Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 28 mars 1936 - Ledningen av försvarsväsendets byggnads- och fastighetsförvaltning, av Sven E. Alin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
skillnaden mellan kommissionsförslaget och hans utkast
ligger i frågan, om det förvaltande organet skall vara
en militär eller civil organisation.
Att fortifikationen och ingenjörtrupperna till följd av
senare tiders enorma utveckling på det tekniska området
tarva kraftig förstärkning såväl kvalitativt som
kvantitativt, är erkänt och av dess egna omvittnat på
flera-handa sätt. Frågan gäller, huru detta krafttillskott på
lämpligaste och effektivaste sätt skall åstadkommas.
’Självfallet riktas blicken därvid mot de stora och
värdefulla tillgångar, som civiltekniken inrymmer. Man
ställes emellertid då inför överväganden, om dessa tillgångar
äro omedelbart användbara för militärt ändamål, om de
kunna helt ersätta en hittills militär organisation och
slutligen om den bästa och för båda parterna tjänligaste
formen för deras utnyttjande inom
försvarsorganisationen.
överste Lindh har sammanfattat sin kritik av
kommissionsförslaget i ett antal huvudpunkter, vilka nedan
anföras och komma att i tur och ordning bemötas.
1. Det är icke motiverat att för ifrågavarande
arbeten, vilka i allt väsentligt motsvara arbeten av rent
civil art, inrätta en militär organisation.
Detta är opponentens huvudargument, med vilket
hela hans bevisföring i själva verket står eller faller. Det
kategoriska påståendet, att de vid den militära
fastighetsförvaltningen förekommande arbetena "i allt
väsentligt" motsvara arbeten av rent civil art befinnes
emellertid redan vid en ytlig granskning ohållbart.
Våra dagars kasernbyggnader skilja sig sålunda icke
oväsentligt från civila huskonstruktioner. Även om man
härvid icke tillmäter fredsövningarnas behov någon
större betydelse, så förlänar hänsynen till fientliga
luftanfall och mobiliseringskrav sådana särdrag åt militära
etablissement, att det vid deras byggande, underhåll och
modernisering kräves den ingående militära kunskap,
som endast kan förvärvas av den specialutbildade
officeren.
Nu är det emellertid icke kasernvården, som ur
försvarssynpunkt är fortifikationsstyrelsens viktigaste
uppgift, utan det är omvårdnaden om rikets fasta försvar.
Tillämpat på detta blir opponentens påstående
obegripligt. Denna tjänstegren kräver ovillkorligen — vilket
torde vara uppenbart för en var — djupa och omfattande
insikter på befästningskonstens område.
leke ens i tider, då utförandet av nya permanenta
befästningar är mindre aktuellt, handhaves vården av
det fasta försvaret så enkelt, som opponenten vill göra
troligt. Här må endast några av de viktigaste
uppgifterna beröras.
Fästningar äro i fredstid fortifikatoriskt sett icke
färdiga att motstå ett allvarligare anfall. Härför fordras
en hel serie arbeten, vilka bruka sammanfattas under
benämningen fortifikatorisk krigsrustning. För
dennas genomförande krävas i fredstid föreliggande
detaljerade rustningsplaner. Dessa uppgöras av fästningens
kommendant, vilken härför måste förfoga över
sakkunniga biträden. De uppgjorda planerna granskas sedan
inom fortifikationsstyrelsen och underkastas inspektion
på samma sätt som mobiliseringsplaner i övrigt.
Efter direktiv av vederbörlig stab klarlägges, varest
vid olika tänkta krigsfall ett planerat försvarsvis
uppträdande e. d. motiverar utbyggande av starkare
befästningar m. m. Dessa områden rekognoseras och med
utgångspunkt härifrån utarbetas fullständiga planer för
att arbetena vid behov skola kunna utföras på den i
regel utomordentligt korta tid, som kan komma att stå
till förfogande. Dessa planer bilda ett fortifikatoriskt
mobiliseringsverk av största betydelse för rikets
försvar, vilket verk ständigt måste hållas modernt.
Fästningsbyggandets konstruktiva del måste försiggå
under kontinuerligt och strängt aktgivande på främst
taktikens krav och anfallsmedlens utveckling. Fäst-
ningsingenjören måste därför själv vara taktiskt
rutinerad; han kan icke i tid och otid vara beroende av
taktiska "biträden". Fästningsingenjören måste därjämte
stå i den intimaste kontakt med artilleristen för
konstruktion av dennes stridsställningar, med
gasspecialisten för ordnande av gasskydd osv., förstå deras språk
och kunna samordna deras intressen. Han måste med
andra ord besitta en mångsidig militär allmänbildning,
som omöjligen kan vara tillfinnandes hos en
specialbe-tonad civiltekniker med endast värnpliktstjänstgöring
som militär kvalifikation. Nämnda krav gälla icke
endast vid nykonstruktioner utan måste jämväl beaktas,
då det gäller det löpande underhållet och
moderniseringsarbeten vid det fasta försvaret.
Exemplifierandet av militära uppgifter för och
därav betingade krav på fortifikationsstyrelsen skulle kunna
ytterligare fortsättas. Det redan sagda framhäver väl
dock tillräckligt starkt den väsentliga olikheten mellan
ifrågavarande verksamhet och arbeten av rent civil art.
Det är först, när man kommer ned till de enklaste
ar-betsdetaljerna, som opponentens påstående synes hava
något fog. Men även här är riktigheten endast skenbar.
Den direkta arbetsledningen vid ett befästningsarbete i
fred måste nämligen vara beredd att träffa helt andra
och militära krav underkastade avgöranden än
motsvarande arbetsledning vid ett civilt arbete. Av ännu
större betydelse är emellertid att fortifikationsstyrelsen
och dess organ skall göra tjänst även i krig! När
härvid de ovan berörda mobiliseringsplanerna skola
förverkligas, ställes ett oavvisligt krav på militär
arbetsledning, funktionsduglig även under strid. Detta låter
sig svårligen improviseras inom den av opponenten
föreslagna civila ramen.
Överste Lindh synes själv hava någon om ock oklar
känsla av att vissa militära krav trots allt föreligga,
när han förutsätter tillvaron av "en eller annan speciellt
utbildad befästningstekniker" (Byggmästaren nr 7, 193€,
sid. 78). Han glömmer härvid att tala om, huru denne
eller dessa skola åstadkommas, sedan han avlivat
fortifikationen.
Nödvändigheten av, att ledningen av
försvarsväsen-dets byggnads- och fastighetsförvaltning organiseras
såsom en militär kår, må med det, som ovan anförts,
anses bevisad. Därmed är strängt taget ett ytterligare
bemötande av överste Lindhs påståenden överflödigt.
Fullständigheten kräver emellertid, att ohållbarheten
även i hans övriga punkter påvisas.
2. Bättre teknisk sakkunskap på området, såväl
teà-retisk som praktisk, än den föreslagna står till buds för
lika billigt pris, vilken, om den på rätt sätt utnyttjas,
bör åstadkomma ett förbilligande och förbättrande av
verksamhetens \tekniska resultat.
Enligt försvarskommissionens förslag kräves för
inträde på fortifikationsstyrelsens stat militär utbildning
till officer (i regel vid ingenjörtrupperna), därpå
följande 4-åriga studier vid artilleri- och
ingenjörhögskolans fortifikationskurser samt praktisk verksamhet inom
fästnings- eller kasernbyggnadsväsendet. Betydelsen av
studierna vid artilleri- och ingenjörhögskolan kommer
icke till sin rätt i överste Lindhs framställning.
Undervisningen på denna högskolas fortifikationslinjer är
emellertid särskilt tillrättalagd för den blivande
verksamheten. Utöver undervisning i krigskonst m. m.
studeras där matematik, hållfasthetslära, beskrivande
geometri, byggnadsstatik, byggnadskonst och
befästningskonst. Undervisningstiden vid högskolan i
befästningskonst omfattar 300 timmar samt i byggnadskonst 220
timmar fördelade på föreläsningar och övningsuppgifter.
Härtill kommer ytterligare ca 200 timmar lektionstid
avsedda för utarbetande av större examensarbete i
ettdera av dessa två ämnen. Undervisningsprogrammets
omfattning visar, att opponentens förklenande yttrande
angående fortifikationsofficerarnas efterblivenhet (in-
28 mars .1936
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
