Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 28 mars 1936 - Ledningen av försvarsväsendets byggnads- och fastighetsförvaltning, av Sven E. Alin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
fört i såväl Tekn. tidskrift som Byggmästaren)
tillkommit utan tillräcklig undersökning av de verkliga
förhållandena.
Det är svårt att förstå, huru de av överste Lindh
föreslagna kompetensvillkoren skulle kunna åstadkomma en
bättre sakkunskap för den militära
byggnadsverksamheten. Det innebär säkert intet av undervärdering, om
man vågar påstå, att ingen av våra högtstående
civil-teknici med ansvarskänsla vill göra anspråk på att med
enbart värnpliktsutbildning besitta erforderlig
kompetens inom detta specialgebit. Det har hänt att till och
med reservofficersexamen vid fortifikationen visat sig i
knappaste laget såsom kvalifikation för det enklaste
slaget av militär byggnadstjänst, kasernbyggnad.
Även i övrigt är den nu behandlade punkten en
hypotes utan bindande bevisning. Den baseras på
godtyckliga antaganden, exempelvis storleken av
ersättningsbeloppen till de regionala myndigheternas biträden m. fi.
Upplysningsvis kan meddelas, att redan 1922—1923 en
undersökning gjordes i syfte att utröna, huruvida en
partiell omorganisation av den regionala
byggnadsförvaltningen skulle kunna genomföras med anlitande av
lokal, civil arbetskraft. Utredningen gav vid handen,
att därest fullgoda funktionärer skulle anställas,
arvodena till dessa bleve alltför betungande för arméns
byggnadsanslag, varför tanken då måste överges.
Opponentens uttalande, att "bättre teknisk
sakkunskap på området — — — står till buds" är
egendomligt. Man frågar sig givetvis, om han på förhand är så
väl underrättad om kvalifikationerna hos en blivande
militär organisations uppsättning av civila arkitekter,
specialingenjörer, ritare, kontrollanter m. fi., att han
a priori är färdig att uttala sin förkastelsedom.
Opponenten älskar uttrycket "förbilligande och
förbättrande av verksamhetens tekniska resultat". Det är
ett slagord, som han med ali kraft söker trumfa in i
medvetandet. Slagord ha dock en svaghet. De bli så
lätt utnötta. Det här citerade förekom ofta på
kasernbyggnadsnämndens tid. Det var dess motto. När
riksdagen emellertid år 1925 beslöt att upplösa nämnda
organisation, så skedde det förvisso efter noggrann prövning
av dess meriter. För att här icke inkräkta alltför
mycket på utrymmet vill jag i denna fråga hänvisa till
statsutskottets betänkande 1925, hr Lithanders motion till
1923 års riksdag om nämndens omedelbara avskaffande
samt till riksdagsprotokollen 1925, särskilt 1.
kammarens. Betygsättningen över nämndens verksamhet var
ingalunda vacker.
Ännu kraftigare belägg för kasernbyggnadsnämndens
misslyckade försök att "förbilliga och förbättra" får
man emellertid genom att studera dess egna memoarer.
Nämnden tillkom ju på sin tid såsom ett slags
bestraffning av arméns byggnadsmyndighet, som begått den
för-syndelsen att i ett enda fall med ett — procentuellt sett
— obetydligt belopp överskrida ett alltför knappt
tilltaget extra byggnadsanslag. Hur gick det med
nämnden? Att de av densamma utförda kasernerna drogo
en totalkostnad, som så enormt översteg den
ursprungligen beräknade, kan icke med bästa vilja tillskrivas
enbart den omständigheten, att en del av dem byggdes
under dyrtiden.
Och förbättringarna? Det skall villigt erkännas, att
de första resultaten av nämndens verksamhet i
byggnadstekniskt hänseende voro fullgoda, om också på intet
sätt överglänsande de byggen, som utförts i militär regi.
Under nämndens senare verksamhetsperiod sjönk
arbetets kvalitet. Man behöver blott taga del av de
framställningar om reparationer och utbyten av sekunda
material m. m., vilka efter nämndens upplösning hava
ingått och fortfarande inkomma till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, för att få en uppfattning om
det "förbättrade tekniska resultatet".
Om det alltså är kasernbyggnadsnämnden, som är
förebilden till opponentens organisation, torde det vara
allt skäl att betacka sig för densamma.
3. Den föreslagna organisationen år allt Jör
omfattande för ändamålet, och fullt tillfredsställande resultat
kunna vinnas genom en vida enklare organisation.
Att opponenten rimligtvis icke kan överblicka alla de
förhållanden, vilka äro grundläggande för
organisationens omfattning, är förlåtligt. Hans framställning är
emellertid skev. De s. k. administrationskostnaderna
(ca 740 000 kr.) ställas i motsatsförhållande till det
ordinarie byggnadsanslaget (3 800 000 kr.) och framhållas
utgöra en alltför hög procent (20 %) av detta. I
opponentens förslag skulle detta procenttal kunna betydligt
nedbringas. Opponenten bortser härvid från de
kostnader, vilka skulle bliva en följd av försvarsstabens
nödvändiga utsvällning, därest en civil organisation
infördes. Vidare borde opponenten veta, att utöver det
ordinarie byggnadsanslaget utgå årligen betydande belopp
såsom extra anslag, för att icke tala om de
engångskostnader, som kunna bliva en följd av en ny härordning.
En riktigare uppfattning om organisationskostnaderna
hade erhållits, om de satts i relation till det
sammanlagda värdet av de byggnader och fastigheter, vilka skola
förvaltas. Organisationens uppgift är ju bland annat
att så mycket som möjligt nedbringa
underhållskostnaderna. Lyckas detta, måste ju jämförelsetalet mellan
"administrationskostnaderna" och det ordinarie
underhållsanslaget stiga. Organisationen är uppgjord med
den strängaste sparsamhet. Man får ej glömma, att
ett flertal militära befattningshavare inom densamma
vid krigstillfälle tagas i anspråk för annan tjänst och
då ersättas med pensionerad personal. Detta medför,
att pensionsåldern för fortifikationsofficerarna icke
föreslagits högre än som varit möjligt, därest hänsyn
endast tagits till verksamheten i fred.
Opponenten finner oförklarligt, huru en
kasernförvaltare skall få sin dag att gå. Ja, om man likt
opponenten förutsätter, att hans arbete skall utföras av
regementschefen och kasernofficeren, kan ju förvaltaren
syn-nas onödig. Men i regel ha nog de nämnda herrarna
annat att tänka på än detaljövervakandet av
etablissementets byggnader, uppvärniningsanordningar,
vatten-och avloppsledningar, belysningsanläggningar, yttre
renhållning samt småförrättningar i oändlighet, om vilka
endast den, som sett förhållandena på nära’ håll, har
kännedom. Opponenten har måhända förbisett, att
huvuddelen av alla smärre och ideligen förekommande
till denna tjänstegren hörande arbeten utföras av
truppförbandets eget folk och för den skull kräver
tillsyn.
överste Lindhs ekonomiska kalkyler äro så svävande,
att de icke lämna stoff till någon granskning. I ett fall
(diskussionsinlägget å teknologföreningen) beräknas de
"procentuella" kostnaderna till ungefär hälften av dem
som kommissionsförslaget betingar. I ett annat
sammanhang (Byggmästaren nr 7) uppskattas de till två
tredjedelar av samma belopp, således en rätt betydlig
skillnad. Det årliga byggnadsanslaget förutsättes böra
utgå med 5 000 000 kr., medan kommissionsförslaget
räknar med 3 800 000 kr. I det förstnämnda beloppet
inkluderas väl då kostnaderna för de anstalter, som
enligt förslaget skulle undantagas. För dem beräknas
enligt uppgift ett årligt behov av 550 000 kr., vadan alltså
opponenten kalkylerar med ett väsentligt högre totalt
byggnadsanslag. Förmodligen skulle det också vara
nödvändigt, därest en organisation enligt hans utkast bleve
verklighet.
4. Ven föreslagna centraliseringen av
byggnadsverksamheten och fastighetsförvaltningen har gjorts endast
partiell, då den istället med hänsyn till enhetlighet samt
för tillgodoseende av tekniska och ekonomiska
synpunkter bör innesluta ali dylik verksamhet för
försvarsverket.
146
28 mars 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
