Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 sept. 1935
MEKANIK
127
endast att förtydliga de erfarenhetsrön och
försöksresultat, som i fortsättningen behandlas.
Erfarenhetsrön och försöksresultat.
I. I en ångpanneanläggning med vanderroster voro
roststavarna endast 40 mm höga och deras under
brännbanan belägna del var mycket tunn.
Högvärdiga kol med låg askhalt eldades och
lufttemperaturen före luftens inträde mellan roststavarna
uppgick till bortåt 150°C. Rostmattan kom i regel ut ur
ugnen med så hög temperatur, att roststavarna voro
klart rödvarma, och endast när kol med större askhalt
eldades var den röda färgen mera dämpad eller helt
borta. Slagg fastbrändes ständigt på och mellan
roststavarna, och dessa hade i bästa fall en livslängd
av några få månader. I rostmattan funnos dessutom
andra delar av tyngre utförande i förhållande till
den yta, som upptog värme. Dessa brändes mycket
obetydligt, och redan de allra första driftdagarna
fingo roststavarna ett helt annat utseende än nämnda
tunga delar.
Det bör tilläggas att många ändringar och åtgärder
vidtogos för att komma tillrätta med svårigheterna.
Bl. a. försöktes med roststavar av annat material än
gjutjärn. Alla dessa försök misslyckades dock
därför, att den primära orsaken till svårigheterna, den
alltför ringa massan av rostmattan, kvarstod.
Omsider insattes andra vanderroster med roststavar av
ungefär dubbelt så stor höjd och tyngd, varefter
svårigheterna praktiskt sett upphörde, både med
hänsyn till rostens avbränning och dess igensättning med
slagg. Någon rödvärme lios roststavarna har ej
sedan kunnat iakttagas.
II. För åtskilliga år sedan användes ofta i
vanderroster en art av roststavar s. k. drop links. Dessa
voro med ena änden löst lagrade över en bulb så att
de vippade över när rostmattan vände vid roständen
och befriade sig på så sätt från vidhäftande aska och
slagg. Andra änden av roststaven var mycket
spetsig, vilket hade till följd att denna del hade ringa
materialmängd. Dessa spetsiga ändar avbrändes
mycket snabbt, varför rostarten småningom nästan
kom ur bruk.
Orsaken var tydligen den anförda: för liten massa
för att med ringa temperaturstegring upptaga den
värmemängd, som tillfördes. Dessutom var
ledningsvägen för lång för att med ringa temperaturskillnad
leda bort värmet till roststavens tyngre delar. Samma
svårigheter gå f. ö. nästan alltid igen, när
roststavarna äro försedda med tunna eller spetsiga
utsprång, som utsättas för bestrålning.
III. I en vanderrost1 insattes roststavar med två
olika tjocklekar på den del, som ligger under
brännbanan, fig. 4 och 5, medan brännbanebredden i båda
fallen var densamma. Efter ca 4 300 drifttimmar
voro de tunna stavarna fig. 5 nedbrända till linjen
A—B, medan de tjocka ännu hade sin ursprungliga
höjd, och endast en viss ojämnhet i brännbanan
förrådde en begynnande avbränning. De flesta av de
tunna stavarna måste utbytas. Högvärdiga
stybb-rika kol eldades, och lufttemperaturen uppgick till
omkr. 150°C innan luften inträdde i rostmattan. Det
bör beaktas, att fig. 5 har en mycket tunn underdel,
och att övergången mellan övre och undre parti
omfattar en mycket ringa del av den totala höjden.
1 Jfr Z. V. D. I., Bli 77 (1933), nr 35, s. 963.
Fig. 8 och 9.
Ju tvärare denna övergång är, dess mera värme
magasineras i rostens brännbanedel. Av intresse var
att iakttaga, att avbränningen på roststav fig. 5 var
störst ovanför de bärjärn, på vilka roststavarna
vilade. Detta berodde förmodligen därpå, att bärjärnen
hade hindrat luften att strömma fram på dessa
ställen. På de tunga stavarna fig. 4 fanns däremot ej
någon avbränning ovanför bär järnen, ehuru
luftfördelningen längs dessa roststavar måste lia varit
densamma som i förra fallet. Detta visar att en ur
kyl-ningssynpunkt felaktig luftfördelning ej behöver
nedsätta rostens livslängd, förutsatt att roststavarna lia
lämplig form och tillräcklig vikt. Här bör tilläggas,
att de lätta roBtstavarna voro hårt och ganska jämnt
brända utefter hela den övriga längden. Den i fig. 5
visade höjdminskningen är att betrakta som ett
medelvärde av nedbränningen.
IV. Två roststavar av olika vikt och tvärsnitt,
fig. 6 och 7, voro insatta i en vanderrost under en
bränntid av ca 4 700 timmar. Den lätta staven fig. 6
var hårt nedbränd på ena änden såsom framgår av
fotobild fig. 8. Nedbränningen var störst ovanför
urtaget för bärjärnet. Även utefter den övriga
längden hade höjden minskats och de ursprungligen
skarpa kanterna voro avrundade. Dessutom hade på
grund av den starka upphettningen stavlängden ökats
10 och brännbanans bredd 2 mm. Såsom framgår av
fig. 8 hade staven krökts på grund av längdökningen
i brännbanan, och en på bilden ej synlig spricka i
stavens tvärriktning vittnade ävenledes om stora
spänningar. Roststavens utseende i övrigt tyder på
att temperaturen varit mycket hög i stavens
överkant och att värme så att säga stockats inom detta
område. Att dylik stockning var att vänta framgår
av fig. 6 emedan stavens överdel var mycket låg och
övergången mellan övre och undre del så tvär som
möjligt. Fig. 9 visar den tunga stavens utseende
efter ovannämnda bränntid. Endast en svag
rundning på ena stavänden vittnade om avbränning.
Brännbanan i övrigt var ej angripen. Någon
deformation av eller sprickbildning i staven kunde ej
iakttagas. Högvärdiga kol hade eldats, och
förbränningsluften var ej förvärmd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
