Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 1935
väg- och vatten byggnad skons t
117
varit utsatta för största temperaturvariationer
(solstrålning) förhållit sig sämre än de där
temperaturvariationerna varit mindre. Att järnets och
valshudens elastiska egenskaper äro olika kan lätt
konstateras vid bockning av en plåt. Synas ej sprickorna
i valshuden för blotta ögat, bli de dock synliga vid
mikroskopisk granskning. På svetsade
konstruktioner kan man göra den iakttagelsen, att valshuden till
följd av den starka värmeutvecklingen spruckit och
lossnat på ytor liggande i svetsfogens närhet.
Vid sandblästring erhåller man järnet praktiskt
taget oxidfritt. Ali valshud försvinner samtidigt
som ali orenlighet kommer bort, varvid järnet över
hela ytan erhållit en enhetlig behandling. I
kontrollhänseende är detta förfarande mycket förmånligt.
Man ser omedelbart om något parti blivit glömt vid
behandlingen. Vid rengöringen med skrapa och
borste kan ett mindre väl rengjort ställe vid
avsy-ningen lätt undgå upptäckt och att vänta att den
verkstadsarbetare som utför monj ningen skall
observera ev. brister i rengöringen är för mycket begärt
med kännedom om den ringa omsorg och intresse
som i verkstäderna visas rostskyddsfrågor.
Behandlingen med blästring har dock sina
nackdelar och risker. Järnytan blir så att säga gropig,
och då den blir metalliskt ren, är den synnerligen
känslig för luftens fuktighet, varför blästringen
omedelbart måste efterföljas av grundmålning.
Järnet skall naturligtvis först noggrant rengöras från
sand och damm, dock torde kvarvarande
sandpartiklar i järnets porer ej göra så stor skada som
många påstå.
Den metod som sedan gammalt praktiserats för
järnets rengöring är att låta materialet rosta eller
rosta ut, som man säger. En yta som man låtit rosta
är mycket lätt att rengöra. I regel erfordras endast
en kraftig stålborstning. Den yta man erhåller
skiljer sig från den sandblästrade ytan i det
avseendet att här äro järnets porer igensatta med
rostpartiklar, vilket i rostskyddshänseende kan vara
allvarligt nog. Försäkrar man sig dock om att vid
påförandet av grundfärgen ytorna äro fullkomligt
torra, torde risken för en för tidig underrostning ej
vara så stor. Grundfärgen bör härvidlag med
nödvändighet strykas för hand, och viktigare än annars
är att färgen verkligen arbetas mot järnytan, varvid
ev. rostpartiklar omgivas med färg och att inga
hålrum komma att uppstå.
Som en sammanfattning av beskrivna
rengöringsmetoder skulle jag vilja framhålla, såsom även
framgår av litteraturen i detta ämne, att ali möda
och besvär man nedlägger vid skrapning, borstning,
blästring osv. kan vara bortkastat arbete, om
påförandet av grundfärg ej sker med nödig omsorg
och man då främst iakttager att målningen utföres
på torra ytor.
I 1931 års bestämmelser stadgas: "Grundmålning
får endast ske på torra ytor samt vid luft och
materialtemperatur över -|- 2°C." Om nu materialet
exempelvis sandblästras, vilket i regel sker i en lokal
med en temperatur över + 2°C och målas utomhus
vid en temperatur av + 2°C kan den kondensation
av luftens fuktighet, som uppstår vid järnets yta
och som är svår att upptäcka, ha obehagliga följder.
För övrigt är nog minimitemperaturen -|- 2°C tagen i
minsta laget.
Beträffande valshudens vara eller icke vara
hänvisar jag till den iakttagelsen, att när en målning så
att säga tjänat ut det är lättare att komma till
rätta med den erforderliga rengöringsbehandlingen
om ytan från början erhållit en enhetlig behandling,
dvs. blästrats eller fått rosta ut. Att upptäcka och
taga bort rost på en målad konstruktion erbjuder
ingen svårighet. Värre är förfaringssättet vid
valshud, som till hälften sitter fast vid järnet och till
hälften hålles kvar av målarfärgen.
Grundmålningen.
Som grundmålningsfärg på järn är blymönjan
allmänt känd och erkänd som ett utmärkt
rostskyddande medel. Nu är emellertid saken den, att i
begreppet blymönja eller blymönjefärg innefattas ett
otal rostskyddsmedel mer eller mindre lämpliga
beroende på hur de ingående beståndsdelarna
kombinerats.
Om i arbetsbeskrivningar beträffande
målnings-detaljen enbart stadgas, att 1931 års bestämmelser
skola följas, har vederbörande beställare givit ev.
målaremästare fria händer, då enligt dessa
bestämmelser pigmenthalt, bindemedel, utspädning kunna
varieras inom rätt vida gränser. På detta sätt är
man i hög grad beroende av entreprenörens omdöme,
erfarenhet och skicklighet, och för att eliminera det
osäkerhetsmoment som ligger häri, vore det av värde
om dessa bestämmelser kompletteras med råd och
anvisningar.
Enligt 1931 års bestämmelser kan, beroende på
mönjans finkornighet, oljehalten varieras mellan
15—23 % av grundmålningsfärgens. Kokt olja skall
användas om ej annat överenskommes. Vidare
antydes, att om rå olja användes, denna lämpligen bör
till 10 % utblandas med standolja.
Bortser man från prisskillnader mellan olika
kvaliteter av pigment och oljor, torde man enligt min
mening kunna enas om ett fåtal till sina
sammansättningar fullt bestämda typer av blymönjor jämte
användningsområden för dessa typer.
Vid bedömning av sistnämnda fråga kan följande
vara värt beaktande.
För påförandet av färgen har man att välja mellan
handmålning och sprutmålning. Samma konsistens
på färg, som vid handmålning lätt kan utstrykas, kan
i regel användas vid sprutmålning, men därmed är
ej sagt att konsistensen å den handmålade och
sprut-målade ytan är lika, vilket bör kontrolleras.
Kan mönjemålningen först efter en längre tid (1
år) efterföljas av slutmålning, bör med nödvändighet
mönjefärgen sammansättas med hänsyn härtill.
Gäller det ommönjning av en tidigare målad
konstruktion, är det av vikt att mönjan har rätt avpassat
oljeöverskott att lämna den underliggande grunden.
För att återgå till målningsmetoden kan följande
förtjäna att omnämnas. En förutsättning för att en
god målning skall erhållas är att de olika färgskikten
kraftigt skola häfta vid varandra och järnytan.
Många försök ha givit vid handen, att största
vidhäftningen erhålles vid handmålning. Riskerna för
ett misslyckande äro större vid sprutmålning än vid
handmålning. Ev. brister i rengöringen, exempelvis
ej borttagna löst sittande rostflagor, bliva vid rätt
utförd handmålning neutraliserade, vilket ej torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
