Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1935 - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 sept. 1935
ELEKTROTEKNIK
157
draga till att på denna punkt modifiera läsarens
uppfattning.
Även i kapitlet "Driftsäkerhet" gör författaren
påståenden, som vi icke önska låta stå oemotsagda. Kritiken
av vattenbrytaren bygges till stor del upp på antagandet,
att ångbildningen och därmed släckverkan minskar
proportionellt med strömstyrkans kvadrat. I verkligheten
råda helt andra samband. För det första är
ångbildningen given genom e//e7cfutvecklingen i ljusbågen, dvs.
produkten av ström och spänning. Då nu ljusbågen som
bekant har en negativ spänningskaraktäristik, dvs. vid
lägre ström brinner med högre spänning, följer härav,
att ångutvecklingen minskar mindre än linjärt med
strömmen. För det andra sker — enligt vår i
fackpressen ofta förut framförda åsikt — ljusbågens släckning
vid relativt små strömstyrkor icke till övervägande del
genom ångans expansion och därmed sammanhängande
temperaturfall utan företrädesvis genom den s. k.
väteeffekten, dvs. ljusbågens deionisering genom diffusion —
förorsakad av det väteskikt, som uppstår i ljusbågens
omedelbara närhet. Väteskiktet åter är för sin
uppkomst beroende av enbart temperaturen och icke av
ljusbågens strömstyrka. Redan från 2 A utgör
ljusbågstemperaturen mer än 8 000 Kelvin. Vid lägre
strömstyrkor sammansnöres ljusbågen och diffusionshastigheten
stiger i en kvadratisk proportion, varigenom släckningen
underlättas. För övrigt företagas dagligen med
expansionsbrytare säkerligen hundratals, möjligen även
tusentals, oklanderliga brytningar av sådana strömstyrkor,
som enligt herr L. icke alis eller med viss svårighet och
risk för faskortslutningar etc. kunna utföras. Vi kunna
icke finna annat än att herr L:s kritiska inställning
till vattenbrytarens förhållande vid låga strömstyrkov
har en svag teoretisk motivering och helt saknar stödet
av praktiska erfarenheter.
T motsats till vattenbrytaren, som genom ovan
påpekade fysikaliska förhållanden anpassar
släckningsintensiteten efter behovet, dvs. den strömstyrka som skall
brytas (ett förhållande som f. ö. återfinnes även hos
oljebrytaren), arbetar tryckluftbrytaren med en alltid lika
st.or luftkvantitet, vare sig brytningen avser en
kortslutning eller bråkdelar av märkströmmen: Vid lägre
strömstyrkor råder ett uppenbart slöseri med
släckmedlet. En brytare som vid ex. 16 at. har en
brytförmåga av 30 000 A, har vid 30’ A ett 1 OOO-faldigt överskott
på luft. En dylik intensiv släckning — särskilt när det.
gäller induktiva strömkretsar — har sannolikt även i
övrigt sina olägenheter.
Herr L. söker vidare göra gällande, att den
diskontinuerliga tillförseln av släckmedel är att betrakta som
en nackdel hos vattenbrytaren. Då en lång erfarenhet
vis à vis expansionsbrytare lärt, att påfyllning av vätska
behöver ske med i genomsnitt ett halvt års mellanrum
och bekvämt kan företagas vid full driftspänning, äro
olägenheterna icke iögonenfallande. Vi ha ansett, att det
enklare i allmänhet är det bättre, och det torde väl
knappast behöva råda något tvivel om att icke en viss,
mindre vätskemängd i ett praktiskt taget slutet rum
är det enklare relativt en kompressoranläggning med
luftklocka, rörledningsnät och för varje brytare ett
avsevärt antal ventiler — huvudventil, servo- och
manö-verventil, maximal- och minimaltryckventiler,
kondens-vattenavloppsventil.
Direkt vilseledande är också herr L:s påstående att
tryckluftbrytaren är i stånd verkställa flera
brytningar i följd än vattenbrytaren. Vid små
strömstyrkor (< märkströmmen) är vätskeförbrukningen
försumbar, medan tryckluftförbrukningen är lika stor
som vid kortslutningsvärdet. Ett flertal manövrer i
tomgång eller vid märkströmmen kunna vid
tryckluft-brytare mycket väl tänkas tömma luftmagasinen,
medan vattenbrytaren förblir funktionsduglig. Vid
kortslutningsfall måste båda brytaretyperna givetvis kunna
genomlöpa REH-cykeln, som torde få anses motsvara
praktikens krav. Vid större tryckluftbrytare och
speciellt sådana med separata kompressorer är risken för
nödtvungna uppehåll för luftmagasinering enligt vårl
förmenande avsevärt större än motsvarande risker vid
moderna vattenbrytare med särskilda
vattenfånganord-ningar i släckkamrarna. En av förhållandena
nödvändiggjord vätskepåfyllning sker dessutom med ali
sannolikhet snabbare än luftmagasinets förnyelse.
De värdeomdömen, som fällas under kapitlet
"Skötsel och underhåll", påkalla alldeles speciellt ett
beriktigande. Herr L. uppger, att vattenbrytaren är mer
utsatt för mekaniska störningar vid brytningar av
märkströmmen, medan tryckluftbrytaren i detta hänseende
besitter en viss "kompensationsförmåga"(?) De med
expansionsbrytare av skilda typer — för olika spänningar
och bryteffekter — gjorda erfarenheterna tala ett helt
annat språk.
Tryckluftbrytaren säges vidare vara fullkomligt
sluten och härigenom vattenbrytaren med sin
luftisola-tionssträcka överlägsen ifråga om lättare rengöring och
tillsyn. Frånsett att luftbrytaren icke kan vara hell
sluten, då ju luftströmmen måste hava ett utlopp, synes
det hava undgått herr L:s uppmärksamhet, att redan
vissa tryckluftbrytaretyper och då speciellt sådana för
högre spänningar utförts resp. kompletterats med
luft-isolationssträckor. Den konstruktionsprincip, som vi
sedan åratal tillbaka tillämpat vid expansionsbrytarna.
nämligen den att genom en luftisolationssträcka avlasta
det fasta isolationsmaterialet från elektriska
påkänningar vid frånslagen brytare, synes nu mer och mer
allmänt hava accepterats.
Påfallande är, huru lätt herr L. går förbi det faktum,
att varje tryckluftbrytare besitter ett antal ventiler för
relativt höga tryck och — ifråga om huvudventilen —
stor genomsläppningsarea. Dessa detaljer bl. a. äro
med säkerhet icke "underhållsfria".
I kapitlet "Ekonomiska synpunkter" sakna vi det
rätt väsentliga påpekandet, att. tryckluftbrytare
knappast kunna komma ifråga vid småanläggningar på
grund av kompressorkostnaderna. Som vidare
möjlighet till ren handmanövrering saknas, begränsas
användningen ytterligare.
Det antydes, att man vid projektering av
vatten-brytareställverk måste taga hänsyn till
vätskespridningen vid svåra brytningar. Så är icke fallet vid
moderna expansionsbrytare. Däremot torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke de störande ljud, som ännu
åtfölja tryckluftbrytare, i många fall försvåra resp. helt
utesluta deras användning i närheten av bostäder.
Vi äro fullt medvetna om att en viss
konstruktionsidé aldrig i sig kan inrymma enbart fördelar, men inga
nackdelar. Det faktum, att i närvarande stund ca tre
gånger så många expansionsbrytare som
tryckluftbrytare äro i normal drift, torde emellertid tydligare än
många ord vittna om att de olägenheter herr Leonhardt
funnit förbundna med vattenbrytare i varje fall
knappast vidlåda expansionsbrytare typ SSW.
För Siemens:
Nils Lindblad.
Till ovanstående må här endast anmärkas, att
ingenjör Leonhardts artikel på sin tid presenterades av red.
som ett visserligen något ensidigt inlägg i den
rubricerade frågan, men vilket dock kunde erbjuda intresse som
utgångspunkt för en diskussion. Andarna hava tydligen
också väckts — åtminstone hos Siemens — vilket vi
hälsa med tillfredsställelse, till den fägnad det må kunna
bereda tidskriftens av sakligt meningsutbyte
intresserade läsare. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
