Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 4 april 1936 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen meddelade Hitler att riksdagen skulle
upplösas och nyval verkställas den 29 mars. Dessa
val äro att betrakta som en folkomröstning till stöd
för regeringens politik. Deras utgång kan anses som
på förhand given.[1]
Vad som däremot var i hög grad ovisst var det
sätt, på vilket de andra Locarno-makterna skulle
komma att reagera mot Tysklands ensidiga
upphävande av fördraget. Man kunde förutse, att denna
reaktion på sina håll skulle bli våldsam, men att den
knappast skulle få någon enhetlig karaktär.
Så blev ej heller fallet. Det officiella Frankrike
ställde sig helt avvisande. Konseljpresidenten Sarraut
höll söndagen den. 8 mars, dagen efter Hitler, ett
radiotal, där han gav uttryck åt den starkaste
indignation över Tysklands traktatsbrott och förklarade
att Frankrike överhuvud ej skulle förhandla så länge
en tysk soldat stode kvar i Rhenprovinsen. Vad den
fransk-ryska paktens förenlighet med
Locarno-fördraget beträffade, så kunde den Permanenta
mellanfolkliga domstolen i Haag få uttala sig om den saken.
Den belgiska regeringen ställde sig solidarisk med
Frankrike.
I England var man däremot mera tveksam. På
många håll i pressen och den offentliga opinionen
gav man uttryck åt den meningen, att Hitlers
fredsförslag ej utan vidare borde avvisas, samt att
Rhenlandet dock stod under tysk suveränitet, och den
tyska truppförläggningen där endast betydde
avskrivandet av den sista återstoden av
Versaillesfredens ohållbara tvångssystem. Men å andra sidan
ville man visa Frankrike och Belgien all möjlig
hänsyn. Det skedda gav dessutom ytterligare fart åt
den engelska upprustning, som sedan ett halvår
pådrives med största iver.
I Italien, där man i Tysklands aktion såg en
rättvis nemesis för sanktionerna, hade man däremot svårt
att dölja sin tillfredsställelse. Under alla
omständigheter lät den italienska regeringen förstå att dess
vidare medverkan, vare sig till upprätthållande av
Locarno- eller till skapandet av ett nytt europeiskt
trygghetssystem, icke vore tänkbar annat än till
priset av sanktionernas föregående upphävande.
Efter enskilda överläggningar mellan
Locarno-makterna sammanträdde Nationernas förbunds råd i
London, där — alldeles som ett år tidigare i fråga
om den tyska värnpliktsarméns återinförande — man
enade sig om att konstatera det formella tyska
fördragsbrottet. Sovjetunionens ombud Litvinov höll
ett tal med skarpa angrepp på Tyskland som Europas
fredsstörare. Längre än till det formella
fastlåendet av traktatöverträdelsen räckte emellertid icke
enigheten. Tyskland var, ehuru icke N. F.-stat,
representerat av ambassadören v. Ribbentrop, vilken
på ett verkningsfullt sätt utvecklade den tyska
aktionens motiv och syften.
Sedan dess har den brittiska regeringen, och
framför allt dess utrikesminister, Eden, med iver ägnat
sig åt att söka en medlingsståndpunkt mellan den
franska och den tyska uppfattningen. Den första
franska upphetsningen har i varje fall något lagt sig,
och det i början hörda talet om sanktioners
tillgripande mot Tyskland har måst falla redan på den
grund att Rhenlandets remilitarisering icke kan
anses liktydig med det "gripande till krig", som aktens
artikel 16 i dylikt fall förutsätter. Ej heller har
Frankrike på egen hand vidtagit några åtgärder.
Regeringen Sarraut synes dock alltjämt vidhålla, att
några förhandlingar om nya tyska fredsförslag icke
kunna upptagas, förrän fördragsbrottet i en eller
annan form sonats.
De engelska ansträngningarna resulterade
emellertid slutligen i framläggandet av bestämda förslag för
Tysklands godtagande. Ett av dessa var ett
"symboliskt" tillbakadragande av tyska trupper samt
upprättandet av en neutral zon, besatt med neutrala
trupper. Frågan om den fransk-ryska paktens
förenlighet med Locarno-avtalen skulle vidare
hänskjutas till Haag-domstolen. Dessa förslag har
emellertid tyska regeringen bestämt avvisat eller
åtminstone det första. Det kan ej ifrågakomma att åter
inskränka tysk suveränitet över eget område eller
släppa in främmande trupper på tysk mark. Och
vad Haag-domstolens yttrande i paktfrågan beträffar,
så fäster man i Tyskland icke något större avseende
därvid, då den endast kan yttra sig i den rent
rättsliga frågan om förenligheten av de båda traktaternas
ordalydelse — där den franska tesen torde segra —
under det att den reala frågan om avtalens politiska
förenlighet faller utanför dess kompetens.
För närvarande ter sig läget sålunda fullständigt
svävande. Den engelska parlamentsdebatt, som hölls
den 26 mars i underhuset rörande utrikespolitiken,
gav tydliga uttryck åt splittringen inom engelsk
opinion. Mr. Eden uttalade sig emellertid påfallande
kritiskt mot den franska non-possumus-ståndpunkten
och underströk upprepade gånger att
förhandlingsdörren till Tyskland hölls öppen. Minst av allt vore
det fråga om något ultimatum till Berlin-regeringen.
Under dessa förhållanden synes det som om tiden
tillsvidare arbetade för Tyskland, vars regering kan
vänta till dess konstruktiva fredsförslag finna ett
välvilligt godtagande. Den engelska opinionen är i
varje fall böjd för att pröva vad Tyskland har att
komma med. Den officiella franska politiken har
däremot av allt att döma råkat in i en
återvändsgränd, där isolering hotar. Det synes ur fransk
synpunkt icke finnas någon annan utväg än ett resolut
erkännande av att Versailles-systemets sista fäste nu
fallit i ruiner, och att Frankrikes trygghet måste
säkerställas icke mot, utan med Tyskland.
Detta franska dilemma står alltjämt i ett tydligt
samband med den djupgående inre splittringen inom
folket. Genom sovjetpakten och de marxistiska
elementens starka inflytande inom "folkfronten" har
denna senare engagerats för Versailles-systemet och
dess sista utlöpare, Rysslandsalliansen, under det att
däremot de "fascistiska" ligorna samt även den
borgerliga högern synas vunna för försoning med
Tyskland. Men "folkfrontens" parlamentariska ställning
är stark, och den regering Sarraut, med förre
konseljpresidenten Flandin som utrikesminister, som i
slutet av januari efterträdde den slutligt tröttkörde
Laval, betyder en tydlig förskjutning åt vänster.
Ingen beräkning synes heller möjlig beträffande
utgången av de i april förestående nyvalen till
deputeradekammaren, som kunna komma att i hög grad
influeras även av den utrikespolitiska utvecklingen.
Men det är intet tvivel om att stämningen i landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
