Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 7 mars 1936 - Ingenjören och försvaret. Diskussionsinlägg av Ernst Lindh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
att försvarskommissionen uti sitt förslag berett kåren
en god ställning och uppbyggnad. Kommissionen säger
sig hava kommit till den uppfattningen, att väg- och
vattenbyggnadskåren kommit att få allt större betydelse
för krigsmakten, i det att den stora fond av
ingenjör-tekniskt kunnande på hithörande områden, som är
tillfinnandes inom väg- och vattenbyggnadsingenjörernas
led, i större utsträckning än någonsin måste tagas i
anspråk för försvarsväsendets räkning.
Tidigare har, som bekant, förelegat ett förslag att
för försvarets räkning inrätta en teknisk kår, i vilken
skulle inrymmas representanter för teknikens olika
grenar. I likhet med ett flertal olika myndigheter har
kommissionen kommit till den uppfattningen, att en
dylik utvidgning av väg- och vattenbyggnadskårens
organisation och dess uppgifter i varje fall icke nu bör
vidtagas. Orsaken härtill är framför allt den
väsentliga olikheten med avseende på verksamhetsområden i
krig för väg- och vattenbyggnadsingenjörerna å ena
sidan och övriga ingenjörer å den andra. Medan
väg-och vattenbyggarna under krigstid huvudsakligen få
sin verksamhet förlagd till front-, stabs- och
tillförseltjänsten, få övriga ingenjörer i stort sett sina
huvudsakliga uppgifter inom verkstads- och underhållstjänsten
i hemorten. Därav betingas ock, att kravet på militär
utbildning är ett väsentligt annat och större för de förra
än för de senare. Härtill kommer enligt kommissionens
uttalande, att frågan om väg- och vattenbyggnadskårens
omorganisation till att anpassas efter dess militära
uppgifter numera får anses vara av i viss mån brådskande
natur, sedan kårens anknytning till det civila
vägväsendet helt upphört. Vidare framhålles, att en sådan
omorganisation måste underlättas ju mer omedelbart den
anknytes till den organisation som redan finnes.
Slutligen anför kommissionen i denna fråga, att spörsmålet
om bästa sättet för övriga ingenjörsgruppers
nyttiggörande i försvarets tjänst kan sedermera upptagas till
utredning och behandling, eventuellt med väg- och
vattenbyggnadsorganisationen som förebild.
Vad kommissionen anfört i frågan om den tekniska
kåren synes mig vara till alla delar övertygande,
varför jag obetingat ansluter mig till de av kommissionen
härvidlag framförda synpunkterna. Vi få väl hoppas,
att denna fråga för närvarande är avförd och icke
kommer att hindra ett ändamålsenligt
omorganisationsförslag för väg- och vattenbyggnadskåren.
Väg- och vattenbyggnadskåren skall enligt förslaget
rekryteras bland de från tekniska högskolan och
Chalmers tekniska institut utgångna väg- och
vattenbyggnadsingenjörer, vilka avlagt reservofficersexamen vid
ingenjörtrupperna. En nyhet härvidlag, varemot intet
torde vara att erinra, är att Chalmersingenjörerna skulle
ävenledes kunna vinna inträde i kåren.
Försvarskommissionen förutsätter därjämte, att k. m: t
skall äga rätt att i särskilda fall medgiva även annan
än den, som utbildats till reservofficer vid
ingenjörtrupperna, rätt att inträda i kåren, därest vederbörande
prövas vara fullt lämplig och visat sig hava på annat
sätt inhämtat den militära utbildning, som må anses
erforderlig.
Denna föreskrift synes mig ändamålsenlig och
behövlig för att bereda kåren möjlighet att förvärva
särskilt dugliga ingenjörer, vilka av någon orsak icke
genomgått reservofficersutbildning vid ingenjörtrupperna.
Såsom tekniskt krav på inträde i kåren skulle
dessutom uppställas, att kåraspiranten under tre år efter sin
högskoleexamen verkat som ingenjör inom facket och
därvid ådagalagt egenskaper, som krävas för ledning
av större arbetsföretag.
Inträde i kåren skulle sålunda vinnas vid 29 à 30 års
ålder.
Vid inträdet skulle kårlöjtnanten avgå från sin
beställning i reserven, dvs. den nuvarande dualismen bland
kårofficerarna skulle upphöra. De skulle sålunda bliva
allenast kårofficerare.
Kåren skulle som hittills omfatta graderna från
löjtnant till överste och tjänstgöringsskyldighet skulle
upphöra vid 65 års ålder. Någon begränsning av kårens
numerär skulle för närvarande icke ske.
Det skulle ankomma på k. m:t att fastställa de
grunder, efter vilka befordran skulle ske i kåren.
Tjänstgöringsskyldigheten under fredstid för kårens
officerare föreslås till 30 à 40 dagar under varje
treårsperiod efter vunnen anställning i kåren. Varje
obligatorisk fredstjänstgöring skulle upphöra efter uppnådda
47 år. Fredstjänstgöringen angives lämpligen böra ske
i befattningar liknande dem, där vederbörande äro
mobi-liseringsplacerade. Det understrykes, att
fredstjänstgöringen i görligaste mån förlänas karaktär av utbildning.
Häremot synes mig intet vara att erinra. Möjlighet
bör dock förefinnas för kårchefen att medgiva
uppdelning av åtminstone de äldre officerarnas föreskrivna
tjänstgöringsomgångar i kortare perioder om cirka 15
dagar, för det fall så skulle visa sig önskvärt.
Vid tjänstgöring skulle ersättning utgå för
kårofficerare i trupptjänst — huvudsakligen löjtnanter -— efter
samma grunder som gälla för reservofficerare under
fredstjänstgöring. Kaptener och högre officerare skulle
vid dylik tjänst avlönas såsom reservofficerarna vid s. k.
kaptenskurs, dvs. därjämte med
tjänstgöringstraktamente utom kårens förläggningsort.
Ekiperingshjälp skulle utgå såsom för
reservofficerare.
Pensionsförmåner skulle erhållas i likhet med
reserv-officerarnas, dvs. 900 kronor om året efter fyllda 55 år,
eller ock tidigare det s. k. kapitaliserade värdet å
pensionen.
Kåren skulle ha en överste som chef med en kårstab
vid sin sida, bestående av en officer ur
ingenjörtrupperna och en officer ur väg- och vattenbyggnadskåren
samt en pensionerad underofficer för rullföring och
expeditionsgöromål. Kårofficerarna skola vid behov
kunna inkommenderas till tjänstgöring i kårstaben.
Inspektören för ingenjörtrupperna ■— i chefens för
armén stab — skulle i denna sin egenskap jämväl få
högsta överinseendet över kårens utbildnings- och
mobiliseringsarbete. I övrigt skulle chefen för kåren lyda
direkt under chefen för armén.
Jag har med tillfredsställelse bemärkt, att den av
försvarskommissionen föreslagna omorganisationen av
kåren byggts upp utan alltför stort ingrepp i den
nuvarande organisationen, vilken sålunda i väsentliga delar
bibehållits. Härigenom har enligt min mening i
möjligaste mån bevarats de värdefulla traditioner, vilka
sedan gångna tider hört samman med kåren, i vars leder
under årens lopp stått ett stort antal av landets mest
framstående väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Dessa
traditioner torde utgöra ett betydelsefullt
tillgodohavande för kåren.
Enligt det nu föreliggande förslaget skulle kåren
utgöra en helt fristående militär ingenjörkår, vilken skulle
dels i görligaste mån tillgodose ingenjörtruppernas
behov av i väg- och vattenbyggnadstekniskt hänseende
kvalificerade reservofficerare och dels tillhandahålla
övriga vapenslag och försvarsgrenar den väg- och
vattenbyggnadstekniskt utbildade officerspersonal, som kan
vara behövlig.
Väg- och vattenbyggnadskårens uppgifter skola enligt
kommissionens förslag vara
att i krigstid tillhandahålla officerspersonal utöver
den i försvarsväsendets stater och reserver eljest
upptagna för bestridande av sådana befattningar vid
krigsmakten, vilka fordra särskilda insikter inom väg- och
vattenbyggnadsfacket,
att ombesörja, att förenämnda personal bibringas för
ändamålet erforderlig militär utbildning,
7 mars 10.%
03
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
