Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Teorier för elektriska isolationsmaterial, av Ralf Thorburn - Provning och bedömning av kvicksilverströmriktare, av U. Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
tionsmaterial skall man finna, att för en viss
spänning och temperatur kommer temperaturen att stiga,
motståndet att sjunka, temperaturen att stiga ännu
mer osv., dvs. tillståndet blir labilt. Den spänning,
vid vilket detta sker, är givetvis i hög grad beroende
på temperaturen.
Figur 13 visar några experimentella resultat. Den
horisontella linjen motsvarar "elektriskt
genomslag", den mest lutande "värmegenomslag", medan
mellanområdet ännu så länge är ouppklarat.
En del försök med stötvågor ge vid handen, att
inom värmeområdet genomslagsspänningen höjes
upp mot det- elektriska värdet mer ju kortare
stöt-vågen är, medan ingen skillnad varit märkbar mellan
långtidsprov och stötprov inom området för det
elektriska genomslaget.
Slutord.
Då fullgrod isolation är ett livsvillkor för snart sagt
varje elektrisk apparat eller anläggning, äro
pålitliga isolationsmaterial och pålitliga och enkla
metoder att kontrollera isolationens tillstånd av mycket’
stor teknisk betydelse.
Vad isolationsmaterialen beträffar pågår sedan
gammalt ett intensivt arbete på deras förbättring
och på utforskandet och framställandet av nya
material. Jag behöver blott nämna vad bakeliten
betytt för elektrotekniken. Några stora amerikanska
bolag ha på senaste tiden avsevärt utvidgat sina
program för isolationsmaterialforskning.
Lika viktiga som materialegenskaperna äro
möjligheterna att övervaka, att de bibehålla sig. Inom
teletekniken har sedan gammalt isolationen hos
kablar m. m. regelbundet kontrollerats genom
isola-tionsmätningar med likström. Inom krafttekniken
ställer sig ofta övervakningsproblemet svårare, då
påkänningarna där äro av annan art. Det är dock
att hoppas, att forskningen så småningom skall
lyckas finna metoder att även övervinna dessa
svårigheter. Redan nu ha på sina håll i U. S. A. och
eventuellt även annorstädes försöksvis införts
regelbunden undersökning av förlustvinkeln, exempelvis
hos isolerande oljor. Den s. k. Scherinarbryggan
erbjuder härvid en enkel mätmetod. Visar det sig
möjligt att på detta sätt erhålla en tillfredsställande
isolationskontroll, skulle många gånger stora värden
kunna sparas som nu gå förlorade tack vare ej
uppmärksammad, gradvis skeende försämring av
isolationen.
PROVNING OCH BEDÖMNING AV
KVICKSILVERSTRÖMRIKTARE.
Av U. Lamm.
De inledande artiklarna i diskussionen1 över detta
ämne beskrevo gamla och nya mätmetoder för
bestämning av ljusbågsspänningsfallet i
kvicksilverlikriktare eller i jonventiler, som de i detta
sammanhang generellt borde kallas. Vissa av dessa
mätmetoder utmärka sig genom enkelhet i princip och
därigenom trovärdighet i mätresultatet, vissa genom
enkelhet i anordnande och utförande av mätningarna.
Den enda, som vid första påseendet synes kombinera
båda dessa goda egenskaper, är väl den direkta
wattmetriska uppmätningen av effekten mellan strömmen
i en anod och spänningen mellan anoden och katoden.
Man inkopplar alltså i serie med en anod, dels
strömspolen till en wattmeter och dels en amperemeter av
vridspoletyp. Wattmeterns spänningsspole anslutes
mellan ifrågavarande anod och katoden.
Ljusbågs-spänningsfallets medelvärde eBm uträknas enkelt som
kvoten mellan wattmeter- och amperemeterutslagen,
varvid alltså eBm definieras enligt formeln
T
T fi. eb dt
eBm = -f–
\\hdt
o
där iA är anodströmmen.
Man erhåller alltså det mot de momentana
ström-väfdena i ljusbågen vägda medelvärdet av spän-
i Teknisk tidskrift Elektroteknik, sept. 1934.
ningsfallet. Detta medelvärde är ju också just det,
som i de flesta fall är av intresse, då det ju
multiplicerat med anodströmmens medelvärde ger totala
förlusterna i ljusbågen till ifrågavarande anod och
multiplicerat med hela likströmmen i katoden ger totala
förlusterna i strömriktarkärlet. Mätmetoden ifråga
fordrar, att man arbetar med relativt låg
strömriktar-spänning, för att effektfaktorn i wattmetern och
därmed dennas utslag skall bliva tillräckligt stort. Som
åtminstone vid järnlikriktare anordningar vanligen
finnas vidtagna för drift av likriktaren med starkt
reducerad spänning i och för formeringen, kan
vanligen denna fordran lätt uppfyllas. För att eliminera
inverkan av yttre fält kan inkopplas en dubbel
ström-vändare, som samtidigt vänder strömmen i
wattmeterns ström- och spänningspolar.
Sålunda skulle allt vara gott och väl, och en
mätmetod finnas, som i sig förenar enkelhet och
principiell riktighet, och som blott fordrar en vanlig
lik-strömsamperemeter, en polomkopplare och en
wattmeter.
Men tyvärr är det så, att det sistnämnda attributet,
nämligen wattmetern, ser ut att icke existera för
större strömstyrkor. Visserligen släppte en av de
större instrumentfirmorna ut en 400-amperes
wattmeter för några år sedan, men enligt vad författaren
erfarit av wattmeterns egen konstruktör äro sådana
instrument icke pålitliga ens för vanliga
växelströmsmätningar och än mindre för mätning vid pulserande
likström, något som även bekräftas av mätningar, som
företagits i Aseas strömriktarprovrum. Vid dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
