Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Provning och bedömning av kvicksilverströmriktare, av U. Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1935
E LEKTROTEKNIK
9
mätningar har wattmetern vridits till sådant läge,
att den gav samma utslag för båda lägena av
watt-meteromkopplaren, och även i övrigt ha alla
försiktighetsmått vidtagits för eliminering av mätfel.
Jämförelse har skett med oscillograf, varvid den höga
negativa spärrspänningen undertryckts genom en
torrlikriktarkoppling. Varje oscillogram för sig har
kalibrerats med likström. Vid stora strömstyrkor,
motsvarande 7 200 amp. på 12-anodiga likriktare, har
mätfel på från 0 till 3,5 voit konstaterats. Det
wattmetriska eB-värdet har därvid alltid utfallit för högt.
Vid lägre strömstyrkor, där 100-amperes
wattmeter kunnat användas, hava däremot goda resultat
erhållits.
Det har naturligtvis legat nära till hands att med
användning av strömtransformatorer söka utöka
wattmeterns mätområde, och såsom dr Dahlgren
visade, ha en hel del metoder för upphävande av
lik-strömsmagnetiseringen i strömtransformatorerna
föreslagits. Detta är dock alltid en vansklig sak. Genom
de små snedbelastningar, som alltid kunna förekomma
mellan anoderna, kan man icke med säkerhet räkna
med, att likströmskomposanterna upphäva varandra,
och man riskerar sålunda abnormt stora
omsättnings-och vinkelfel i nättransformatorerna.
Som normenlig mätmetod torde sålunda nämnda
wattmetermetod vara väl användbar upp till
strömstyrkor på 150 amp. effektivt per anod, om en
dubbel wattmeteromkopplare användes. Användningen
av omkopplare medför ej blott fördelen, att mätfel
på grund av yttre fält undvikas, utan även, om
densamma göres avbrottsfri, att wattmeterns strömspole
är kortsluten utom just när avläsning sker, varigenom
spolen kan överbelastas avsevärt. Den nämnda
strömstyrkan av 150 amp. per anod motsvarar en
total likström vid 6-anodiga likriktare av 370 à 520
amp. beroende på kopplingsarten. Vid glaslikriktare
är metoden sålunda användbar. Utan tvivel torde
där de noggrannaste värdena på verkningsgraden
erhållas genom mätning av kolvförlusterna enligt denna
metod och av transformatorförlusterna enligt någon
av de kända kortslutsmetoderna.
För stora järnlikriktare måste andra metoder
utfinnas för mätning av ventilförlusterna, om man skall
finna en ersättning för den otympliga och onoggranna
direkta verkningsgradsmätningen. Såsom dr
Dahlgren och ing. Ödberg påvisade, äro förslagen många,
och det är att hoppas, att åtminstone något eller
några av dem skall leda till en i praktiska normer
tillämpbar mätmetod.
I sammanhang med frågan om
verkningsgrads-bestämning skulle jag gärna vilja göra ett påpekande
ifråga om toleranser på verkningsgradssiffror.
Motiveringen för att tolerans utsättes är ju, dels att
tillverkaren icke med absolut noggrannhet kan
förutsäga verkningsgradsvärdet, och dels att den vid
leveransproven använda mätmetoden är behäftad
med ett visst fel. Om den sistnämnda motiveringen
är intet att säga, men däremot kan lämpligheten
diskuteras av att i normer fastlägga en
toleranssiffra även med hänsyn till osäkerheten i
förutberäk-ningen. En dylik tolerans kan, om den är rikligt
tilltagen, lätt giva upphov till missförstånd, t. e.
vid jämförelse mellan olika anbud. En mindre
nogräknad — men tillräckligt nogräknande —
anbudsgivare kan föranledas att uppgiva en högre verk-
ningsgradssiffra, än hans kalkyler visa, i vissheten
om, att han i alla fall håller sig inom toleransen,
medan en annan anbudsgivare finner det självklart
att angiva den siffra, som hans räkningar giva
honom, oberoende av om det sannolika beräkningsfelet
är stort eller litet. Det ikan ifrågasättas, om det
icke vore lämpligare, att toleranssiffran endast
bestämdes med hänsyn till det befarade felet i
mätmetoden och också hänfördes till en bestämd
mätmetod, medan däremot en leverantör anger sina
garantier "utan tolerans".
En betydligt svårare fråga än
verkningsgrads-bestämningen är frågan om bedömning av
märk-effekt o.ch överbelastningsförmåga. Att utan vidare
fixera vissa temperaturvärden, som icke få
överskridas, har intet fysikaliskt berättigande. Det är
icke temperaturen på ljusbågen eller
kvicksilverångorna, som fäller utslaget för den gräns, där
likriktaren mankerar, utan det är kvicksilverångans
täthet, och denna kan som bekant sänkas inte endast
genom att sänka kondensationsytornas temperatur
utan även genom att höja temperaturen på ångorna
i själva anodrummet. Redan härav framgår det,
huru vanskligt det är att tillämpa betraktelsesätten
från elektriska maskiner på ifrågavarande slag av
apparater.
Lika litet torde det vara möjligt att ställa upp
några generella regler för bedömande av en
likriktares belastningsförmåga ur dess
ljusbågsspän-ningsfall, ehuru under vissa förhållanden en stark
stegring av Ijusbågsspänningsfallet med belastningen
kan tyda på, att en likriktare nått gränsen för
bak-tändningsfri drift.
När det gäller bedömning av likriktares
belast-ningsförmåga, kan det vara nyttigt att göra följande
uppdelning mellan de olika likriktartyperna:
1) Glaslikriktare.
2) Järnlikriktare under ca 2 500 amp.
3) Järnlikriktare över ca 2 500 amp.
Ifråga om de förstnämnda, nämligen
glaslikrik-tarna, bestämmes märkeffekten helt och hållet med
hänsyn till, att en ekonomiskt lämplig livslängd
skall erhållas hos kolven. Statistiken visar, att livs-,
längden vid olika medelbelastning ändras mer än
omvänt proportionellt till medelbelastningen, så att
en kolv, som arbetar med låg medelbelastning, icke
blott får en längre livstid räknat i timmar utan även
räknat i amperetimmar. Härigenom arbetar en god
glaskolv i regel långt under sin baktändningsgräns.
Vill man få något av värde ur sitt leveransprov, borde
det sålunda icke vara den belastningsgräns, där
kolven kollapsar utan i stället kolvens sannolika
livslängd vid den givna belastningen. Och hur skall
ett leveransprov vara beskaffat, som kan ge
upplysning härom? Livslängden beror ju huvudsakligen
på genomföringarnas, glasets och anodmaterialets
beskaffenhet, och i vilken mån dessa delar bliva
ansträngda vid likriktarens drift. För en viss
kolv-typ kan, såsom prof. Velander antager, möjligtvis
Ijusbågsspänningsfallet vara utslagsgivande för
denna grad av ansträngning men knappast
generellt för olika kolvtyper och ännu mindre för olika
fabrikat. Här måste man även taga hänsyn till
glasets kvalitet, genomföringarnas konstruktion osv.
Vid järnlikriktare ligger saken annorlunda till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
