Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
TEKNISK TIDSKRIFT
23 febr. 1935
metisk serie tagit tiden i anspråk,
framhöll han hurusom avsikten, i enlighet
med de beslut som föregående år fattats
om en omläggning och differentiering av
årsrevyerna, hade varit att innevarande
år även referera grupperna
"Vattenförsörjning och avlopp" samt "Trafik och
trafikmedel" men att detta genom senare
inträffanden ej gått att realisera. Dessa
grupper skulle eventuellt upptagas nästa
år jämte några av de återstående
grupperna, nämligen "Järnvägar",
"Brobyggnader", "Hus och fabriksbyggnader samt
speciella grundläggningar",
"Vattenkraftbyggnader och kraftförsörjning".
Härmed voro förhandlingarna avslutade
och supé med samkväm vidtog. Till detta
samlades ett fyrtiotal ledamöter, och i
form av bordssamtal diskuterades härvid
bl. a. den brännande frågan om utbildning
för och utövande av stadsbyggnad såsom
teknik eller konst eller bådadera.
Fig. 3. Rester av pirhuvudet.
T. R. Åm.
Nybyggd vågbrytare som rasat. Vid en förra året
timad katastrof i den franska staden Algiers hamn vid
Medelhavet förstördes en nybyggd vågbrytare på en
sträcka av ca 400 m. Vågbrytaren var uppbyggd av
betongblock med vertikala sidor placerade på en bädd av
stora och små stenar, vägande mellan 3 och 200’ kg och
var åt sidorna beklädd med stenskoning av större
stenblock. Stenbäddens tjocklek var 4 m och dess överkant
låg 15 m under medelvattenytan. Vågbrytarens
överkant låg åt havssidan 6,5 m och åt hamnsidan 3 m över
medelvattenytan. Betongkroppens bredd var 11 m och
vågbrytarens totala längd 1 200 m. Den naturliga
grunden bestod av svart, fin sand något uppblandad med lera.
Vid tiden för byggets påbörjande hade tidigare
erfarenheter lärt, att stormarna vid hamnen kunde
åstadkomma vågor av en höjd av 6—7 m med en våglängd av
högst 100 m och en periodicitet av ca 8 sek. Stormen
den 2—7 februari 1934 medförde emellertid exceptionella
förhållanden. Händelserna utvecklade sig med förut
okänd hastighet. Den 1 februari låg sjön lugn och var
endast ringa upprörd på morgonen den 2. På kvällen
samma dag hade vågorna antagit en oroväckande höjd
och på morgonen den 3 kulminerade stormen, som nu
blåste med orkanartad styrka, med resultat, att den
mest utsatta delen av vågbrytaren instörtade. Den
största iakttagna våghöjden var 9 m med en våglängd av 200
m och en periodicitet av 13,75 sek.
Ehuru förhållandet mellan arean och höjden av
betongkonstruktionen var ringa i jämförelse med andra
vågbrytare av liknande konstruktion, finnes ingen
anledning att tro, att vikten ej var tillräcklig att motstå
vågornas dynamiska kraft. Vågbrytaren föll nämligen
utåt havet.
Enligt chefingenjörens åsikt skedde katastrofen i fyra
faser. Den första bestod i en långsam men kraftig
erosion av havsbottnen vid vågbrytarens fot åt
havssidan samt en bortspolning av grundläggningens yttre
stenbeklädnad, som nedrasade i det urgrävda diket längs
vågbrytaren. Vibrationerna åstadkommo en sättning av
betongkonstruktionen, vilken erhöll en svag lutning utåt
havet.
Den andra fasen var kortvarig. Den yttre delen av
grundläggningen, nu oskyddad av de större stenblocken,
drogs hastigt ned i den eroderande håligheten av en stör
våg eller sannolikare av en följd av stora vågor (se
fig. 1).
Tredje fasen omfattade en ytterligare bortspolning av
grundläggningen och en kullstjälpning av hela
betongkonstruktionen, varvid de olika blocken lösgjordes från
varandra.
Under den fjärde fasen blev det eroderade diket
igenfyllt och den instörtade konstruktionen till större delen
begravd av sand (se fig. 2).
Händelsen ifråga visar nödvändigheten av att skydda
havsbottnen utanför vågbrytare mot vågornas erosion,
när bottnen består av löst material. Att döma av de
hittills konstruerade vågbrytarna torde man ha ansett, att
vågerosionen vid denna konstruktionstyp var alltför
obetydlig för att medföra skada, om bottnen låg djupare än
10—15 m under medelvattenytan. Så är tydligen ej
fallet.
Den del av vågbrytaren, som ej instörtade, blev
betydligt skadad. När katastrofen hände, hade anläggningen
just blivit färdig och vågbrytaren skall nu
återuppbyggas, varvid den gamla beprövade typen med lutande
sidor skall användas.
Intresserade hänvisas till en detaljerad beskrivning
i "Engineering", London, för 11 januari 1935.
B. H—m.
Fig. 1. Sektion visande fas 2.
Fig. 2. Sektion i sista fasen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
