Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
teknisk tidskrift
16 febr. 1935
Kopplingens principiella konstruktion är visad i
fig. 2. Den består av ett inre mångpoligt magnetfält
(sekundärdelen), som matas med likström över två
släpringar, och en yttre ring, försedd med en
kortsluten lindning (primärdelen). Den förra är kopplad
till den snabbgående sidan av växeln, den senare till
dieselmotorns axel. De båda delarna utföras
frihängande och hava icke någon mekanisk förbindelse
med varandra. Det radiella luftgapet mellan
primär-och sekundärdelen är av storleksordningen 5—10 mm,
„ c allt efter typernas storlek
och dieselmotorernas
varvtal. — Vid de mindre
typerna är det i allmänhet
av konstruktiva hänsyn
lämpligt att i stället
förlägga magnetfältet till
yttre delen och
sekundärdelen inåt (såsom nedan
förutsättes); kopplingens
verkan ändras emellertid
icke härigenom.
Magnetspolarna, som
matas med likström av
normal spänning (i
allmänhet 110 eller 220 voit), äro isolerade mot
järnet medelst glimmer; några
isolationssvårighe-ter behöva icke befaras vid en dylik enkel
lindning. Spolarnas uppvärmning under drift är
beräknad motsvara vad som för normala maskiner är
tillåtet. Den kortslutna sekundärlindningen är utförd
med massiva kopparstavar, inlagda utan isolation i
spår i rotorkroppen. Stavarnas ändar är svetsade
vid kortslutningsringar av koppar. Anordningen
utgör en särdeles kompakt och stabil konstruktion och
kan utan svårighet uthärda de temperaturstegringar,
vilka ifrågakomma under driften och manövrerna.
Kopplingens verkningssätt är följande: Då
primärsidan magnetiseras uppstå magnetiska fält, vars
kraftlinjer passera från polerna över luftgapen och
omsluta de sekundära ledarna. Även vid mycket
långsam relativ rörelse mellan kopplingshalvorna
alstras kraftiga strömmar i sekundärledarna, vilka
motsätta sig rörelsen och därigenom förorsaka
överförandet av vridmoment mellan primär- och
sekundärdelen.
Det elektriska förloppet härvid åskådliggöres något
närmare i fig. 3. a är den s. k. magnetiseringskurvan,
Fig. 2. E primärdel, F
sekundärdel, C drevhjul, a solid järnring,
b kortslutningslindning, c
magnetpoler, d släpringar, h
dieselmotoraxel, k anordning för mekanisk
sammankoppling av halvorna.
dvs. det verksamma magnetfältet (<Z>) som funktion
av magnetströmmen eller proportionellt därmed de
kring polerna verkande ampervarven. Kopplingen är
under sitt arbete normalt fullt magnetiserad med en
normalström O A = 100 % och därvid uppstår i
obelastat tillstånd ett magnetfält $ = 100 % (AB). Det
framgår av kurvan, att mangnetfältet till en början
växer proportionellt med magnetströmmen men vid
högre magnetisering endast obetydligt. Detta beror
på, att järnet blir starkt magnetiskt mättat; härav
följer icke någon konstruktiv olägenhet, tvärtom kan
man genom att använda hög induktion minska de
erforderliga järndimensionerna och reducera
kopplingens vikt.
Då kopplingen belastas, uppstå cirkulerande
växelströmmar i den kortslutna sekundärkretsen. Dessa
strömmar växa med belastningen, i diagrammet äro
fyra olika strömstyrkor inritade, vilka betecknas med
0—1, 0—2, 0—3, 0—4 resp. Av dessa motsvarar
0—2 kopplingens normala moment (100 %). Varje
strömstyrka motsvarar en viss slirning av
kopplingens sekundärdel i förhållande till primärdelen,
vars storlek är angiven i diagrammet; vid lOO %
belastning är slirningen i föreliggande fall 1,5 %. De
sekundära strömmarna äro förskjutna i förhållande
till magnetfältet. Fasförskjutningsvinkeln
motsvarar i diagrammet strömvektorernas vinkel mot
3>-axeln. Normalströmmen 0—2 är sålunda
förskjuten ca 5,5° i förhållande till magnetfältet ’!>.
Fasförskjutningen bestämmes av slirningen; vid låg last
resp. obetydlig slirning är fasvinkeln praktiskt taget
noll; däremot uppgår den vid full slirning
(strömvektor 0 -4) till nära 90°.
De sekundära strömmarna förorsaka emellertid en
försvagning av den magnetiserade kraften, varigenom
det verksamma magnetfältet <p vid belastning
förminskas. Man kan genom en enkel geometrisk
konstruktion, som är visad för normalvärdet 0—2,
bestämma denna inverkan. Från punkt 2 är dragen en
linje 2—C = O A; de 3 sidorna i triangeln O—2—C
representera de i kopplingen uppträdande
magnetiserande krafterna, därvid linjen O—C angiver den
för magnetfältets alstrande verksamma resultanten.
Man ser i diagrammet, att den magnetiserande
kraften OC är 92 % och att motsvarande magnetfält
CD — 98 %. Vid denna belastning har sålunda
endast en obetydlig försvagning inträtt, vilket beror
Kopplingens vridmoment i iorhà/bnde Ull
o 10 jo SO «0 SO 60 ?o SO 90 IOO%
magnetisering
Fig. 3. Elektriskt diagram för slirkoppling.
40 SO 60 70 SO 90 .CO •/.
Sfirning i % o* ö/eseImofarns normofa hosfighal
Fig. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
