Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8. 22 febr. 1936
- Tekniska nomenklaturfrågor, av John Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
22 FEBR. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 8
O
1 9 3 6 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ARG. 66
INNEHÅLL: Tekniska nomenklaturfrågor, av tekn. dr John Wennerberg — Elektronmikroskopet. —
Brinell-medaljen. — Notiser. — Litteratur. — Insänt. — Sammanträden.
Tekniska nomenklaturfrågor.
Vid den tekniska litteraturdag som i
anslutning till Tekniska litteratursällskapets
konstituerande avhölls i Stockholm den 16
jan. i år förekommo från svensk sida två
föredrag, av vilka vi nedan börja
publiceringen med tekn. dr John Wennerbergs
"Några tekniska nomenklaturfrågor".
Som underrubrik till titeln på mitt föredrag ber jag
att få sätta: En teknikers språkliga reflektioner
över svensk teknisk nomenklatur.
Jag vill också från början betona en annan sak.
Dels gå teknikens anor ända ner till det dagliga
livets primitiva sysslor och hjälpmedel, dels tränga
den nutida teknikens alster och metoder hastigt ut
i den allmänna handeln och vandeln, och vad som
är exklusiv teknisk nomenklatur i dag kan vara i
var mans mun i morgon. Det är omöjligt att draga
någon bestämd gräns kring den specifikt tekniska
nomenklaturen, och vad jag har att säga har i mångt
och mycket större räckvidd än föredragets titel
anger.
*
Språkets medel att ge uttryck åt ett visst tekniskt
begrepp kunna lämpligen indelas i a) definitionen, b)
den definierande benämningen och c) egennamnet
(dvs. för begreppet, icke för individen).
För ett visst sådant begrepp kan man i Nordisk
familjebok läsa definitionen: En arbetsmaskin eller
apparat, avsedd att förflytta ett flytande eller ett
gasformigt ämne eller en blandning av båda.
Vilja vi därur bilda en definierad benämning,
måste vi göra ett urval av det mest karakteristiska
i definitionen och uttrycka detta i sammanträngd
form, t. e. med viss specialisering:
vätskeförflytt-ningsmaskin.
Egennamnet är i detta fall kort och gott: pump,
som var det använda uppslagsordet. Detta ords
sammanhang kan endast språkhistoriskt härledas. För
nutidsmänniskan verkar det som en självständig
ljud-kombination som en gång för alla fastnitats vid
begreppet.
I det anförda exemplet är såväl begreppet som
egennamnet så välkänt, att man sällan märker
behovet av någon särskild definition. Välja vi i stället
ett sådant egennamn som en "kontakt", i
bemärkelsen av tekniskt föremål, är det säkerligen icke många
som gå i land med en korrekt användning utan
definition. Det abstrakta begreppet kontakt
förutsätter nödvändigtvis två konkreta delar. Skola de
båda tillsammans kallas en kontakt, eller äro
delarna var för sig en kontakt, eller är det blott den ena
delen som får kallas så, och i så fall vilkendera?
Jag vill med detta exempel framhålla hur
nödvändig definitionen är för en konsekvent och riktig
användning av namnet. En ordbok, även en god
sådan, utan definitioner är inte stort mer än en
rättstavningsförteckning.
Verkliga begrepps-e<7e/ma»m av samma urtyp som
pump kunna icke nybildas på beställning. Man får
i stället leta i språkets allmänna ordförråd efter
termer som kunna erbjuda lämpliga analogier. Den
tekniska nomenklaturen företer sedan gammalt en
myckenhet sådana analogiord, t. e. arm, fot, finger,
tand, bock, sko, strumpa, kåpa, fält, mättning.
I förbigående kan vara intressant att erinra om
de föremålsnamn som ursprungligen och fortfarande
beteckna material: ett (dricks-)glas, (stryk-)järn,
(svarv-)stål, (radér-)gummi, (bog-)trä, en (färg-)krita,
en samling bronser, gipser...
Många egennamn ha vi fått från andra språk, och
ibland äro deras ursprungliga betydelse och den
förmedlande analogien numera helt bortglömda, t. e.
mutter, slang, dorn, relä (= ombyte, skjutshåll). Ofta
använder den tekniska nomenklaturen både det
utländska ordet och dess svenska motsvarighet, men
med en skiftning i betydelsen, t. e. meter och mätare
(integrerande), transformator och omformare, ratt
(tyska Rad) och hjul, i talspråk även test
(isolations-prov) och prov.
Märkliga äro orden cykel, bil, buss, som uppstått
genom stympning av orden bicykel, automobil,
omni-bus. Av det sista återstår blott ändelsen. Det är
som om en hundägare med en något för lång hund
kapade bort djuret och behöll svansen. Men
operationen har tydligen gått lyckligt, svansen är bekväm
och det är föga risk att hunden växer fram igen.
I senaste tid har en liknande amputation
företagits med ordet elektricitet; i sammansättning
skrives ofta el-. Här har man emellertid inte valt
svansen utan huvudet, och inte ensamt utan för
sammansättning med andra kroppar, t. e. elverk.
Detta var några exempel på språkets irrationella
tillvägagångssätt.
15 febr. 1936
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:24:25 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1936a/0081.html
