Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Självkostnader inom kraftindustrien, av J. Körner - Uppdelning av ett elverks kostnader, av Rudolf Linse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 aug. 1935
ELEKTROTEKNIK
. 127
mån han anser sig kunna helt eller till mera
väsentlig del betala den ökade överföringskostnaden. Prof.
Veländers förslag till uppdelning av de s. k. fasta
kostnaderna utan eller med starkt begränsad hänsyn
till abonnenternas belägenhet och uttag torde därför
generellt kunna tillämpas endast vid elverk av
stadstyp, vid verk av landstyp däremot endast inom viss
rayon. Det finnes följaktligen i fråga om
överföringskostnadernas lika litet som vid
produktionskostnadernas fördelning några i vetenskaplig mening fixa
och allmängiltiga principer att lägga till grund. Här
liksom på så många andra tekniskt-ekonomiska
områden torde allmän skälighet väga tyngre än teorier
med disputabel räckvidd.
Det ovan berörda temat innesluter bl. a.
särskiljande av proportional- och differentialkostnader och
bedömning av i vilken utsträckning den ena eller
andra av dessa metoder för kostnadsuppdelning äger
berättigande. Med proportionalkostnader förstås som
bekant de kostnader, som erhållas för den enskilde
abonnenten eller abonnentgruppen, om
totalkostnaderna för anläggningen uppdelas på samtliga i
proportion till den omfattning de taga anläggningens
olika delar i anspråk. Härvid måste sålunda hänsyn
tagas till effekt och energi, överföringsavstånd,
om-transformeringar, fasförskjutning och
sammanlagring. Av vad förut anförts, framgår utan vidare, att
en dylik uppdelning ej är möjlig utan
osäkerhetsmoment och approximationer, ehuru själva begreppet i
och för sig är entydigt. Då det gäller en jämförande
undersökning av olika abonnenters räntabilitet
under stationära förhållanden, är
proportionalkostnads-kalkylen utslagsgivande. Differentialkostnaden
motsvarar kostnaden för produktionsökning inom in-
dustriell självkostnadsberäkning. Liksom där
kommer även inom kraftindustrien differentialkostnaden
per produktionsenhet i allmänhet att ligga mer eller
mindre väsentligt under proportionalkostnaden. Då
det gäller att bedöma det affärsmässiga
berättigandet av en utvidgning, blir differentialkostnaden
utslagsgivande. Den har även en väsentlig
betydelse som grundval för utformning av taxorna på
sådant sätt, att en skälig anpassning av inkomsterna
efter ökad belastning anticiperas samtidigt som
abonnenterna automatiskt komma i åtnjutande av
reducerat kraftpris i den mån anläggningens förbättrade
utnyttning så medgiver. Prof. Velander redogör i
sin uppsats för en beräkning av
differentialkostnaderna baserad på derivering av kurvorna för olika
anläggningsdelars kostnader i beroende av
belastningen, varvid han säkerligen kommer till, att en
mycket stor procent av de totala kostnaderna göras
oberoende av den uttagna effekten, som vid den
proportionella självkostnadsberäkningen är den
huvudsakliga kostnadsbäraren. Då de båda metoderna
sålunda giva mycket olika resultat, är det givetvis av
stor vikt att klarställa inom vilka förutsättningar och
gränser den ena eller andra metoden är berättigad —
ett problem, som f. ö. har sin motsvarighet även inom
annan industri.
En närmare behandling av de mångahanda
detaljer, som förbindas med dessa frågor, är inom ramen
av denna korta framställning icke möjlig. Vad ovan
anförts, avser huvudsakligen att påvisa några av de
mera väsentliga svårigheter, som möta vid den
teoretiska behandlingen oc.h som bjuda till försiktighet
vid generalisering av metoder, som grundas på
begränsade premisser.
UPPDELNING AV ETT ELVERKS KOSTNADER.
Av Rudolf Linse.
i häftet 7 av Elektroteknik har professor Sten
Velander behandlat grunderna för
självkostnadsDeräk-ningar för elektricitetsverk. Därvid angives, att de
kostnader, som äro oberoende av effekt, energi och
abonnentantal äro proportionella mot ledningslängden.
På mitt bord föreligger en undersökning av dessa
kostnaders karaktär sådana de kunna framdeduceras
ur de utredningar,1 som på sin tid utfördes i
Stockholm, Göteborg och Malmö, och till stor del avsågo
jämförande kostnadsberäkningar vid olika
distributionssystem. Resultatet av undersökningen visar, att
de av energien oberoende s. k. konstanta
årskostnaderna kunna uppdelas i tvenne delar, av vilka den
ena delen är proportionell mot maximibelastningen
och den andra mot ytarealen. i nedanstående
sammanställning har den mot ytarealen proportionella
kostnaden först utbrutits och resten hänförts till
belastningen. De variationer, som därvid uppträda i
i Utlåtande av Stockholms elektricitetsverks kommission
för undersökning av riktlinjerna för Stockholms
elektricitetsverks vidare utveckling, Stockholm 1927.
överingenjören G. H. Grauers: Om val av system och
spänning för distribution inom stadsområden, Göteborg 1924,
Sv. Bl. verksför. handlingar 1928 nr 3.
Byråingenjören C. P. Wahlberg: Om kostnaderna för
distribution av elektrisk energi för borgerliga behov inom
stadsområden, Malmö 1927, Sv. El. verksför handlingar 1928 nr 4.
denna senare del, äro icke större än att bekräftelse
vinnes på uppdelningens principiella riktighet. För
konstant gatulängd per ytenhet bliva dessa
kostnader sålunda även proportionella mot gatulängden.
i Malmöutredningen äro de av energi och mätning
oberoende driftkostnaderna angivna som
medelkostnader för de ekonomiska stationsområdena vid
respektive belastningstätheter. Dessa är lika med
kostnaderna vid viss bestämd längd på
tryekpunktsled-ningarna beroende på belastningstäthetens storlek.
Följande längder ge en kostnad, som mycket nära
överensstämmer med utredningen:
Belastn. täthet ....... 5 10 20 40 kW/har
tryckps. ledn. längd .. 1,1 1,0 0,9 0,8 km.
Självkostnaderna äro för samma elektricitetsverk
olika för olika områden, distributionssystem och
abonnenter. Vi införa beteckningarna
A = ytarealen, a = kostnad per ytenhet,
N = abonnentantalet, n — „ „
abon-E = energiförbrukningen, nent,
P = sammanlagda effek- e — „ „ kWh,
ten, p = „ „ kW.
Ett elektricitetsverks totala självkostnad kan då
skrivas under formen
K = 2aA + 2nN + 2eE + 2pP.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
