Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 18 jan. 1936 - Kolmarknaden, av Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
komsterna ökas. Gruvarbetarna fortsatte emellertid
sin kampanj. De tillförsäkrade sig stöd för sina
krav vid den stora fackföreningskongressen och
började även alltmer och mer vinna förståelse för sina
synpunkter hos den stora allmänheten. Då
gruvägarna vägrade att överhuvud taget diskutera
avtalsfrågan med arbetarna, beslöto dessa att företaga
en omröstning för att utröna, huruvida gehör fanns
för att tillgripa strejk som yttersta
påtryckningsmedel. Omröstningsdagen fixerades till två dagar
före parlamentsvalen, naturligtvis med beräkning att
därigenom kunna öva tryck på regeringen. Dessa
beräkningar slogo icke heller fel. Regeringen
började utveckla febril verksamhet och upptog
underhandlingar med båda parterna var för sig. Det
dröjde heller icke länge, förrän regeringen hade
tvingat gruvägarna till att förbinda sig att senast
den 1 juli 1986 hava upprättat centrala
försäljningsorganisationer för de olika gruvdistrikten. Genom
denna åtgärd hoppades man eliminera konkurrensen
på hemmamarknaden, och den därigenom erhållna
inkomstökningen skulle i första hand användas till
att förbättra arbetarnas lönevillkor. Med detta löfte
vände sig gruvministern till arbetarna och anhöll,
att strejkomröstningen skulle inställas. Detta
avböjdes emellertid under motivering, att vad
gruv-ägarna nu under tvång lovat genomföra borde
frivilligt hava genomförts för flera år sedan.
Omröstningen ägde därför programenligt rum och utföll
med en majoritet för strejk av icke mindre än 93 %.
Läget började nu bliva kritiskt. Att landet icke
hade råd att kastas ut i en förödande konflikt, voro
alla överens om, liksom om att arbetarnas krav på
bättre löner voro berättigade och åtminstone i viss
utsträckning borde omedelbart tillmötesgås. Det
gällde närmast att finna en utväg att till den 1 juli.
då den nya försäljningsorganisationen trädde i
funktion, erhålla de för löneökningen erforderliga
medlen. Förslag om statliga subsidier framfördes men
avböjdes under hänvisning till de olyckliga
erfarenheterna av detta system 1925. Likaså avböjdes
förslag om ett statligt lån till kolgruveindustrien.
Under tiden stegrades kolförbrukarnas nervositet.
Enär de efter ali sannolikhet huru än konflikten
löstes, för framtiden skulle få betala högre kolpriser,
skyndade sig många av dem att täcka in behovet
för ett à två år framåt till oförändrade eller
obetydligt höjda priser. Likaså förstärktes redan
befintliga lager för att kunna möta en strejk. Man beslöt
då att omedelbart höja priserna för
hemmamarknaden med 1/— à 2/— per ton och rikta en vädjan
till de förbrukare, som redan träffat långtidsavtal,
att frivilligt ikläda sig pristillägget. Till att börja
med verkade det som om kolförbrukarna skulle ställa
sig förstående, men på många håll synes nu en viss
betänksamhet göra sig gällande i den mån det blivit
klart för vederbörande, vilka merutgifter de höjda
kolpriserna komma att medföra.
Direkta förhandlingar mellan de båda parternas
huvudorganisationer kommo efter nära 10 års
uppehåll åter till stånd. Gruvägarna förklarade sig
beredda att höja lönerna fr. o. m. den 1 januari i
samtliga distrikt, men något förslag beträffande
höjningens storlek, vilken skulle fastställas
distriktsvis, framlades icke. Då arbetarna icke voro tillfreds
härmed, meddelade de. att därest icke tillfreds-
ställande resultat uppnåtts senast den 27 januari,
allmän strejk komme att proklameras fr. o. m. detta
datum. Denna förklaring kom ganska oväntat och
har bidragit till att ytterligare stegra nervositeten
hos hemmamarknadens köpare. Med största
sannolikhet har strejkhotet tillgripits endast för att kunna
pressa motparten till större eftergifter och
detsamma torde icke vara alltför allvarligt menat, i
ali synnerhet som en strejk säkerligen skulle
förverka de sympatier, som allmänheten för närvarande
hyser för gruvarbetarnas berättigade krav.
Gruvarbetarnas ekonomi är icke heller sådan, att de med
någon större utsikt till framgång kunna taga upp
en strid. Vid förhandlingar den 8 januari
preciserade gruvägarna sina förslag till löneförbättringar.
Dessa varierade mellan 4 d till 1/— per dag för
fullvuxna arbetare inom olika distrikt. Gruvarbetarna
ha förklarat sig icke kunna godkänna gruvägarnas
erbjudanden, såsom varande alltför otillfredsställande.
Strejken har emellertid uppskjutits i avvaktan på
ett nytt sammanträde med gruvarbetarnas
delegerade den 24 januari. Man ämnar då fatta
definitiv ståndpunkt, men även om man beslutar strejk,
kan denna icke taga sin början förrän den 10
februari, då den måste föregås av 14 dagars
uppsägning. Under alla förhållanden kan man vara
övertygad om att regeringen kommer att göra
allt för att söka bilägga konflikten på fredlig
väg. Ett misslyckande härutinnan skulle nog, efter
vad som på sistone hänt på det utrikespolitiska
området, kunna få mycket allvarliga följder för
regeringen. Även om själva lönefrågan löses på ett för
båda parterna godtagbart sätt, förefaller det svårt
att vinna enighet om själva avtalssättet. För
arbetarna är riksavtal en prestigesak, enär
distrikts-avtalen äro en ständig och bitter påminnelse om
1926 års nederlag. Gruvägarna å andra sidan äro
medvetna om distriktsavtalens fördelar ur
före-tagaresynpunkt och komma näppeligen att göra
några eftergifter på denna punkt utan direkt
påtryckning från regeringshåll. Det skulle därför
knappast förvåna, om denna fråga blir lika svårlöst
som själva lönefrågan.
Med en fredlig lösning av lönekonflikten äro
emellertid regeringens bekymmer för kolindustriens
del icke slut. Premiärminister Baldwin har ställt i
utsikt, att den nuvarande ersättningen till
markägarna så småningom skall avvecklas genom att
dessa utlösas av staten. Då denna ersättning
uppgår till omkring £ 5 000 000 per år, erfordras
härför ett engångsbelopp av omkring £ 100 000 000,
vilken summa är avsedd att anskaffas lånevägen.
Gruvindustrien skall för framtiden betala ersättning
till staten för brytningsrätten, men då staten med
nuvarande lätta penningläge kan anskaffa det för
markägarnas utlösen erforderliga beloppet till
väsentligt lägre ränta än 5 %, kommer avgiften även
att innebära amortering, så att brytningsavgiften så
småningom helt försvinner. Men regeringen torde
även bliva nödsakad övervaka, att påbjuden
rationalisering och koncentration inom gruvindustrien
fiülföljes. I annat fall komma sannolikt de centrala
försäljningsorganen att utnyttjas för en sådan
höjning av den inhemska kolprisnivån, att även de
sämst skötta gruvorna erhålla vinst. Att krafttag
komma att erfordras kan man vara övertygad om
25 jan. 1936
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
