Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Om åskan och skyddsmedel däremot, av dr-ing. Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
träda oftare än i angränsande trakter. Detta kan
bero på topografiska olikheter. I vad mån
luftelektriska förhållanden spela någon roll, har ännu ej
klarlagts tillräckligt. Även meteorologiska
inflytanden, som kunna leda till en lättare utlösning av
värmeåskväder eller till en förstärkning av
åskvädren i vissa trakter, behöva utforskas. Fig. 7 visar
Fig. 8. 15 kV genomföringsisolatorer, byggda under åren 1910 till 1930.
ett exempel på hur föga antalet åskväder
överensstämmer med antalet åskväderstörningar på
högspänningsledningar. Man har jämfört det från
meteorologisk sida förmedlade antalet åskväder med
observerade blixtnedslag i högspänningsledningar.
En närmare undersökning visade, att störningar
uppträdde ofta, endast där höga jordövergångsmotstånd
hos stolparna kunde giva anledning till bakåtriktade
stolpöverslag. Det är nödvändigt att i områden med
stort antal åskväder lägga sig vinn om sorgfällig
jordning av stolparna, när det är järnstolpar, och
vid trästolpledningar sörja för blixtladdningarnas
uppfångande genom särskilda jordlinor. På detta
sätt lyckas man visserligen inskränka antalet
störningar på ledningarna men att helt undvika dem
går ej.
Isolationen i stationer.
Vandringsvågor, som uppstå genom
blixturladdning på ledningar, kunna tränga in i stationer och
där anställa ytterligare skador. Detta är särskilt
vanligt i medelspänningsnät, vilkas ledningar äro
förlagda på trästolpar och i vilka särskilda
skyddsanordningar mot blixturladdningar (jordlinor) i
allmänhet ej löna sig. Med ett exempel skall visas,
hur utomordentligt svårt det är att anpassa stationers
isolation efter ledningens isolation. I praktiken är
det önskvärt att i möjligaste mån förstärka
stationernas igolationsegenskaper, så att störningarnas
antal inskränkes, och att, då de någon gång inträffa,
störningsfenomenet hellre må avspelas på ledningen
än i stationen. I praktiken ligger saken i så måtto
ogynnsamt till i medelspänningsnät, att i regel äldre
och nyare isolatorer, levererade av olika firmor, äro
inbyggda i samma eller angränsande stationer. Fig.
8 ger ett svagt begrepp om de mångfaldiga former
av isolatorer, som funnos i ett och samma 15 kV nät.
Medelst katodstråloscillograf undersöktes, hur stor
överslagsspänningen och överslagsfördröjningen var
i dessa isolatorer, och hur isolatorerna måste
dimensioneras, för att med säkerhet icke föranleda
överslag tidigare än de normala 10 kV
luftledningsisola-torerna. Det visade sig härvid, att
stötöverslags-spänningen för de största isolatorerna på fig. 8
måste höjas med 49 % för att uppfylla dessa
fordringar. Svårigheterna bero ej blott därpå, att
stöt-överslagsspänningen och fördröjningen kunna variera
mycket, utan även på att undersökningar betr.
överspänningsvågor av skild polaritet måste utföras, då
vandringsvågorna av atmosfäriskt ursprung kunna
vara av såväl positiv som negativ polaritet. Om
man under alla omständigheter vill säkra en station
mot överslag, erfordras en väsentligt högre isolation
än vad man i vanliga fall tror.
Avledare.
Överspänningsavledare kunde förr ej med säkerhet
förhindra ett överslag. Fig. 9 upptill visar
katod-stråloscillogrammet för en 15 kV avledare med
olje-dämpningsmotstånd, sådan den användes i stor
utsträckning för 15 år sedan. En vandringsvåg av
180 kV höjd träffar överspänningsavledaren.
Avledaren reagerar först vid 60 kV, vilket tydligt
framgår av ett hack i kurvan. Denna låga
reaktionsspänning spelar dock en ringa roll, då det ohmska
motståndet stryper strömmen kraftigt.
Spänningssänkningen är jämförelsevis ringa och
— som oscillogrammet visar — praktiskt taget utan
värde, ty trots att avledaren reagerat, inträffar efter
ca 1,5 f,is ett överslag. Avledaren hade alltså icke
tillräckligt skyddsvärde. Det principiellt olika
förloppet av spänningen utan och med
överspänningsavledare visar fig. 9 nedtill. Vi se hur
ventil-avledaren begränsar spänningen till ca 54 kV, en
gräns som är nära nog oberoende av den infallande
överspänningens höjd. Som ett bräddavlopp
begränsar en sådan avledare spänningen i en station
t, o. m. vid de högsta påkänningar som någonsin
kunna uppträda i driften.
En överspänningsavledares verkningssätt.
För att begränsa vandringsvågor på ledningen med
en höjd av U L till en storlek av Ust i stationen, är
det nödvändigt att omforma en del av
vandringsvågornas elektriska energi till magnetisk energi,
varvid i avledaren en ytterligare — ofta mindre del
av energien omsättes i värme. Strömmen J A, som
vid detta förlopp upptages av en avledare, utgör
2 UL — aUs,
Ja =
för 2 UL> a Usl
a hohe einfaHende Welle ohne Wioersrandsab/eiter
b iiberschlag an den Durchführungen des Widerstandsableiters
c Ansprechen des Widerstandsab/eiters (R=2500Q)
kV
200 U
a hohe einfaHende Welle ohne Ventilableiter
b Spannungsverlauf mit l5kV-Ka†hodenfallableiter
Fig. 9. Jämförelse mellan motståndsavledarnas (ohmskt
motstånd 2 500 ohm) och ventilavledarnas (katodfallavledare
för 15 kV märkspänning) skyddsverken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
