Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 jan. 1935
BERGSVETENSKAP
7,
[-’Schrumpr-ring-]
{+’Schrumpr-
ring+}
Il J. ’fapfèrmefe
Fig. 18.
Svärdslinlås,
Fig. 19. Enkelt
kilklämlinlås.
konstruktion svår ur den synpunkten att det fordras
stor erfarenhet vid ditsättandet av krympringen för
att trycket på linan ej skall bli för stort.
Tillförlitligheten hos ett linlås av denna typ beror f. ö. på
den omsorg med vilken kopparnitarna insättas och
kan blott användas, där man säkert känner de mått
och steg, som måste vidtagas för att linlåset skall
bliva säkert. Annars är detta en lätt konstruktion
med kort utsträckning i vertikal led. Endast en kort
linlängd behöver kapas vid linkapning.
Däremot finnes i Tyskland en hel del typer lin-
-L lås,1 där linan fästes mellan backar, som på
ett eller annat sätt klämma fast linan i låset.
när linan utsättes för
belastning.
Klämbackarna ha mestadels en
längd av 10—20
gånger lindiametern och
läggas parvis om linan
med ett yttertryck av
5—200 kg/cm2. Detta
tryck kan framkallas
genom att
klämbackarna göras
kilfor-miga eller medelst
hjälp av
hävstångs-eller fjädertryck, vilka
samtliga tryck direkt
framkallas, när linan sträckes vid belastningen. Hos
vissa konstruktioner har man samtidigt utnyttjat
både kil-klämbackar och hävstångsanordningar.
Oftast äro linlägena i dessa backar, som bestå av
gjutjärn eller stål, ismälta med vitmetall. Denna
igjutning höjer friktionen mellan backarna och linan,
förhindrar en fastrostning av linan vid backarna och
minskar den mekaniska skadegörelsen på
lintrådarna. Fig. 19 visar ett sådant kilklämlinlås.
Huvudfördelen med den igjutna vitmetallen är en höjning
av friktionen mellan linan och backarna. De senare
få aldrig gå riktigt ihop, ty då upphör ju trycket
att verka vid ytterligare belastning på linan. Om
linan vid belastning skall draga till klämbackarna
måste friktionen mellan linan och klämbackarna vara
större än mellan klämbackarna a och linlåshuset b.
Friktionsikoefficienten mellan linlåshuset och
klämbackarna betecknas med ;u2. Vid god smörjning och
vid riktig dimensionering erhöll Klein värden på
(u, = 0,14—0,17, då det specifika yttrycket varierade
från 50—125 kg/cm2. Vitmetallen utgjordes vid
Kleins försök dels av en bly- dels av en zinklegering.
Samtliga linor hade ungefär 20 mm:s diameter. Vid
en lina med vanlig tvinning och 1,6 mm:s trådar
fördelade på 6 parter (72-trådig lina) erhölls vid ett
specifikt yttryck av 152 kg/cm2 vid en hastighet hos
linan av 2 mm/seik. för zinkmetall = 0,25 och för
blymetall ^ = 0.34. Vid linor med tråddiametrar 0,7
och 0,9 erhölls under f. ö. samma förhållanden för
zinkmetall = 0,27 och för blymetall jut — 0,19. Vid
torr 28 mm lina med vanlig tvinning och 6 stycken
parter med 1.9 mm lintrådar erhölls vid ett yttryck
av 150 kg/cm2 ^ för zinkmetall = 0,22 och för
blymetall fit = 0.27. Därför är tydligen zinkmetallen
gynnsammare vid klena lintrådar och blymetallen vid
grövre. Vidare kan här anföras till zinkmetallens,
nackdel, att den första tilldragningen före begagnan-
1 Glückauf, årgång 67, sid. 81—85.
Fig. 20. Demags kilklämlinlås.
det vid linor med stora
diametrar är betydligt
svårare än med
blymetall, vilket skulle kunna
medföra, att linan skulle
kunna hinna glida ur
kilgreppet vid
begynnande användning,
innan kilkrafterna
hunnit verka. Därför
varnar Herbst för
användning av zinkmetall
åtminstone vid linor med
större diametrar och
större tråddiametrar.
Den vanligaste typen
är Demags utförande
(fig. 20). I denna
konstruktion är det två
hålkilar, som omfatta
linan. Dessa hålkilar
dragas upp i själva
linlåshuset dels genom
friktionen mellan
kilarna och linan, dels
genom trycket från en
dubbelarmad hävstång,
vid vars andra ändar
hissen är upphängd. Måtten äro valda så, att vid
lika friktionskoefficient mellan lina och kil och
mellan kil och linlåshus ett överskott av
friktionskraft uppstår, tillräckligt för att hindra lasten att
åstadkomma glidning mellan linan och kilarna.
Tryckkrafterna på linan måste dock hållas inom vissa
gränser, vilket kan ernås därigenom dels att
hävstångskraften och dels att stigningen på kilarna
hållas inom vissa gränser. Kiltrycket bör vara minst
upptill och störst ner mot linändan. Vid dessa
konstruktioner blir det specifika yttrycket på linan
alltid mindre än vid klämkonstruktioner med byglar
och plattor. På de nyaste konstruktionerna kan
linhalsen på själva linlåshuset öppnas (Z—l). Man kan
därför lätt se efter om trådbrott uppträtt vid linans
ingång in mellan kilarna.
Utförandet av kilklämlåsen fordrar stor omsorg.
Särskilt måste man giva akt därpå, att kilarna städse
ha möjligheter att genom ytterligare passage in i
linlåshuset kunna stegra tryckkraften på linan.
Kilarna måste vara väl smorda utvändigt, så att
friktionen mot själva linlåshuset ej kan ökas vare
sig genom torrgång eller rostangrepp. Vid
kilkläm-linlåsen är säkerheten mycket beroende därav, att
förhållandet mellan friktionskoefficienterna å ena
sidan mellan linan och kilarna samt å andra sidan
mellan kilarna och linlåshuset äro kända. Även
stigningsvinkeln hos kilarna spelar stor roll. Äro dessa
förhållanden riktiga, så att ett tillräckligt
kraftöverskott finnes för att kilarna skola kunna dragas ned,
så stiger friktionskraften direkt proportionellt mot
dragkraften, en stegring, som kan gå ända upp till
linans draghållfasthet. Om kilarna ej skulle förhålla
sig på detta sätt genom ingrepp av oförutsedda
ore-gelbundenheter, måste man räkna med att linan vid
ökad belastning kan glida ut ur hålkilarna. Det
verkliga säkerhetstalet är därför för varje
belastning förhållandet mellan friktionskraft och beläst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
