 1920 av Coolidge. Dessa rör äro
liögevakuerade. Katodstrålarna erhållas från en
glödande katod. Genom att reglera glödkroppens
temperatur och den tillförda högspänningseffekten kan man
inom vida gränser behärska såväl strålarnas intensitet
som även deras genomträngningsförmåga. Kravet på
bekväma och effektiva högspänningskällor har i hög
grad stimulerat utvecklingen av denna del av
elektrotekniken. Moderna likriktareanordningar och hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
