Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 18 jan. 1936 - Kolmarknaden, av Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
varför de polska myndigheterna sistlidne november
månad, trots gruvägarnas motstånd, genomförde en
sänkning av de inhemska kolpriserna med 7 till 20 % ■
I samband därmed företogs även en nedsättning i
järnvägsfrakterna. Sedan 1929 ha kolpriserna sänkts
upprepade gånger. Sålunda uppgår sänkningen i
Warschau till icke mindre än 42 %. Trots detta
säljas exportkolen alltjämt cirka 6 zloty per ton
billigare i exporthamnarna, efter en
järnvägstransport på 60 mil, än de för inlandet avsedda kolen
levererade vid gruvorna.
Vad övriga kolproducerande länder av betydenhet
beträffar, har Frankrike visat en
produktionsminskning av cirka 1 500 000 ton, under det att Belgien
och Holland haft ungefär oförändrad produktion.
Ryssland, som numera intager den tredje platsen
bland Europas kolproducerande länder, har enligt de
statistiska uppgifter, som hittills förelegat, även
under 1935 uppvisat en kraftig ökning i
produktionen, ehuru dock icke så stor, som förutsetts i den
uppgjorda planen. För någon tid sedan gingo
genom pressen uppgifter om att ett nytt
ackordsförfarande införts i Donezdistriktet. Detsamma är
baserat på rekordprestationer under gynnsamma
förhållanden av enskilda arbetare och är uppkallat
efter en gruvarbetare vid namn Stachanoff, vilken
var den förste, som uppnådde anmärkningsvärda
resultat. Övriga arbetare förständigas nu under
ständiga påtryckningar och utan hänsyn att söka uppnå
eller överträffa det uppställda föredömet, och den
som icke kan följa med i hetsjakten stämplas som
osolidarisk mot samhället. Vad detta senare betyder
i en diktaturstat, kan man ju föreställa sig. De
prestationer, som uppnåtts, låta fullkomligt
fantastiska jämfört med brytningskvantiteten per man och
skift i de engelska och tyska kolgruvorna. Sålunda
uppgives, att brytningssiffror på 100 ton per man
och skift förekommit inom den ryska gruvindustrien,
under det att motsvarande siffror i England och
Tyskland variera mellan 1 à l1/, ton. Man får
naturligtvis icke räkna med, att den genomsnittliga
ryska kolproduktionen kommer att stiga i denna
takt, ty kolen skola icke blott brytas utan även
framtransporteras till schaktöppningen och bringas
i dagen, och anordningarna härför kunna säkerligen
icke på långt när utan vidare handhava en
mångdubbelt ökad produktion. En sak torde emellertid
vara säker, nämligen att Ryssland, om
kolproduktionen skall ökas i ännu hastigare tempo än förut,
snart måste uppträda mera aktivt som
kolexporte-rande land.
Som vanligt följer härnedan en uppställning över
prisutvecklingen under 1935 för ett antal
representativa kol- och kokssorter. Av uppställningen finner
man, att prisvariationerna varit synnerligen
obetydliga för de flesta märkena ända till årets sista
månader. Den mycket kraftiga åtstramning, som
då ägt rum, har icke, såsom förut framhållits,
förorsakats av de oroliga politiska förhållandena utan
uteslutande av det ovissa resultatet av pågående
avtalsförhandlingar inom den engelska gruvindustrien.
Den senaste kraftmätningen mellan företagare och
arbetare inom denna industri, som varade från den
1 maj till den 1 december 1926, slutade som bekant
med fullständig katastrof för arbetarna. Lönerna
sänktes, arbetstiden ökades och gruvägarna till-
tvungo sig distriktsavtal istället för det tidigare
gällande riksavtalet. För den arbetarregering, som
de närmaste åren därefter satt vid makten, var det
givetvis beklämmande att landets största
arbetargrupp fått sina levnadsvillkor så väsentligt
försämrade, destomera som gruvägarna icke utnyttjade sin
seger till moderniseringar av anläggningarna utan
endast till att skärpa konkurrensen distrikten och
de kolexporterande länderna emellan, så att denna
kom att föras vid en lägre prisnivå än som var
fallet, innan arbetarnas villkor försämrades. För
att förbättra gruvarbetarnas ställning utarbetade och
framlade regeringen ett lagförslag angående
kolgruveindustriens reorganisation och rationalisering.
Parlamentet företog emellertid ändringar, som i
vissa avseenden medförde en försämring av
förslaget. I stort sett kan man säga, att lagen
genomfördes mot kolindustriens och det konservativa
partiets vilja, och den erhöll i underhuset majoritet
endast tack vare, att liberalerna avstodo från att
rösta. De viktigaste bestämmelserna i lagen voro
produktionens reglering enligt kvotsystem samt
införandet av minimipriser. Arbetstiden nedsattes
även till 71/2 timmar i de distrikt, som förut haft
8-timmars arbetsdag.
Tack vare kollagen kunde den brittiska
kolindustrien på ett annat sätt än de flesta andra tunga
industrier genomgå den senaste lågkonjunkturen utan
alltför starka påfrestningar. I den mån avsättningen
minskades på såväl hemma- som exportmarknaderna,
sänktes produktionskvoten och priserna tillätos aldrig
att komma ner till den ruinerande nivå, som rådde
för många andra stora stapelvaror. Vad denna
stabilitet betydde för det engelska näringslivet under
de svåra depressionsåren är lätt att förstå.
Vid lagens tillkomst förutsattes, att gruvägarna
själva skulle taga initiativ till genomförandet av
koncentrationsåtgärder, varmed åsyftades
nedläggandet av oräntabla och omoderna företag,
sammanförandet av mindre dylika till större
produktionsenheter ävensom införandet av centrala
försäljningsorgan. Dessa planer ha emellertid i allmänhet mötts
med mycken ringa förståelse av företagarna. Dessa
ha i stort sett hållit fast vid den typiskt engelska
individualiteten. Modernisering av enskilda
gruvföretag har däremot ägt rum i stor utsträckning, och
betydande framsteg i kolens sortering och rening
har gjorts under senare år, ett förhållande som
köpare av isynnerhet engelska småkol haft tillfälle att
konstatera.
När lågkonjunkturen så småningom släppte sitt
grepp och produktionen åter steg, började
emellertid gruvarbetarna göra sig påminta. De påvisade,
hurusom deras farofyllda och hårda arbete var
relativt sämre betalt än alla andra samhällsgruppers,
att reallönen icke stigit sedan förkrigstiden och att
de sålunda icke erhållit någon del i den allmänna
välståndsökningen. Under 1935 har aktionen
drivits mera energiskt än tillförne, och kraven ha
preciserats till en löneökning av 2/— per dag för vuxna
arbetare och 1/— för yngre arbetskraft. Härjämte
framfördes ånyo det gamla kravet på riksavtal.
Såsom väntat avböjdes dessa fordringar kategoriskt
av gruvägarna, som förklarade, att gruvindustrien
icke kunde bära denna merutgift, vilket den med
nuvarande organisation icke heller kan, utan att in-
30
25 jan. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
