Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 18 april 1936 - Valfångst, av Axel Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
England, tog form och blev verklighet i och med det
av kapten C. A. Larsen planerade och utrustade
kokeriet "Mahrond", som blev färdigt år 1923. Detta
var det första stora stålfartyg, som besökte och drev
valfångst i Rosehavet.
Isfångsten eller, som den också kallas: den
pelagiska valfångsten, nödvändiggjorde en
genomgripande omändring av kokerifartygens utrustning. Det
stora behovet av färskvatten för kokningsändamål
tillgodosågs genom installering av evaporatorer.
Då kokeriet icke kunde ligga i hamn, där vattnet
är lugnt och man kunde flänsa valen utmed
skeppssidan, behövdes dessutom andra anordningar för att
produktionen skulle bli oberoende av väder och vind.
Detta problem löstes av den norska
’valfångst-bestyrer’ Peter Sörlle, som fick idén att konstruera
en upphalningsslip för att draga valkropparna
ombord. En dylik slip inbyggdes först på det flytande
kokeriet "Lancing" och provades år 1925 med
mycket gott resultat.
Alltsedan år 1925 ha samtliga kokerier, när så
varit möjligt, utrustats med slipanordning i aktern samt
ett, "C. A. Larsen", med dylik i fören, vilket
betydligt underlättade arbetet och förbättrade fångsten
ekonomiskt genom ökning av oljeavkastningen per val.
Innan slipanordningen togs under övervägande,
skedde upparbetningen av valen i vattnet längs med
skeppssidan. Detta var ett mycket prövande och
ansträngande arbete samt dessutom oekonomiskt, då
en hel del späck gick förlorat. Avspäckningen
utfördes från små flatbottnade båtar och späcket
hissades sedan ombord medelst vinschar och dirkar.
Den avspäckade kroppen transporterades sedan från
späckkokningssektionen, vanligen belägen föröver,
akterut till en punkt jämsides med kött- och
bensektionen. Där försiggick styckningen av kroppen
och stora stycken hissades ombord med en stor
dirk-anordning för att sedan ytterligare styckas sönder
på däck.
De valar, som fångas i Sydhavet, äro
huvudsakligen av följande slag:
Blåvalar. — Genomsnittslängden av en blåval är
ca 75 fot. Den största, man funnit, togs vid
Syd-Shetland och mätte 106 fot i längd. Ungarna mäta
ca 25 fot vid födseln och fördubbla vanligen sin
längd på ett år.
Fig. 4. Äldre metod med flänsning av valen liggande utmed kokeriets
sida. Ett späckflak hissas ombord.
Fig. 5. Moderna valfångstbåtar från norska "Kosmos".
I allmänhet erhålles av en blåval 105—115 fat olja,
ehuru flera ha givit 200 fat. Maximum har varit ca
300 fat. 1 fat = 170 liter och 1 ton = 6 fat.
Blåvalens föda består av små havsräkor eller s. k.
’åte’ eller ’grill’.
Finnvalar. — Medellängden av en finnval är ca
67 fot. Ungarna mäta ca 20 fot vid födseln och
fördubbla liksom blåvalens ungar sin längd under första
året.
I allmänhet giver finnvalen en avkastning av
50—55 fat olja, ofta även mera. Enligt allmän
uppskattning giva två finnvalar samma avkastning som
en blåval. Födan är densamma som blåvalens, men
de äta även sill och sardiner, när ’åte’ ej står att fä.
Knölvalar. — Före 1911/1912 var det detta slags
valar, som mest togos på grund av lättheten att fånga
dem samt den rikliga förekomsten. Deras
medellängd är 40 à 50 fot. Ungarnas längd vid födseln
är i allmänhet ca 15 fot. Avkastningen är i
genomsnitt ca 35 fat per djur.
Seivalar. — Denna art finnes i Norra ishavet.
Medellängden är ca 431/2 fot. De förekomma
emellertid även i Södra ishavet och äro där betydligt större.
Längden kan nämligen ofta uppgå till 58 fot och
man har till och med träffat på exemplar på 65V2 fot.
Fångsten av denna val är av speciellt intresse i
norska farvatten.
Spermacetvalar. — Till skillnad från ovannämnda
valarter, som tillhöra bardvalarnas grupp, är
sper-macetvalen en tandval. Genomsnittslängden är ca
40 fot, varav huvudet utgör ca 1/3. Spermacetvalen
förekommer huvudsakligen i de varma eller
tempererade delarna av världshaven men under vissa
perioder även i ishaven kring Syd- och Nordpolen.
Förutom valolja, som på grund av sitt stora innehåll
av stearin huvudsakligen användes för ljus- och
tvålfabrikation, får man även ibland det synnerligen
dyrbara ämnet ambra, som användes inom
parfymindustrien.
Valfångstbåtar.
En av huvudfaktorerna vid valfiske är
fångstbåtarna. Mycket beror på kvaliteten hos dessa båtar,
deras fart, manövreringsförmåga och ännu mera på
harpuneraren och besättningen. Dessa små båtar äro
så att säga fulla med apparater och dessa såväl som
skrovet måste vara av speciell konstruktion samt
försedda med förstärkningar mot isen, för kanonen etc.
11 april 1936
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
