Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 7 mars 1936 - Ingenjören och försvaret. Diskussionsinlägg av Ernst Lindh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
att, i den mån så kan ske, i fredstid biträda militära
myndigheter vid handläggning av sådana ärenden, som
fordra tillgång till särskild sakkunskap inom väg- och
vattenbyggnadsfacket samt
att rullföra landets väg- och vattenbyggnadsingenjörer
och i samråd med respektive militära myndigheter
vidtaga åtgärder för ändamålsenlig användning av dessa
ingenjörer vid krigstillfälle.
Skulle det nu föreliggande förslaget komma att
förverkligas, skulle följaktligen kårens ledning ha att göra
en så fullständig som möjlig inventering av alla väg- och
vattenbyggnadsingenjörers värnpliktsförhållanden, pröva
deras lämplighet för användning inom försvarets tjänst
på olika poster och i samråd med olika myndigheter
söka få dem placerade på rätt post inom försvaret. Då
kårens numerär redan nu är för liten för alla de platser
inom försvaret, där väg- och vattenbyggnadsingenjörer
erfordras på officersposter, torde efter allt att döma
åtskilliga civila väg- och vattenbyggare behöva placeras
på dylika platser.
Det blir givetvis ett omfattande arbete att
tillrättalägga dessa förhållanden och det tar givetvis tid. Men
målet synes mig här kunna nås, åtminstone i det
väsentligaste. Och man bör kanske icke stanna vid
högskoleingenjörerna, utan ävenledes fortsätta med ingenjörer
från tekniska skolor, verkmästare och schaktmästare.
En punkt av betydelse i kårens nyssnämnda uppgift
är även, att väg- och vattenbyggarna beredas möjlighet
att biträda vid handläggning av militära ärenden, vilka
fordra sakkunskap inom väg- och vattenbyggnadsfacket.
Jag tror, att väg- och vattenbyggarnas intresse för att
lämna dylikt bistånd är synnerligen stort, och det synes
mig, att de militära myndigheterna böra begagna sig
härav. Det finnes visserligen även militära väg- och
vattenbyggare, nämligen ingenjörtruppernas officerare,
men det synes mig uppenbart, att väg- och
vattenbyggnadsingenjörerna med sin högre tekniska utbildning och
sin ständiga kontakt med, ofta nog, stora
konstruktionsuppdrag, omfattande undersökningar på
kommunikations-och byggnadsområdet samt stora arbetslednings- och
organisationsfrågor måste kunna lämna värdefulla
bidrag.
Det synes mig sålunda, som om väg- och
vattenbyggnadsingenjörernas ställning inom försvaret vore på god
väg att ändamålsenligt ordnas.
En viktig förutsättning för ett tillfredsställande
resultat med avseende på lämpligaste användningen av
väg- och vattenbyggnadsingenjörerna inom
försvarsorganisationen synes mig vara, att en ändamålsenligare plan
för dessa ingenjörers värnpliktstjänstgöring och militära
utbildning fastställes. v
Vid tekniska högskolan och Chalmers högre kurs
utexamineras årligen sammanlagt ett sjuttiotal väg- och
vattenbyggnadsingenjörer. I sitt blivande
förvärvsarbete komma dessa ingenjörer att utnyttja sina
kunskaper i regel såsom arbetsledare och konstruktörer
inom väg- och vattenbyggnads- samt husbyggnadsfacken.
Det är sålunda uppenbart, att dessa ingenjörer vid
krigstillfälle göra försvaret den största tjänsten som befäl
o. d. vid ingenjörtrupperna, vilkas insatser i försvaret
i väsentliga delar omfatta militära väg- och
vattenbyggnadsarbeten. Dessa värnpliktiga ingenjörer komma
nämligen att tillföra vapenslaget ifråga en befälsgrupp,
vilken med avseende på teoretisk teknisk utbildning och
förmåga att praktiskt leda arbetsföretag står på hög
nivå.
Behovet av studenter och likställda vid
ingenjörtrupperna utgör 100 och behovet av
reservofficersaspi-ranter minst ett tiotal. Det synes sålunda som om alla
väg- och vattenbyggnadsingenjörselever böra hänvisas
till ingenjörtrupperna för att där undergå
reservofficers-eller värnpliktsutbildning.
För att stimulera reservofficerstillströmningen har
den för de studerande lämpliga s. k. sommarlinjen
tillkommit. För att stimulera denna tillströmning till
ingenjörtrupperna av teknologer måste tjänstgöringen
och utbildningen vid ingenjörtrupperna godkännas vid
högskolorna som praktik. I och för sig torde en dylik
bestämmelse kunna anses fullt befogad även ur civil
undervisningssynpunkt. Tillfällen till åtskillig värdefull
elementär praktisk utbildning i facket torde kunna
beredas dessa aspiranter vid ifrågavarande militära
tjänstgöring, i många fall med vida bättre resultat än den
utbildning med vilken mången praktikant får åtnöja sig
vid civila byggnadsföretag, där det kan vara förenat med
betydande svårigheter att få tillfälle till verkligt
instruktivt praktiskt arbete.
Vad gäller de ingenjörselever inom väg- och
vattenbyggnadsfacket, vilka icke ämna utbilda sig till
reservofficerare, synes sådana åtgärder böra vidtagas, att
dessa lagenligt komma att hänvisas att fullgöra sin
värnplikt vid ingenjörtrupperna. För den skull böra sådana
bestämmelser inryckas i värnpliktslagen, som ålägga
inskrivningsnämnd att efterfråga, vilka värnpliktiga ämna
söka inträde vid tekniska högskolan eller Chalmers som
väg- och vattenbyggnadsingenjörer, och vilka
värnpliktiga redan vunnit inträde som dylika elever, samt
uttaga dessa till utbildning vid ingenjörtrupperna.
Liknande bestämmelser synes mig med motsvarande
motivering jämväl böra tillämpas å arkitektelever vid
ovannämnda undervisningsanstalter.
Under nuvarande förhållanden söka sig enligt
uppgift ett flertal av dessa väg- och vattenbyggare såsom
värnpliktiga till artilleriet, där de fullgöra en bekväm
tjänst som mätare. Artilleriet synes mig i första hand
böra för detta ändamål taga vara på det tjugotal
lant-mäterielever, som utexamineras varje år pä
högskolan. Dessa böra vara synnerligen lämpliga för
ändamålet. Ytterligare behov torde kunna fyllas av elever
från tekniska elementarskolor. Det synes mig sålunda
ändamålsenligt med särskilda bestämmelser rörande
lantmäterielevernas utbildning till artillerimätare.
Skulle det visa sig behövligt, att vissa vid
ingenjörtrupperna militärt utbildade väg- och
vattenbyggnadsingenjörer lämpligen borde utnyttjas för annat
vapenslag, torde detta sedermera för varje fall för sig böra
ordnas genom åtgärder av chefen för väg- och
vattenbyggnadskåren i samråd med respektive militära
myndigheter.
En fråga av synnerligt intresse i detta sammanhang
synes mig vara kommissionens förslag rörande
ordnandet av arméns, marinens och flygvapnets för närvarande
åtskilda byggnadsledning och fastighetsförvaltning.
Förhållandet för närvarande är att denna
byggnadsledning och förvaltning är fördelad på en mångfald
myndigheter inom armén, marinen och flygvapnet.
Försvarskommissionen har försökt råda bot för detta
tekniska och ekonomiska missförhållande genom att
förorda inrättandet av en central myndighet för ändamålet,
kallad försvarsväsendets fortifikationsstyrelse. Tyvärr
lider förslaget av stora brister och det synes mig
förvånande att de vidsynta män, som suttit i
kommissionen, kunnat släppa fram ett dylikt förslag.
Enligt förslaget skall denna byggnadsledning och
förvaltning handhavas av en militär byggnadskår, som
ärver namnet fortifikationen, med en general som chef,
överstar, överstelöjtnanter m. m., ända ner till en typ
underofficerare, kallade kasernförvaltare. En central
organisation skulle ordnas i Stockholm, lydande direkt
under konungen, med en befästningsbyrå, en
kasernbyrå och en civilbyrå. Å fördelningsområden,
fästningar m. m. placeras fortifikationsofficerare med
biträden. De olika kasernetablissementen skulle skötas
av kasernförvaltare av underofficers ställning.
Kåren rekryteras vad gäller officerspersonal ur
ingenjörtruppernas officerskår. Officerarna vid dessa
94
7 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
