Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Provning och bedömning av kvicksilverströmriktare, av U. Lamm - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
Belastningsförmågan bestämmes där av den ström,
där baktändningar bliva sannolika, men livslängden
är praktiskt taget obegränsad oberoende av
belastningen, ja t. o. m. oberoende av huru många gånger
likriktaren baktänder. I avgörandet av en
järnlikrik-tares belastningsgräns ingår en så irrationell faktor
som renheten hos det material, varav likriktaren är
tillverkad. Likriktaren dimensioneras av tillverkaren
för den påkänning, han vågar utsätta anoderna för
1 deras spärrintervall med hänsyn tagen till den
renhetsgrad, han erfarenhetsmässigt lyckats uppnå
hos materialet. Den övre gränsen för en dylik
likriktares belastningsförmåga kan endast utrönas
genom långvariga driftsprov med full spänning.
Anledningen till, att en uppdelning gjorts av
järnlikriktarna på sådana under och sådana över
2 500 amp. märkström, är en olikhet i avseende på
ljusbågsspänningsfallet. Vid strömstyrkor mindre
än av denna storleksordning räknat för 12-anodiga
likriktare är spänningsfallet i stort sett oberoende
av belastningen och dessutom tämligen oberoende
av kylvattentemperaturen. Över 2 500 amp. stiger
ljusbågsspänningsfallet med strömstyrkan, och denna
stegring blir så mycket mera markerad, ju lägre
likriktarens temperatur är. Stegringen är överraskande
litet beroende av dimensionerna hos
ljusbågs-vägarna. Man har konstaterat, att om denna
stegring av ljusbågsspänningsfallet går över en viss
gräns, så inträda baktändningar. Emellertid är
sammanhanget mellan denna stegring i
ljusbågsspän-ningsfall och likriktarens baktändningsbenägenhet
alltför komplicerat och beroende av likriktarens
konstruktion för att kunna ligga till grund för en
allmän bedömningsmetod. I själva verket anses
förklaringen till den nämnda stegringen i
Ijusbågs-spänningsfall ligga däri, att ångtätheten i
anodrum-men blir alltför låg, alltså ett fenomen rakt motsatt
det, som vid mindre likriktare bestämmer
överbelastningsgränsen.
Själva detta ämne är ju alltför komplicerat för
att kunna behandlas i ett kort inlägg som detta, och
det sagda har blott till syfte att söka klarlägga, att
det icke är så enkelt att få en hållhake på en
likriktares belastningsförmåga, och att de normer, som
det nu ur många synpunkter är lämpligt att få fram,
böra taga mycket varsamt på denna fråga, för att
icke den intensiva utveckling, som pågår på
området, skall störas.
INSÄNT
Cirkeldiagram vid kraftlinjeberäkningar.
Till Redaktionen för Teknisk tidskrift, Elektroteknik.
I numret för den 3 november finnes intagen en
artikel av E. Hj. Ahrmfeldt med titeln "Praktisk
användning av cirkeldiagram vid kraftlinjeberäkningar". Då
artikeln ifråga i huvudsak utgör ett referat och
återgivande av metoder, som jag i föreläsningar och utgivna
kompendier livligt rekommenderat, så har jag intet att
anmärka, så länge författaren följt kompendiet. För
rättvisans skull vill jag dock påpeka, jämlikt företalet
i kompendiet, att dessa synnerligen rationellt utformade
och bekväma formler och diagram i princip utarbetats
för ca 15 år sedan av civilingenjör Sven Stage.
Ifråga om A:s egna tillägg har jag däremot några
erinringar att göra.
A. pläderar för cirkeldiagrammen, speciellt sitt
km-diagram, därför att formlerna skulle vara ohanterliga
för driftingenjören vid belastningsändringar o. d. Det
är emellertid tvärt om. Just när det gäller ändringar
i belastningen, så äro formlerna, som på grund av sin
linjära form direkt ge ändringen i spänning för viss
ändring i belastningen (aktiv eller reaktiv), så
bekväma att hela räkneoperationen i många fall kan göras
i huvudet. I varje fall kan den ske snabbare och lika
rätt som vid användande av km-diagrammen. Vid
km-diagrammen försummar nämligen författaren, måhända
omedvetet, såväl kapaciteten som spänningsvektorn ö.
MW MS
Formlerna bli således a —. /,’ + X ... och E„ =
E E
— E-\-a och för dessa formler torde ingen behöva
lägga upp diagram. En dylik förenkling ger emellertid
även vid det av A. valda exemplet, 100 km 30 kV
ledning allt. för stora fel och blir, såsom i civilingenjör
Erlandssons efterföljande insändare påvisas, allt för
felaktig, så snart man kommer till så långa ledningar att
ett cirkeldiagram är motiverat.
’Slutligen har A. velat "förbättra" diagrammet genom
införandet av eos q>. Ett kvarstående vid begreppet
eos q> bidrager emellertid till bibehållande av de
svårigheter, som just för den praktiske ingenjören ligger i att
i tanke och räkning sammansätta vektorer med skiftande
vinklar. Vad som kan ändras i överföringssystemet är
den reaktiva belastningen genom faskompensatorer eller
kondensatorer och de uttryckas genom en viss
kvantitet inmatad reaktiv effekt och bli uteslutande
trassliga, om eos <p släpas med. I alla moderna kraftverk är
eos cp försvunnet både ur mätningar och räkningar och
först när den praktiske ingenjören blir så praktisk, att
han slopar eos cp samt tänker och räknar med de direkt
adderbara storheterna aktiv och reaktiv effekt får han
verklig klarhet och överskådlighet i företeelserna på
sina ledningssystem. Förstör således icke dessa enkla
och eleganta metoder med gamla klutar!
Sten Velander.
Till Redaktionen.
Undertecknad ber härmed få framföra några
kommentarer till E. Hj. Ahrmfeldts artikel i Elektroteknik den
3 november 1934.
Först ett beriktigande av en av de återgivna
formlerna. Uttrycket för spänningsfallskomposanten 6 skall
vara
, M W üfS —-ll2(o C E2
6 = * /•:—n-i>:
Spänningsfallet definieras som den algebraiska
differensen mellan spänningen i generatorändan och
spänningen i mottagningsändan; med Ahrmfeldts
beteckningar således
ö = Eg — E
där
Eg = \](E+ af + 62
varav
à = \/(E + a)* + tß — E.
I sådana fall, där a2 och &2 äro små i förhållande till
E2, dvs. där linjens motstånd är litet och spänningen
hög samt effektfaktorn i linjens mottagningsända har
ett värde i närheten av 1, kunna de förstnämnda båda
termerna försummas, varför
ö ~\JW+ 2 aE — E~s& E (l + -|) — E = a.
I ekvationen ovan är
„ MW vMS—M2oG &
a = +X––
som representerar projektionen av
spänningsfallsvektorn A på mottagningsspänningsvektorns E positiva
riktning (se fig.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
