Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•94
TEKNISK TIDSKRIFT
20 april 1935
förlust vid jämn emulsion med PåT = 0, blir sålunda
år
Antag exempelvis, att Aå — Av och att
Pdr och Pvå äro direkt proportionella mot sina
respektive delar av omkretsen i den fria arean (i själva
verket ger ju detta, som förut påvisats, ett för stort
värde på motståndet mellan ånga och vatten). Man
finner då, att för samma Aä, Ae, v och Ptr
strömningsförlusten vid skilda ång- och vattenareor blir
44 % större än vid jämn emulsion med Pår=z0. När
härtill kommer att motståndet mellan ånga och
vatten antogs högre än det verkliga, inses, att det ovan
givna förhållandet många gånger kan bli avsevärt
större. Om motståndet mellan ånga och vatten vore
noll och ång- och vattenareor hade sektorform, dvs.
hydrauliska diametern = rördiametern, skulle
strömningsförlusten bli densamma, som om röret vore fyllt
med blott vatten, strömmande med hastigheten v.
Friktionsförlusten Pvi blir alltid nyttigt använd,
emedan den bidrager till att övervinna vattnets
strömningsmotstånd. Friktionsförlusten PAr åter endast
höjer strömningsförlusten i röret.
Slutligen bör tilläggas, att om den fria ångarean
kommer mitt inuti vattenarean, så torde
friktionsförlusten bli ännu större än i de diskuterade fallen,
ty då råder vattenkontakt över hela röromkretsen.
Bildas en dylik ringformig area t. e. i ett vertikalt
rör, kommer den givetvis att splittras, när den fria
ångarean nått tillräcklig storlek. Det förefaller
mycket sannolikt, att ångan skall samlas i mitten på ett
vertikalt stigrör, när vattnet strömmar, och att detta
särskilt blir fallet vid stora vattenhastigheter. Den
ånga, som vid kontinuerlig ångalstring bildas vid
rörväggen, kommer ej undan, emedan vattnets
hastighet på detta ställe är mycket låg, utan tränges
av de senare på samma ställe bildade ångblåsorna
inåt mitten, där hastigheten är störst. I ett dylikt
fall blir givetvis ångans försprång större,
än om ånga och vatten äro jämnt
blandade.
I det föregående har överallt antagits,
att friktionen mellan vatten och rör i
de båda jämförda fallen blir densamma.
Fig. 4. Försöksapparat för cirkulationsmätning. 1. Ång- och
vattensamlare. 2. Stigrör. 3. övre ångmantel. 4. Nedre ångmantel. 5. Övre
glasrör. 6. Nedre glasrör. 7. Strypventil. 8. Strypfläns. 9. Kondensor.
10. Vattenståndsvisare. 11. Manometer för strypfläns. 12. Manometer
för mätning av strömningsförlust. 13. Manometer för mätning av
ångtryck. 14. Förvärmare.
Det är ju möjligt, att detta ej helt stämmer med
verkligheten, och det är även möjligt, att andra ej
ännu kända faktorer inverka på friktionsförlusten.
De synpunkter, som här framhållits beträffande
denna förlust, torde i varje fall förtjäna beaktande.
Försöksapparat och försökens utförande.
Försöksapparatens allmänna anordning framgår av
fig. 4. Anordningen bestämdes i viss utsträckning
av redan befintliga detaljer.
För att vattnets strömning skulle kunna iakttagas,
vilket var ett av de viktigaste momenten, insattes i
stigröret (2) i olika höjdlägen 2 st. glasrör av samma
inre diameter som stigröret eller ca 51 mm (5, 6). På
grund av dessa glas måste emellertid försöken
begränsas till atmosfärtryck.
Värme för ångbildningen tillfördes endast i den
undre ångmanteln (4), då det visade sig olämpligt
att använda båda tillsammans. Den i det
cirkulerande vattnet bildade ångan kondenserades i den på
ång- och vattensamlaren (1) uppsatta kondensorn (9)
medelst kylvatten, som infördes i en mantel utanpå
kondensorn, och ångmängden bestämdes genom
mätning av kylvattenmängden och vattnets
temperaturstegring. Kondensatet förvärmdes sedan i den inuti
ång- och vattensamlarens ångrum uppsatta
förvärmaren (14). Cirkulationshastigheten reglerades med
strypventilen (7), och för mätning av de cirkulerande
vattenmängderna användes en strypfläns (8), i
vilken tryckfallet uppmättes med en
differentialmanometer med koltetraklorid (11). Strömningsförlusten
från ång- och vattensamlaren till en punkt
omedelbart under nedre ångmanteln mättes med en
differentialmanometer med kvicksilverfyllning (12). En
liknande manometer (13) användes dessutom för
mätning och inställning av ångtrycket i domen.
Genom uppmätning av strömningsförlusten i den
del av kretsen, som ligger utanför stigröret, erhölls
ett mått. på cirkulationens drivkraft i denna del.
Cirkulationens totala drivkraft måste ju vara lika
stor som denna strömningsförlust pius
strömningsförlusten i stigröret, men vad som har särskilt
intresse är ju huru stor drivkraft, som blir över, när
strömningsmotståndet i stigröret har övervunnits.
Denna storhet utgör ett lämpligt mått på
cirkulationens styrka. Strömningsförlusten i stigröret kunde
ej mätas, emedan både strömningsförlusten och
ång-och vattenpelarens specifika vikt inverka på
tryckskillnaden mellan två punkter. Någon metod för
bestämning av endera av dessa storheter är ej känd,
varför ej heller cirkulationens totala drivkraft kunde
uppmätas.
Två serier mätningar utfördes med stigröret dels i
vertikalt läge, dels i 30° i lutning i förhållande till
lodlinjen. Höjdskillnaden mellan ång- och
vattensamlarens undersida och anslutningspunkten på
stigröret för ledningen till manometern för mätning av
strömningsförlusten var 2 430 mm i båda fallen.
Hela fallröret var oisolerat, men värmeförlusten
från detta var mycket nära densamma i de båda
fallen, varför dess inverkan kan försummas vid
jämförelsen.
Stigröret, som har en ringa utstrålningsyta, var
isolerat genom ångmantlarna. Domen isolerades
medelst säckväv, och värmeförlusten från kondensorn
var praktiskt taget noll, emedan kylvattnet hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
