Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 2 nov. 1935 - Notiser - »Kristallisation» av metallen i maskindelar som utsättas för vibrationer, av s. - Nr 2 av »Bulletin of the International Tin Research and Development Council», av s. - Konkurrensen mellan olja och kol, av I. Bn. - Silomagasin från 1790-talet, av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 sept. 1935
TEKNISK TIDSKRIFT
455
att metallen "kristalliserat" på detta ställe varigenom
den försvagats, ett antagande som emellertid är
fullkomligt felaktigt. XJtmattningspåkänningar orsaka inga
kristalliniska förändringar hos järn och stål vid vanlig
temperatur. s.
Nr 2 av "Bulletin of the International Tin Research
and Development Council", sept. 1935, har utkommit
och innehåller ett antal artiklar av intresse för
förbrukare av tenn. År 1933 förbrukades enbart för
lödningsändamål 18 000 ton tenn i hela världen. Härav användes
5 000 ton i automobilindustrien och 4 500 ton för
hoplödning av konservdosor o. d. I föreliggande häfte
gives bl. a. en mängd anvisningar för rätta sättet att
använda tenn vid lödning, lämpliga "lödsalvor" m. m.
Rostfritt stål kan exempelvis lödas med användning av
bly-tennlod med 50—65 % Sn under användande av
50 %-ig saltsyra mättad med zinkklorid, sedan lödstället
först rengjorts med HCl. För högpolerade ytor
användes lämpligen först smärgling eller betning med en
lösning av 50 delar järnklorid i 100 delar HCl. Ett antal
artiklar i detta häfte beskrivande lödning med maskin,
framställning av bilkylare, lödarbeten i automatiska
telefonstationer m. m. äro även av intresse. s.
Konkurrensen mellan olja och kol belystes med en
del intressanta siffror av Sir John Cadman i hans
presidentadress vid the Institute of Fuel’s årsmöte i London i
oktober. ,
Sir J. framhöll först, att enbart genom omsorgsfullare
och effektivare eldning hade kolförbrukningen i
Storbritannien minskat med ca 25 mill. ton per år. Av
lättflyktiga motorbränslen importerades till Storbritannien
år 1913 360 000 tons, men år 1934 417-8 000 tons.
Importen av tyngre brännoljor uppgick samma år till 600 000
respektive 2 8’84 000 tons. År 1913’ funnos i
Storbritannien 208 000 motorfordon och 1935 1 871 000 stycken.
Vägfordon, utrustade med diesel-motorer, som år 1931
voro 110 stycken, ha år 1935 ökat till 7 489 stycken.
Oljeeldade ångare, som år 1914 hade ett sammanlagt
världstonnage av 1 310000 tons, uppvisa år 1935 en siffra
av 19 885 000 tons. Under samma period ha
motorfartygens samlade tonnage ökat från 234 000 tons till
10 990 000 tons. Trots den betydliga ökning i efterfrågan
på kol, som den kraftiga tillväxten av industrier för
motorfordon och aeroplan medfört, får man enligt Sir J.
räkna med fortsatt nedgång i den totala
kolförbrukningen. Sir J. sympatiserade med de pågående
strävandena att framställa bensin ur kol, men blott under
förutsättning, att sådan fabrikation kan ske efter sunda
och ekonomiska linjer. Han framhöll, att engelska
staten under åren 1935—1936 kunde räkna med en total
skatteintänkt från oljor av ej mindre än 44 200 000 pund
stg. Att uppoffra huvudparten av en så stor skattekälla
till förmån för en oekonomisk inhemsk
brännoljefram-ställning vore oklokt. Skulle hela nuvarande importen
av lättflyktiga brännoljor ersättas genom inhemsk
kolhydrering, skulle detta visserligen motsvara en ökad
inhemsk kolförbrukning av 18 mill. ton, givande
sysselsättning åt ca 65 000 kolgruvearbetare, men till en total
kostnad motsvarande 580 pund stg. per arbetare och år!
leke desto mindre borde fabrikationen av syntetisk
bensin drivas fram till en punkt från vilken, i händelse
av nödläge, en snabb expansion vore möjlig.
7. Bn.
Silomagasin från 1790-talet. Att historien upprepar
sig, och att ingenting är nytt eller åtminstone alldeles
nytt under solen, får väl i synnerhet ingenjörer och
uppfinnare känna på. Vid flera av de utställningar, som
Tekniska museet ordnat under de senare åren, har
många teknici uttryckt sin förvåning över alla de
föregångare, som funnits och finnas på teknikens vida fält.
Det är så lätt att stirra sig blind på det mest aktuella
Silomagasin av gårdstyp. Modell från 1790-talet.
och glömma vad som varit. Efter mitt förmenande har
Tekniska museet en betydelsefull uppgift att fylla just
för att visa sammanhanget i vad vi kaila utvecklingen,
och att därvid framhålla tekniska anordningar och
uppfinningar, som varit före sin tid, kanske därför ej slagit
igenom och sålunda råkat i glömska, till dess att de på
nytt —• ibland oberoende av tidigare arbeten — åter
komma fram och då med större framgång.
Jämför man den i artikeln om "Elektricitetens
användning i jordbrukets tjänst" i häfte 10
(Elektroteknik) okt. 1935 å sid. 148 återgivna bilden (fig. 4) av
"Silo-magasin av gårdstyp i genomskärning" med den
här återgivna bilden av en modell ur Tekniska museets
samlingar, finner man förvånansvärda
överensstämmelser i anordningarna.
Sädestorkningsproblemet har för allmogen i vårt land
under århundraden varit brännande, och särskilt under
1700-talet och första hälften av 1800-talet ägnade man
åtskilligt arbete åt lösandet av denna fråga. Den ovan
åsyftade modellen har en gång tillhört K.
Modellkammaren och därefter via Teknologiska institutet kommit
till Tekniska högskolan. Sedan 1926 ingår den i
högskolans deposition av modeller i Tekniska museet. Det
är en modell av torkria och spannmålsmagasin,
konstruerat av Abraham Niclas Edelcrantz (f. 1754, d. 1821),
och torde sannolikt vara förfärdigat på 1790-talet. Att
denna invention även kom till användning i praktisk
drift i full skala framgår t. e. av Georg Scheutz’ bok om
Stockholm (tryckt 1860), vari säges, att vid
Lantbruksakademiens experimentalfält fanns en sådan byggnad
av Edelcrantz’ konstruktion, och "den blef genom
mångårigt bruk beprövad såsom ganska ändamålsenlig". Av
bilden torde konstruktionen framgå tillräckligt tydligt
utan närmare beskrivning. Intressant och
ändamålsenlig synes mig den centrala hissanordningen vara och
likaså de varandra vinkelrätt korsande
luftningsrän-norna. På den övre botten i byggnaden fanns en rörlig
ränna med vars hjälp det var synnerligen enkelt att
jämnt fördela den upphissade spannmålen till alla delar
av silon. (Jfr den nutida anordningen sid. 147, fig. 3).
Så vitt mig är bekant har endast lufttorkning använts
i denna torkria, och om Edelcrantz hade funderingar på
att leda varmluft genom denna eller någon liknande
konstruktion vet jag inte. Likheten mellan det nutida
"silomagasinets av gårdstyp" tömnings- eller
tappningsanordning och motsvarande på torkrian från 1790-talet
är också påtaglig. Det ligger utanför ramen för denna
notis att gå in på spannmålstorkningens historia i
övrigt. Jag erinrar mig emellertid att jag åtminstone på
tvenne platser sett kombinerade torkrior och
spannmålsmagasin överensstämmande med Edelcrantz’
konstruktion.
Det är tvivel underkastat, om man här har att göra
med en självständig uppfinning av Edelcrantz. I varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
