Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 4 jan. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan överlämnade aktionens vidare fullföljande till
förbundsförsamlingen, alltså till ombudsmötet för
samtliga anslutna staters regeringar. Denna
sammanträdde redan efter ett par dagar, och beslöt
under presidium av den tjeckoslovakiske
utrikesministern Benesj den 10 oktober att tillgripa sanktioner
emot Italien. Detta beslut stöddes av samtliga
förbundsmedlemmar med undantag av de Italien
politiskt närstående (och delvis av Italien beroende)
Österrike, Ungern och Albanien. Schweiz reserverade
sig, ehuru med anslutning till principbeslutet, för sin
garanterade neutralitet, vilket innebär att landet för
egen del knappast kunde väntas att praktiskt
deltaga i sanktionerna.
Detta folkförbundsförsamlingens beslut var redan i
och för sig högst uppseendeväckande, då på många
håll den uppfattningen vunnit fotfäste, att
sanktionsbestämmelserna, som aldrig förr tillämpats, blivit en
död bokstav. Denna uppfattning hade vunnit i
styrka genom att förbundsinstanserna tidigare vid flera
tillfällen (senast i fråga om Japan 1932) utpekat en
viss makt som angripare, utan att dock någon
sanktionstillämpning ens ifrågasatts. Sanktionsbeslutet
skulle väl även denna gång knappast ha blivit
verklighet, om icke tre sakförhållanden samverkat i
denna riktning. Det första av dem var de mindre
staternas oro för att förbundsakten skulle bli värdelös
som skydd mot en stormakts angrepp. Det andra var
Englands imperialistiska intresse att hindra ett
italienskt kolonialväldes upprättande i Ostafrika. Och
det tredje slutligen var den världsomfattande
tendensen hos de socialdemokratiska och borgerligt radikala
lägren i alla länder att tillfoga en fascistisk stat ett
nederlag och om möjligt störta dess diktatoriska
statsform. Intet av dessa sakförhållanden kan
borttänkas, utan att utgången förmodligen blivit en
annan, dvs. på sin höjd ett rent platoniskt fördömande
av den italienska aktionen.
I och med det principiella sanktionsbeslutet var
emellertid ingen klarhet vunnen om hur denna
aktion i praktiken skulle komma att taga sig ut.
Svårigheterna voro oerhörda: det gällde att koordinera
åtgärder från 51 olika, var och en för sig suveränt
beslutande regeringar i ett bestämt gemensamt syfte.
Enligt förbundsakten skulle det hela verka som en
allmän blockadaktion mot angriparen. Det gällde
nämligen i första hand endast de s. k. ekonomiska
sanktioner, vilka i tämligen allmänna ordalag
beskrivas i artikel 16. De "militära sanktionerna", vilka
ej kunnat skiljas från krigföring i allmänhet, måste
enligt vedertagen uppfattning bli varje stats ensak,
ehuru med följande av rådets "rekommendationer".
Men även de ekonomiska sanktionerna måste bli
mycket svåra att giva effekt, då de ej följdes av en
med maktmedel upprätthållen blockad. Vidare
måste det i regel förhålla sig så att om en viss
sanktionsåtgärd kunde tänkas hava en kraftig verkan
som påtryckningsmedel mot Italien, så skadade den
oftast även det egna landet i föga mindre mån.
Dessutom bildade de stater, som icke deltogo i
sanktionerna, alltså Österrike, Ungern, Albanien, delvis
Schweiz och det efter 15 oktober helt utanför
förbundet stående Tyskland en lucka i kedjan, genom
vilken Italien sannolikt skulle kunna fylla sina
väsentliga behov. Även Förenta staterna stod ju
utanför förbundet och dess lagstiftning lade allvarliga
hinder i vägen för deltagandet i en sanktionspolitik,
om den amerikanska regeringen eljest skulle vara
böjd härför. Brasilien, som ej heller tillhör
förbundet, vägrade sin anslutning till sanktionerna.
Slutligen skulle varje allvarlig effekt av
sanktionsförfarandet kräva, att alla de till åtgärden i
princip anslutna regeringarna också voro besjälade av en
allvarlig vilja att giva effekt åt den kollektiva
påtryckningsåtgärd till krigsföretagets uppgivande som
det hela var avsett att utgöra. Förhandenvaron av
en dylik vilja var emellertid på sina håll tvivelaktig,
särskilt vad stormakten Frankrike beträffar. Den
franske konseljpresidenten Laval har sannolikt
tidigare givit Italien åtskilliga hemliga utfästelser
beträffande mer eller mindre fria händer mot
Abessinien — och vill i varje fall ej riskera den definitiva
förlusten av Italiens vänskap. Det är visserligen
sant att den franska vänstern intager en annan
ståndpunkt, men trycket från de fascistiska "ligorna" —
vilka antagligen skulle möta en allvarlig fransk
aktion mot Italien med ett väpnat kuppförsök — är så
starkt, att deputeradekammarens majoritet hittills
icke vågat taga ansvaret för att ge den av ligorna
tolererade Laval ett misstroendevotum. Den
franska principanslutningen till sanktionerna måste
därför mera få karaktär av en skenaktion för
förbundsaktens bibehållande som ett instrument för framtida
bruk än av en allvarligt menad påtryckning mot det
krigförande Italien.
Det visade sig ej heller lätt att ge praktisk
tillämpning åt sanktionssystemet. Efter en procedur,
i vilken alla anslutna stater deltagit, nådde man i
Genève fram till konstituerandet av en s. k.
koordinationskommitté, bestående av ombud för Belgien,
England, Frankrike, Grekland, Jugoslavien,
Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Spanien,
Sverige, Turkiet, Sovjetunionen, Sydafrika, Argentina,
Mexiko och Kanada. På detta utskotts hemställan
antog församlingen därefter etappvis en
sanktionsplan, som gick ut på: 1) förbud för export av
krigsmaterial till Italien; 2) kreditspärr mot Italien; 3)
förbud mot import från Italien; 4) förbud mot export till
Italien och 5) ömsesidiga hjälpåtgärder för att
lindra de svårigheter som sanktionernas tillämpning
kunde skapa för en del förbundsmedlemmar.
Till dessa förslag skulle förbundsstaterna var och
en för sig taga ställning till den 31 oktober. De olika
regeringarnas svar inlöpte också så småningom. De
visade sig ganska skiftande. Vapenexportförbudet
— som ifråga om det välrustade Italien ej hade
någon större praktisk betydelse — vann anslutning
från nästan alla. Import- och exportförbuden
tolkades däremot på mycket olika sätt. Frankrike
exempelvis ville endast gå med på exportförbud för
vissa "nyckelprodukter" av betydelse för
krigföringen. I varje fall blev det klart att något verkligt
allmänt export- och importförbud ej skulle komma
till stånd. Kol och olja exempelvis lämnades
utanför och dessutom erhöll Italien god tid att före
sanktionernas ikraftträdande, den 18 november, väl förse
sig med de viktigaste förnödenheterna.
Sanktionernas begynnelse hälsades emellertid icke
desto mindre i Italien med en våldsam indignation.
Vad sammanhållningen inom landet beträffar har den
av allt att döma snarast stärkts genom den samfällda
bojkottaktion, för vilken man i Italien anser sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
