Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 4 jan. 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsatt, och vars motiv man uteslutande tillskriver
efterlåtenhet för engelsk imperialism och
antifascistisk propaganda. Såsom vanligt i liknade lägen
har folket instinktivt och med uttryck för stärkt
offervilja samlat sig fastare kring sin ledning, och Il
Duces inflytande över nationen har åtminstone
tillsvidare snarare stärkts än försvagats genom
sanktionspolitiken.
Dock förhåller det sig så, att — även om de
nuvarande sanktionerna ej på mycket länge kunna
väntas lägga allvarliga hinder i vägen för Italiens
krigföring — så måste de dock i längden bli mycket
besvärliga för landet. Ännu mera gäller detta givetvis
om de ytterligare skärpas. I Italien räknar man
emellertid med att enigheten sanktionsmakterna
emellan icke skall hålla så länge att en dylik verkan
inträder och att fälttåget i Abessinien under tiden
skall avgöras till Italiens förmån. Om denna
uträkning visar sig riktig, måste sanktionspolitiken vid
denna sin första tillämpning anses ha förfelat sitt
syfte.
Det är ännu för tidigt att definitivt uttala sig i
denna sak, men mycket tyder på att den italienska
uträkningen skall visa sig riktig. Den direkta
engelsk-italienska spänningen — som nått en farlig
höjd genom den brittiska flottans koncentration i
Medelhavet och italienska truppsändningar till Libyen
vid Egyptens landgräns — mildrades något under
senare delen av oktober genom samtal mellan Sir Eric
Drummond, Englands Rom-ambassadör, och
Mussolini. Även den engelske utrikesministern, Sir
Samuel Hoare, lät i ett uppmärksammat
parlamentsanförande den 22 okt. försonligare toner ljuda. Han tog
sålunda ånyo avstånd från tanken på en spärrning av
Suez-kanalen och betonade, att England önskade ett
starkt och välmående Italien samt ej ville lägga sig
i dess inre styrelseform. Vad som åtgjorts hade
endast skett i den "kollektiva säkerhetens" intresse.
Men så länge ännu den engelska valstriden var
oavgjord, dvs. till mitten av november, vidhöll dock den
brittiska regeringen i upprepade uttalanden av dess
ledande män sin obrottsliga avsikt att fullfölja
aktionen, så att angriparen skulle tvingas konstatera sitt
militära företags fruktlöshet. Frankrikes
konseljpresident uttalade sig emellertid mycket mera svävande
och utövade av allt att döma en återhållande
inverkan på London-regeringen. Sedan Laval därefter vid
upprepade tillfällen fått förtroendevotum från
deputeradekammaren, och sedan den konservativa
engelska regeringen den 14 november vunnit en stor
valseger, har emellertid tonen mot Italien ytterligare
mildrats, och i december har slutligen en fullständig
förändring i läget inträtt.
Denna består i att den brittiska regeringen hastigt
växlat ståndpunkt och på ett för den stora
allmänheten — men knappast för de mera initierade —
fullständigt oväntat sätt, visat sig beredd att medverka
till en fredsuppgörelse, som för Italiens del skulle
innebära högst reella och betydelsefulla krigsvinster,
alltså vinster, som Italien aldrig skulle uppnått utan
att ha igångsatt den av ett femtiotal stater i
högtidlig form fördömda krigsaktionen.
Den egentliga grunden härtill är
sanktionspolitikens fiasko. Om denna politik var avsedd att
omedelbart skrämma den italienska regeringen till
reträtt eller det italienska folket till revolt mot
Mussolinis diktatur, så misslyckades den omedelbart. Om
den återigen var avsedd att genom ett långvarigt,
skoningslöst tryck tvinga Italien till återtåg, hade
den krävt en gradvis fortskridande skärpning. Detta
hade också varit den ur folkförbundets synpunkt
logiska utvecklingen. Närmast hade det gällt ett
allmänt embargo på olja, vilket onekligen, effektivt
genomfört, inom kort skulle ha omöjliggjort Italiens
fortsatta krigföring. Det visade sig emellertid, då
denna fråga i början av december blev aktuell, att
Frankrike icke var att påräkna för ett oljeembargo.
Den egentliga grunden härtill åter var Frankrikes
fruktan att förlora Italiens framtida vänskap och de
franska fascistiska ligornas, framför allt eldkorsens,
beslut att mot, en allvarlig antiitaliensk
regeringshållning ingripa med en statskupp — ett företag, som i
betraktande av ligornas starka ställning inom armén
m. m., ingalunda kunde anses utsiktslöst.
Uppmuntrad härav lät Mussolini förstå att han skulle betrakta
oljesanktioner som en fientlig handling och möta ett
sådant steg med ett angrepp, närmast mot Englands
Medelhavsflotta. Allvarliga oroligheter i Egypten hade
också gjort sitt till för att visa Londonregeringen,
vilka faror den utmanade. I detta läge måste den
engelska regeringen ställas inför valet att antingen gå
till krig mot Italien, utan Frankrikes stöd, eller slå
till reträtt. Vad kriget beträffar skulle England, i varje
fall omedelbart, varit mycket sårbart i Medelhavet
— och dessutom måste den engelska regeringen fråga
sig, om det hela verkligen var värt den oerhörda risk,
som även ett slutligt segerrikt krig måste innebära
både för Englands världsställning och för Europas
kultur. Dess utrikesminister, Sir Samuel Hoare,
valde i varje fall reträtten och lät vid en sammankomst
med Laval av denne förmå sig att uppdraga
konturerna till en fredsuppgörelse, som skulle inneburit att
Italien praktiskt taget blivit herre över halva
Abessinien. Detta förslag telegraferades både till Rom
och Addis Abeba och blev omkring den 10 december
offentligt bekant.
Sir Samuel Hoares vändning hade emellertid skett
för hastigt för att den brittiska opinionen helt skulle
kunna följa med. Visserligen gav kabinettet med
premiärminister Baldwin i spetsen ett tveksamt stöd
åt förslaget, men oppositionen både inom och utom
regeringen blev dock så stark, att Hoare den 18
dec. ingav sin avskedsansökan. Samma dag
avvisades förslaget även både av den abessinske kejsaren
och av förbundsrådet i Genève, Mussolini kunde
under dessa förhållanden ställa sig avvaktande. I
underhuset gåvo därefter Hoare och Baldwin den 19
december haltande förklaringar till sitt
ståndpunktstagande.
Det Hoare-Laval’ska fredsförslaget var härmed
tillsvidare ur världen. Englands regering hade lidit
en kännbar prestigeförlust och såväl Laval som
Mussolini en motsvarande seger. I sanktionsmakternas
läger hade förvirring och splittring inträtt.
Under alla omständigheter torde med det skedda
sanktionslinjens kraft vara bruten. Så vida England
ej vill riskera ett Medelhavskrig, något som kanske
dock ej är uteslutet — lära inga skärpningar numera
komma ifråga. Laval har vunnit tid. De redan
gällande sanktionerna komma antagligen att "ruttna
bort", och under tiden har kriget i Ostafrika sin
gång. Den nye italienske överbefälhavaren marskalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
