Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1935 - Självkostnader inom kraftindustrien, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
just fördelningen av de fasta kostnaderna på olika
grupper av dagabonnenter med spetsbelastning på
olika tider och med olika utnyttningstider, ex.
belysning contra industrikraft, spårvägskraft etc., med ett
ord, de huvudgrupper av mera normala förbrukare,
som pläga förekomma i elverkens inkomsttablåer.
Det är också detta problem, som i främsta rummet
sysselsatt en hel rad teknici i olika länder,
väsentligen i anslutning till Wrighfs klassiska behandling
av detsamma 1894. I själva verket kan Wright
anses hava varit den förste som lagt
sammanlagrings-begreppet till grund för behandling av dylika
spörsmål, då han införde termen "diversity factor"
för att beteckna förhållandet mellan total
spetsbelastning och summan av abonnenternas.
Alla senare författares insatser kunna i stort sett
betecknas såsom försök att, delvis med modifierade
utgångspunkter, förbättra Wrighfs metod och
resultat. Utrymmet tillåter ej en närmare redogörelse för
att dessa uppslag, av vilka ing. Eskilson i sin
uppsats behandlat några av de nyaste, vilka grunda sig
på ett slags kompletteringsförfarande genom
införande av den outnyttjade kraften i
fördelningsberäkningen ("phantom customers"). De strävanden som
gjort sig gällande i flertalet övriga förslag av senare
datum, hava väsentligen bestått i att söka
komplettera den företrädesvis av äldre författare omfattade
"spetsandelsprincipen" med metoder, som även taga
hänsyn till utnyttningstiden. En rätt så fullständig
jämförande framställning av prof. Schneider i
Darmstadt, i vilken beröres ej mindre än ett 15-tal olika
metoder, återfinnes i E. T. S. 1932, häfte 1—2, till
vilken den av den historiska utvecklingen
intresserade må hänvisas.
Ett närmare begrundande av problemets natur ger
vid handen, att kärnan i svårigheterna ligger i den
s. k. sammanlagringsvinstens fördelning på ett
sådant sätt, att ett rättvist resultat erhålles under mer
extrema förutsättningar samt oberoende av hur olika
belastningar uppdelas eller sammanslås eller
förskjutas inbördes.1 Principiellt är problemet olösligt i
exakt matematisk mening, men även närmemetoder
försvåras bl. a. därav, att det icke består något
tillräckligt bestämt samband mellan utnyttningstid och
sammanlagringsmöjligheter, som kan tagas till
utgångspunkt för en generell behandling. Detta
förhållande gäller givetvis såväl sammanlagring av
grundtonskaraktär, dvs. av i fråga om spetsbelastning
tids-förskjutna abonnentgruppèrs genomsnittskurvor, som
i fråga om det slags sammanlagring, som orsakas av
pendlingar i den dagliga belastningen och som kan
göra sig gällande även mellan abonnenter med
praktiskt taget i tiden helt sammanfallande
toppbelastningar. Även om man bortser från dessa svårigheter
och gör det mycket förenklade antagande, att det
gäller fördelning av sammanlagringsvinsten mellan
två abonnenter med kända belastningskurvor och
sammanlagringsmöjligheter, är lösningen ej självklar.
i I förbigående må här påpekas, att sammanlagringen ej
spelar in på samma sätt då det gäller fördelning av
produktions- och distributionskostnader. I det senare fallet kan
verkan av abonnentbelastningarnas sammanlagring följas
från nätets periferi mot centrum och härav vederbörlig
hänsyn tagas vid beräkning av ledningskostnadernas fördelning.
Då det gäller produktionskostnaden äro däremot alla
abonnenter likaberättigade i fråga om sammanlagring, oberoende
av belägenheten.
Om de båda belastningarna äro likartade och lika
stora, bör de lämpligen dela sammanlagringsvinsten
lika. Äro de olika stora finnas emellertid flera
förslag. Man kan enligt Puugas "Treuhandgesetz"
fortfarande dela vinsten lika, eller man kan dela den i
proportion till de ingående
komponentbelastningarnas toppvärden, som väl närmast motsvarar Wrighfs
princip, eller man kan enligt Borgquists förslag av
den större belastningen avskilja en delbelastning
lika med den mindre, beräkna
sammanlagringsvinsten av dessa båda belastningar inbördes och fördela
dem lika, samt därefter påföra den större abonnenten
den eventuella ytterligare vinst, som erhålles vid
sammanlagring av hela den stora belastningen med
den mindre. Än mer intrikat blir problemet, då det
gäller fördelning mellan ett flertal belastningar. Det
är i synnerhet för belysandet av sådana spörsmål,
som de av Schneider och Eskilson refererade
metoderna erbjuda intresse.
Överföringskostnader.
I fråga om överföringskostnadernas karaktär och
fördelning kunna anläggas olika betraktelsesätt, allt
eftersom undersökningen avser att elektricitetsverk
av stadstyp, dvs. med skarpt avgränsat
distributionsområde, inom vilket verket har monopol och
skyldighet att tillhandahålla elektrisk energi, samt verk av
landstyp, varmed jag avser kraftverk, vilka
distribuera energi över större områden, delvis måhända i
konkurrens med andra verk eller enskilda
industriföretags egna anläggningar. Skillnaden mellan dessa
båda företagstyper är med hänsyn till de här
aktuella problemen den, att stadsverkets ledningsnät kan
i de flesta fall i sina huvuddrag anses förutbestämt,
medan landsverkets i högre grad är beroende av
tillfälligheter — större industriabonnenter inom
räckhåll. vissa kommuners kraftbehov, efterfrågan på
kraft från vissa lantbruksdistrikt osv., allt faktorer,
som äro underkastade avsevärda förändringar i
tidens lopp och som endast ofullständigt kunna vid
verkets anläggande överblickas. Denna olikhet
medför, att medan det vid stadsverket kan vara
berättigat att fördela en viss bottenkostnad på samtliga
abonnenter efter andra grunder än abonnenternas
uttag och utjämna det individuella
överföringsavståndets inverkan genom att räkna med ett medelvärde
för hela nätet — eventuellt med viss justering för
större periferiskt belägna abonnenter — kommer vid
landsanläggningar ett dylikt förfarande lätt att leda
till uppenbara orättvisor och orimligheter, såsom
bekräftades t. e. vid 1930 års krafttaxekommittés
undersökningar över vattenfallsstyrelsens
distributionssystem. Det kan nämligen härvid ej undvikas, att
inkorporering under ett äldre välelektrifierat område
av senare tillkomna distrikt eller abonnentkategorier
med svag elektrifieringstäthet vid ett utjämnat
taxesystem lätt leder till att det äldre området får
övertaga en oskälig stor del av kostnaderna för
nyanslutningen. Det är vid sådana anläggningar
av praktiska skäl ofrånkomligt, att den
närmare kraftkällan belägne abonnenten får billigare
kraft och att den fjärmare1 tillgodoses endast i den
1 Begreppen "närmare" och "fjärmare" få härvid ej tagas
uteslutande bokstavligt. Omtransformeringar till
sekundär-och tertiärnät förutsättas häri innefattade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
