Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1935 - Fördelningen av ett elverks fasta kostnader på olika abonnenter eller abonnentgrupper, av Sten Velander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 aug. 1935
ELEKTROTEKNIK
. 105
raturen om dessa metoder har jag emellertid
kunnat finna någon norm för fördelningen på de olika
delbelastningarna. Det enda tyckes vara resp.
me-todframläggares subjektiva uppfattning om
"rättvisa". Huru subjektivt det hela är visa ju
resultaten som växla som 1 till 2 à 3 allt efter det är den
ene eller andre som har hand om bedömandet.
Ligger därför icke bakom dessa skälighetssynpunkter
helt enkelt den dunkla känslan att man icke får
belasta dessa abonnenter, vilkas belastning faller
utanför toppbelastningstiden för hårt, ty då får man dem
icke att hålla sig borta från toppen. Värdesättningen
här blir emellertid i så fall helt beroende av vad
slags belastning vederbörande haft erfarenhet av
och tänkt på och således högst skiftande. Således
föreligger troligen en sammanblandning mellan
"rättvis fördelning" och lämpliga tariffer för att locka
fram "off-peak load". Det är också det som ligger
bakom ingenjör Eskilssons slutord, där han efter
stor tvekan ger sitt förord åt de metoder som
"tillgodose de abonnenters intresse, som ha lång
utnytt-ningstid och därför alltid äro värdefulla för ett
elverk".
En abonnents värdefullhet, varmed måste förstås
dess förmåga att ge vinst på leveranser, är
emellertid ingen given sak, utan den är helt beroende av
den använda taxan och dennas förhållande till
självkostnaden. Är taxan en ren kWh-taxa med givet
enhetspris, blir abonnenten värdefullare ju mera han
tager ut och ju större utnyttningstiden är. Är
taxan däremot sammansatt beror det helt på dess
form vad som är värdefullt eller ej. Med de gamla
tidernas taxor med höga effektavgifter och låga
energipriser var exempelvis en abonnent med kort
utnyttningstid otvivelaktigt värdefullare än en med
lång. När detta blev klart så ändrades också taxorna
med effektavgifterna halverade och energiavgifterna
tre- à fyradubblade, vilket man fann bättre motsvara
självkostnaden. Äro således taxorna väl avvägda
i förhållande till självkostnaderna, så äro alla
abonnenter lika värdefulla, och det saknas därmed varje
reell grund för att den ena metoden skall vara
riktigare än den andra. Det hela blir icke mycket mera
än ett matematiskt spel med föga känning med de
bestämmande realiteterna, vilka äro å ena sidan
företagets självkostnader för att tillgodose ett visst
slag av belastning och å andra sidan förbrukarnas
värdesättning av kraften, vilken alltid måste vara
så stor att den lockar till köp och helst också
stimulerar till ökat köp av den erbjudna varan. Den
senare sidan har belysts vid olika tillfällen och den
skall jag icke gå in på nu.
Däremot skall jag säga något om grunderna för
självkostnadsberäkningarna, på vilka måste ställas
lika stora krav i fråga om stränghet och objektiv
analys som för annan industriell
självkostnadsberäkning. Elverkens goda ekonomiska ställning och
stora vinster motivera således ingen mer eller
mindre subjektiv gradering vid
självkostnadsberäkningen. Om sedan andra intressen vilja göra
elverket till socialpolitiska instrument, så är det en sak
för sig, som icke kan ändra
självkostnadsberäkningarna.
För självkostnadsberäkningarna är ett fixerande
av belastningarnas sammanlagring av stor betydelse
och här kräves ett betydligt större erfarenhetsmate-
rial än det som hittills förefunnits och bearbetats.
Visserligen ge sannolikhetslagarna1 vid handen, att
för ett enhetligt slag av belastning maximieffekten
P är en funktion av energimängden per år A enligt
formeln
P = kx A + k2 ]/A
Införes utnyttningstiden x i stället för P erhålles
Storleken av k1 och k2 kan icke fastställas genom
några teoretiska betraktelser utan måste bestämmas
genom undersökningar för varje olika
belastnings-slag. Ett flertal undersökningar, som jag
genomfört, visa att formeln gäller för praktiskt
förekommande belastningsslag och att. konstanterna kunna
bestämmas med tillräcklig noggrannhet. Man får
emellertid i praktiken icke vänta sig absolut,
precision i formeln, ty det är icke möjligt att tillräckligt
noggrant klassificera belastningstyperna. Som ett
användbart statistiskt medeltal för att därmed
bestämma sammanlagringen är dock formeln fullt
användbar.
För en viss belastningstyp, där kt och k., äro kända
kan man således bestämma återstående
sammanlag-ringsmöjligheter med ledning av utnyttningstiden.
Övre gränsvärdet för utnyttningstiden, som den
närmar sig asymtotiskt., är y.
Känner man däremot icke belastningstypen, dvs.
kt och k„, lämnar utnyttningstiden enbart inga säkra
hållpunkter för bestämmande av
sammanlagrings-möjligheterna, dvs. resultantfaktorns storlek.
Visserligen äro i allmänhet förutsättningarna för
sammanlagring stora vid kort utnyttningstid, men t. e.
reklambelysning vid julen med en utnyttningstid av
några hundra timmar har resultantfaktorn 1 liksom
i allmänhet gatubelysning o. d. Å andra sidan
finnas många korttidsbelastningar, som kunna i hög
grad sammanlagras därför att de äro spridda över
hela dygnet. I dylika fall kan den resulterande
utnyttningstiden närma sig gränsvärdet 8 760 timmar.
Rörande sammanlagringen lönar det sig därför icke
att spekulera, utan man måste i väsentligt större
utsträckning än hittills göra mätningar och
undersökningar i fördelningssystemets olika delar.
För att få reda på effektkostnaden och
energikostnaden så har man att följa reglerna för partiell
de-rivering. Man kan därför icke, som alltjämt ofta
brukas, taga olika konton i bokföringen och på
ögonmått hänföra dem till effektkostnader eller
energikostnader. Det kräves här som eljest i tekniken
noggranna och kritiska utredningar och beräkningar.
Jag skall här ge en kort sammanfattning av
metoderna sådana de utarbetats vid mina forskningar på
detta område. Jag gör början med förhållandena
vid ledningssystem.
Då kraftkostnaden får förutsättas utredd och
känd för olika utnyttningstider, eventuellt med
pålägg för viss överföringskostnad, så kan för varje
effekt och utnyttningstid den ekonomiska arean
bestämmas och därmed ändringen i
anläggningskostnad och årskostnad för varierande effekt och energi
i Jfr bl. a. Jarl Kuusinens föredrag" i Mekanik den 13
mars 1934 och hans rapport till WPC 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
