Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1936 - Om erhållande av vatten genom borrning i fast berg, av Gustaf T. Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Fig. 4. Basalt med pelarformig förklyftning. Tormastorp, Skåne.
Förf. foto.
konstant, även sedan det underjordiska
brytningsområdet utvidgats till åtskilliga km2.
Är brunnen nedsänkt i en jord- eller bergart, som
lätt släpper igenom vatten, så blir tillrinningen stark,
i motsatt fall svag. Den hastighet, med vilken
grundvattnet rör sig, är i allmänhet mycket obetydlig. För
medelgrov sandsten har konstaterats en
strömhastighet av 1 m pr dygn, dvs. 1/3 km pr år. I porösare
jordlager såsom sand och grus är hastigheten
naturligtvis större, medan den i täta jordarter som lera
och i bergarter som basalt och lerskiffer är praktiskt
taget ingen. Detta är den viktigaste anledningen till
att somliga brunnar och borrhål alldeles sakna vatten.
I allmänhet äro bergarterna mera täta och
kompakta än de lösa och ännu ej hopkittade jordlagren
och släppa därför fram vattnet sämre. I sand och
sandsten kan por volymen växla från 5 till 25 %. I
granit är den mindre än 1 %.
Sedan kunna sprickor göra praktiskt taget alla
jord- och bergarter genomträngliga för vatten.
Sprickorna äro allmänna i berggrunden och gå i
växlande riktningar. Sällan äro de alldeles lodräta
utan i stället mer eller mindre lutande. Det är
därför små utsikter att undgå dem vid en borrning.
Men det är deras oregelbundna uppträdande, som
gör, att grundvattnet träffas på växlande djup i fast
berg. Om man har otur, kan man nämligen få borra
ganska djupt utan att träffa på några sprickor i
berget.
En djup brunn har således starkare tillrinning än
en grund och en vid starkare tillrinning än en smal,
varjämte tillrinningen påverkas av bergartens
struktur.
Dessa lagar gälla för både jord- och bergarter.
Marken är således på ett visst djup under ytan
genomdränkt av vatten. Här utfyller vattnet alla
befintliga hålrum, och luft har icke tillträde. De
flesta växter duka under, om de med sina rötter nå
ned i grundvattnet, emedan rötterna ej få det för
andningen nödvändiga syret. Detta avhjälpes med
utdikning, varigenom grundvattensytan sänkes. Med
grundvatten bör man ej förväxla markfuktigheten,
som är på väg ned till grundvattnet eller som
kvarhålles genom salter eller kapillärkraften i den
genom-luftade delen av marken ovanför grundvattensytan.
Denna fuktighet kan emellertid också absorberas av
växtligheten eller bortledas genom dräneringsrör.
Dräneringen av åkerfälten är, åtminstone i våra större
jordbruksbygder, ej alldeles betydelselös för
grundvattensproblemet. I Danmark har man funnit, att
under sommaren praktiskt taget ingenting bortledes
genom dräneringsrören från åkrarna, medan under
vintern denna avrinning uppgår till mer än halva
nederbörden. Under sommaren är det växtligheten
och avdunstningen, som tar hand om detta vatten.
Det är under vintern, som grundvattnet får sitt
tillskott ovanifrån. Det ligger ju nära till hands att
befara, att grundvattnet inom starkt uppodlade
områden skall minska genom dräneringen.
4. Berggrundens beskaffenhet och vattenföringen.
Redan en flyktig granskning av vattenuppgifterna
ger ett starkt intryck av geologiens dominerande
betydelse för vattenförhållandena i det fasta berget.
Det har uppgivits, att våra gnejsområden skulle vara
sämre ur vattensynpunkt än granitområdena. Detta
kunde ju tänkas bero på att graniten på grund av
sin massformiga struktur och större sprödhet är mera
genomsatt av sprickor än den skiffriga gnejsen, som
dessutom vid vittring blir mera lerig. Å andra sidan
äro sådana massformiga och sprickiga bergarter som
diabas och basalt (fig. 4) praktiskt taget vattenfria,
troligen emedan dessa bergarter äro relativt
lättvittrade, varvid sprickorna svälla ihop, men kanske
främst emedan de ha ringa utsträckning i terrängen
och ofta vattentäta kontakter emot sidostenen.
Uppfattningen att gnejserna ge mindre vatten än
graniterna har antagligen erhållits vid jämförelse
mellan Sörmlands gnejsområde med
medelvattenmängden 548 1/tim. och Upplands granitområde med
1150 1/tim. Ty dessa dominera genom det stora
antalet borrhål. Vidare har Smålands granitområde
givit medelvärdet 3 515 1/tim. Detta överträffar
visserligen Västergötlands gnejsområde, som
emellertid har givit en medelvattenmängd pr borrhål av
2 710 1/tim., en siffra, som är betydligt större än alla
alla andra granitområdens än Smålands. Sistnämnda
överträffas t. o. m. av Skånes och Närkes
gnejsområden. Vidare ha gnejsområdena i Västerbotten,
Halland, Hälsingland och Värmland givit mera vatten
än granitområdena i Stockholm, Uppland, Blekinge,
Bohuslän och Östergötland. Ifall vi endast jämföra
områden med samma medelborrningsdjup, visar det
sig, att Närkes gnejsområde, Smålands granit och
Sörmlands gnejs, alla med borrmedeldjupet 45 m,
givit resp. 4 346, 3 515 och 548 1/tim. Medeldjupet
35 m ha borrningarna i Skånes gnejsområde med
4 154 1/tim. och i Upplands granitområde med icke
1/3 så mycket vatten. Här måste dock tillfogas, att
några av de bästa borrhålen i Skåne neddrivits i
sedimentär berggrund. Dock har Öland med landets
lägsta landskapsmedeltal, 528 1/tim. helt och hållet
sedimentär berggrund.
Dessa förhållanden visa, att berggrundens karaktär
av gnejs eller granit icke är avgörande för
vattenmängden i borrhålen. Man kan således icke alltid
enbart med hjälp av en berggrundskarta bedöma en
trakts grundvattensförhållanden.
På en del ställen i Sverige täckes urberget av
yngre sediment, mest av kambrosilurisk ålder, i
Skåne, Sydhalland och Blekinges kusttrakter även av
yngre bildningar. I den mån dessa sediment utgöras
206
2 maj 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
