Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
-teknisk tidskrift
27 april 1935
av dem på Sverige och Danmark är ytterst svårt
utan en ingående undersökning av framför allt
förbindelsens blivande nytta för de båda parterna, men
det vill dock synas som om 40 % av kostnaderna för
Sverige och 60 % för Danmark ungefärligen skulle
motsvara denna skilda nytta. Sveriges insats skulle
således kunna fixeras till omkring 40 mill. kr., vilka
med bibehållna proportioner i de nuvarande
trafikinkomsterna på ångfärjeleden komma att giva en årlig
behållning av 1 mill., motsvarande 2,5 % ränta.
JÄRNKONSTRUKTIONERS SKYDDANDE MOT ROST.
NÅGRA SYNPUNKTER.
Av civilingenjör Sture Sabelström.
Lika länge som järnkonstruktioner tillverkats,
lika länge har frågan om desammas skyddande mot
rost varit av intresse. Man har därför en viss
anledning att vänta sig, att under tidernas lopp olika
behandlingssätt prövats och som resultat metoder
framkommit, till vilka man kan hålla sig under
förvissning att ernå ett gott rostskydd.
Tyvärr är det få områden inom tekniken, där så
ringa samlad erfarenhet finnes som just beträffande
rostskyddsfrågor. En bidragande orsak härtill är,
att en metods för- och nackdelar oftast bli
påtagliga en längre tid, 5 à 10 år, efter behandlingens
utförande, och då ha kanske de olika förutsättningarna
vid rostskyddsmedlets anbringande fallit i glömska.
Mer än kanske tidigare råder just nu en stor
villrådighet angående lämpligaste sättet för utförande
av rostskydd. Anledningar härtill äro att söka i
stegrade fordringar vad beträffar hållbarhet, vidare
ha framkommit nya metoder både för järnets
rengöring och färgens påförande, ävenså användes
stål-material, vars rostbeständighet avsevärt skiljer sig
från tidigare vanligen använda.
I det följande vill jag antyda en del problem,
åsikter och meningsskiljaktigheter, som nu
förefinnas inom rostskyddsfrågan.
Järnkonstruktionens rengöring.
Med rengöring avses i detta sammanhang
skapandet av en yta, som utgör en lämplig grund för en
rostskyddsfärg.
Gäller det nytillverkning har man följande
metoder att tillgå:
Rengöring för hand med stålborste och skrapjärn,
rengöring med maskinellt drivna borstar,
sandblästring,
rengöring på kemisk väg.
Gäller det rengöring av en tidigare målad
konstruktion, torde sandblästring ekonomiskt ej kunna
komma ifråga.
Intimt förknippad med rengöringsfrågan är frågan
om hur man skall förfara med förekommande
valshud. Att löst sittande valshud och glödskal skola
bort, därom äro alla ense. Detta ernås med en
kraftig skrapning åtföljd av stålborstning, antingen
maskinellt eller för hand. För att fullständigt befria
järnet från valshud, erfordras en sandblästring eller
ev. betning, det senare dock föga använt på grund
av risk att betningsvätskan efter behandlingen är
svår att fullständigt neutralisera.
I vilken utsträckning fast sittande valshud
förekommer på järnet, beror på den tid som förflutit
efter valsningen och i vad mån järnet skyddats för
atmosfärisk och mekanisk åverkan samt i någon mån
stålmaterialets kvalitet och dimension.
Vid tillverkning av större järnkonstruktioner torde
det sällan förekomma med tanke på av bruken
erfordrade leveranstider, att på en verkstad något
större lager av obearbetat material samlas en längre
tid. Räknar man med att tiden mellan valsningen
och tills konstruktionen är färdig i verkstaden, är
cirka 2 månader, har under denna tid järnet ej
hunnit rosta i någon högre grad, även om man ej
vidtagit några skyddsåtgärder. Uppskattningsvis torde
man kunna påstå, att ytan till mellan 75 till 90 % är
täckt av fast sittande valshud.
Enligt 1931 års normalbestämmelser för
järnkonstruktioner stadgas: "Omedelbart före
rostskydds-medlets anbringande skall materialet omsorgsfullt
rengöras och befrias från rost, valsslagg, glödspån
och orenlighet." Bestämmelsen är otydlig, enär det
är svårt att veta, var gränsen går mellan valsslagg,
valshud och glödspån. Samtliga äro
oxidationsprodukter av järn. Förmodligen avses löst sittande
valshud.
Om valshuden före målningen skall borttagas,
därom äro meningarna bland fackmännen delade.
Somliga påstå, att valshuden utgör ett utmärkt
rostskydd och att järnet därför skall målas så snart efter
valsningen som möjligt. Exempel lära finnas på 30
år gamla konstruktioner, där man vid granskningen
av järnets yta närmast under den först målade
grundfärgen funnit valshuden väl bibehållen. Att
goda resultat kunna erhållas genom målning på den
fast sittande valshuden, därom är ingen tvekan, men
att därför säga, att valshuden är ett rostskydd är
nog att gå en smula för långt.
En huvudbetingelse för förhindrande av röstning
är att målningen utföres på torra ytor. De flesta
lia sig nog bekant hur väl den märkning med
målarfärg av chargenummer sitter kvar som göres vid
bruken, medan järnet ännu är varmt och på samma gång
fritt från fuktighet.
Valshuden, som till sin konsistens oftast är hård
och tät och har glatt jämn yta, har enligt mitt
förmenande mindre benägenhet och förmåga att
kvarhålla fuktighet och av detta skäl erhålles ett gott
resultat. Emellertid äro riskerna stora för ett
misslyckande. Valshuden har ej samma
värmeutvidgnings-koefficient som järnet, varför det i valshuden vid
temperaturvariationer komma att uppstå påkänningar,
vilka så småningom leda till att den spricker, lossnar
från järnet och efter en tid endast kvarhålles av ev.
befintlig färg. Exempel finnas, där under samma
förhållanden utfört rostskydd de konstruktionsdelar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
